Samhällsansvar
Högmässa med dop i Stensjökyrkan
21:a eft. Tref. 2014

Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 2 Mos 23:1-9
Epistel 2 Kor 8:9-15
Evangelium Matt 12:15-2

Beredelsetal

Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen…

Det här är ord från 2 Moseboken i dagens GT-liga text. Du skall inte följa mängden i det som är ont … Vi lever i en demokrati, det är ett statsskick som inte alls är utan brister men som för det mesta ändå är tillräckligt bra. Demokrati låter majoriteten bestämma men ibland går majoriteten vilse, särskilt i ett massmediesamhälle där lögner, halvsanningar och fantasier kan spridas sekundsnabbt till miljontals människor som alla har rösträtt. Du skall inte följa mängden i det som är ont och inte ge efter för den så att du förvränger sanningen…  

Martin Luther King sa en gång att det stora problemet i samhället är inte de onda människornas ondska utan de goda människors tystnad. Att gå emot strömmen är inte lätt, dels för att majoriteten faktiskt bestäm­mer, dels för att vi är gruppvarelser som ogärna riskerar att hamna utanför gruppen. Tystnaden är alltså begriplig men knappast försvarbar när vårt hjärta säger oss att majoriteten gått vilse. Den här veckan hittade man resterna efter 43 mexikanska studenter som hade försökt utnyttja sin yttrandefrihet. De hade brutalt avrättats på initiativ av den lokale borgmästaren. Vi lever i ett land där priset för att gå emot makten är så oändligt mycket lägre och den fråga vi kan ställa oss inför syndabekännelsen idag är om vi förvaltar vår fungerande yttrandefrihet och vågar höja våra röster också när det är en smula obekvämt. Låt oss be och bekänna …

Predikan

Han skall inte träta och ropa, och ingen skall höra hans röst på gatorna…

Det där låter en smula motstridigt till det jag sa om den GT-liga texten – om att höja våra röster i kampen mot det onda. Men visst var det så att Jesus inte var någon demagog – han var inte precis den som red omkring på Jerusalems gator och skrek slagord i nån megafon! Ja, vid ett tillfälle övergav han sin normala samtalston och blev lite mer demagogisk och det var när han välte omkull försäljarnas bord och med hjälp av en piska drev ut de som köpte och sålde i templet. Men för övrigt verkar det ha varit det mer stillsamma samtalet som var hans arena, men nog fanns det tempera­ment också i de samtalen. Särskilt när han diskuterar med etablissemanget i form av skriftlärda och fariséer. Inför makthavare som förtrycker folket kan han ibland bli alldeles rasande, ja, vi hör ju inte hans tonfall men nog låter han en smula upprörd när han i Matt 23 kallar fariséerna för ”ormar och huggormsyngel” !

Man skulle kunna uppfatta den här söndagens tema och texter som en uppmaning till att bli upprörd över orättfärdigheten. Inför orättfärdigheten är det bra att inte bara vara distanserat balanserad utan faktiskt tillåta sig att bli upprörd. Men vad är då det specifikt kristna bidraget i kampen mot orättfärdigheten? Alla samhällsmedborgare har ju ett ansvar i att försöka förverkliga det goda rättvisa, samhället! Ja, det skulle kunna vara något som hänger ihop med Jesu uppmaning i Bergspredikan att vi ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. Det skulle kunna vara något om att vara inriktad på respektfull dialog och att försöka se inte bara svag­heterna utan också styrkan i motpartens argument. Att vara beredd att lyssna, att vara beredd att ompröva och att vara lika tydlig i sin självkritik som man är tydlig i kritiken av motståndaren. Ja, att inte se den andre som en motståndare utan som någon som innerst inne vill väl. ”Det ligger något i vad du säger, men …”

Samtidigt kan man konstatera att Jesus själv inte är särskilt självkritisk i debatterna med fariséerna. Det är svårt att tänka sig Jesus inleda med: ”Ja, jag kan ha fel men jag upplever det som att …” Och det var ju precis det draget författaren Lena Andersson angrep när hon för ett antal år sedan gick till storms mot Jesus i ett Sommarprogram i radio och senare också här i Stensjökyrkan på en temakväll. Hon upplevde honom så totalt självupptagen och närmast arrogant i sin självgodhet. Och det är klart – hade han varit en vanlig människa så hade det verkligen funnits fog för den där kritiken. Men om han verkligen är Guds Son så blir det lite annorlunda fast då kan vi inte heller oreserverat kopiera hans beteende.

