Prövningens stund

 Beredelsetal

Dagen GT-liga text utgörs av syndafallsberättelsen i 1 Mos 3 och inför syndabekännelsen ska vi stanna till inför en liten mening i den berättelsen: Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud.

Adam och Eva hade syndat genom att äta av frukten från det enda träd i lustgården som de var förbjudna att äta av. Och resultatet blir att de gömmer sig, de flyr från Gud, och kanske var detta det verkliga syndafallet. Jämför med lärjungarna Petrus och Judas – båda sviker Jesus på olika sätt men Judas flyr bort med sin skuld, Petrus kommer tillbaks till Jesus och ber om förlåtelse och får också förlåtelse medan Judas liv slutar i djupaste självförakt när han tar sitt eget liv. Det är inte vår synd som är det största problemet i vår relation till Gud, utan det är vår oförmåga att tro på Guds förlåtelse. Synden är besegrad av Kristus på korset så det enda vi behöver göra är att våga se vår synd och lägga ner den framför korset.

 Så gör inte som Adam och Eva i Edens Lustgård som flydde från Gud och gör inte som Judas Iskariot som inte vågade tro på förlåtelsens möjlighet. Våga tro att lika verklig som din synd är Guds förlåtelse och idag kommer den åter inom räckhåll i nattvardens bröd och vin.. Låt oss be och bekänna..

Predikan

Anden drev Jesus ut i öknen…

Så inleddes dagens evangelium. Den helige Ande kan ju uppfattas som Gud i handling och då är det alltså Gud själv som vill att Jesus ska prövas ute i öknen. … och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Markusevangeliet är ju väldigt kortfattat om den här händelsen medan Matteus och Lukas berättar mer utförligt om vilka frestelser som Jesus utsattes för under dessa 40 dagar i öknen.

 Men om det nu var den helige Ande som drev Jesus ut i öknen så blir en av bönerna i Herrens Bön plötsligt mycket problematiskt i den senaste översättningen: Utsätt oss inte för prövning ber vi nämligen enligt 1981 års översättning. Men hur många människor kan inte se tillbaks på prövningar i sitt liv som de efteråt är oerhört tacksamma för, för genom prövningen upptäckte de något eller fick de något som de annars inte skulle ha fått eller upptäckt. Det kan handla om en svår sjukdom som skänker en helt ny glädje över livet, det kan handla om ett misslyckande som ger en ny och sannare bild av mig själv, eller en relationskris som hjälper oss att upptäcka ett äktenskap som vi glömt att vårda, eller en troskris som gör att min tro fördjupas och blir mer personlig. Ja, prövningarna kan se ut på många olika sätt men de kan alla skänka oss insikter som vi efteråt räknar till det viktigaste vi fått i våra liv!  

Därför blir den där prövningsbönen i Herrens Bön problematiskt och därför översätter jag den oftast för mig själv med orden: pröva mig inte över min förmåga! För jag vill inte ha ett liv fritt från prövning! Prövningen är ju för människan vad svarvstålet är för träbiten i svarven. Om inte svarvstålet varit så hårt och obönhörligt jämfört med det mjuka träet, så hade aldrig träbiten kunnat svarvas till det bordsben eller den utsirade ljusstake som den hade möjlighet att bi. Svarvstålet slipar bort det kantiga och skadade i den obearbetade träbiten och gräver fram den skönhet som fanns dold under ytan, inne i träet. På samma sätt kan prövningen genom sin hårda obönhörlighet slipa fram nya och ännu vackrare egenskaper hos en människa. 

Ett av de tydligaste exemplen på det här i Bibeln har vi redan berört i beredelsetalet i början av gudstjänsten, nämligen berättelsen om lärjungen Petrus och hans svek – han levde ju inte upp till sina stolta föresatser utan när han sattes på prov på översteprästens gård, efter att Jesus arresterats, så förnekade han att han ö h t kände Jesus! Efteråt grät han bittert över sitt nederlag. Men frågan är om inte detta nederlag var förutsättningen för att han skulle få den ledarposition som han fick i kyrkan. Kanske är det en ledares allra viktigaste egenskap – att känna gränsen för sin förmåga, att känna och våga erkänna sina brister!

Någon som har skrivit mycket om hur lidandet kan rymma fördolda gåvor är pingstpastorn och författaren Tomas Sjödin. Hans långa ”lidanderesa” började när han med nytaget körkort körde av vägen på en norrländsk grus­väg och hans bäste vän, som satt bredvid honom i bilen, dog i olyckan som han var skyldig till. I det läget blir nåden inte en lyxartikel utan en nödvän­dighet för att överleva och kanske föddes där hans pastorskallelse. Och kanske låg där också första fröet till ett författarskap som sedan fördjupats ytterligare genom att två av hans söner dött i en ärftlig sjukdom. En av hans böcker har en titel som skulle kunna vara en sammanfattning av den här söndagens budskap: När träden avlövas ser man längre från vårt kök

Men det kan låta lite lättvindigt som att tre människoliv var det nödvändiga priset för att Tomas