Temat Samhällsansvar känns aktuellt på så många sätt just nu. Tiggarna från Rumänien har ju det här året påmint oss om verkligheten utanför vår egen trygga värld. När jag såg kvinnan utanför ingången till ICA-Lyan i Rävekärr, när jag häromkvällen såg henne bädda in sig i filtar och en sop­säck till skydd mot kyla och fukt under ännu en lång natt, ja då är det svårt att vara distanserad och säga att det där är EU-politikernas och Rumäniens uppdrag. Vi vet att problemen med Europas fattiga måste lösas på en högre politisk nivå men samtidigt är det svårt att komma ifrån det Jesus säger i Matt 25, och som omväxling ska jag den här gången ta den mest brutala delen – det Gud säger till de orättfärdiga vid Domens dag:

Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte…

Det är skrämmande ord men de påminner oss om att vi faktiskt har ett ansvar för fler än oss själva och våra närmaste.

Temat Samhällsansvar skulle också kunna kopplas till de pågående efter­valsdiskussionerna på både riks- och lokalplan. Allra senast den pågående debatten om en moderat i Göteborg som gått emot partilinjen i frågan om Västlänken och nu skaffat sig en plattform genom samarbete med ett annat parti. Och den debatten tangerar den fråga om individ kontra parti som vi hade uppe i ett samtal med nya lokalpolitiker här i kyrkan för några veckor sedan: Vilket utrymme finns det för att följa sitt samvete när man represen­terar ett parti? Måste man avgå när man inte längre tror på partiets linje i någon viktig fråga eller sitter man på ett mer personligt mandat om man t ex fått många personröster?

Från församlingens sida har vi valt att lägga oss i lokalpolitiken, ibland i enstaka sakpolitiska frågor, men oftare i form av att erbjuda mötesplatser mellan väljarna och representanter för alla partierna. Det kan vara en känslig balansgång när t ex vi präster lägger oss i politiken och själv är jag mycket tveksam till om vi ö h t bör engagera oss partipolitiskt. Men ännu viktigare är det att bekämpa den uppfattning som ibland hörs om att kyrkan ö h t inte ska lägga sig i politiska frågor. Visst är det det inre livet som är vårt huvudfokus – människans förhållande till sig själv och till Gud men också människans förhållande till andra människor. Och då blir det omöjligt att blunda för den politik som gör skillnad på människor och som hotar människovärdet. Framförallt är det ingen motsättning mellan det inre och det yttre för tillvaron hänger faktiskt ihop.

Nu i veckan dog den engelske jesuiten och författaren Gerhard W Hughes. I en av sina böcker beskriver han vad som skulle hända om vi bjöd hem Jesus och lär honom bo hos oss. Till en början skulle allt vara helt under­bart och vi skulle låta alla våra vänner träffa honom. Men efter ett tag skulle det börja bli jobbigt, nämligen när Jesus började bjuda in sina vänner till vårt hem. Det skulle vara en massa ovårdade typer och det skulle gå åt en massa mat för många skulle vara hungriga och somliga skulle behöva övernatta. Till slut skulle vi inte längre stå ut utan vi skulle lura i Jesus i en garderob och så skulle vi låsa dörren bakom honom. Utanför skulle vi ställa ett altare med ett par ljus och varje gång vi passerade dörren skulle vi stanna upp och buga vördnadsfullt…

Så frågan vi ställs inför den här söndagen är om vi verkligen vill släppa in Jesus i våra liv eller om vi vill låsa in honom i det där söndagsreservatet. Släpper vi in honom i våra liv så får det konsekvenser … AMEN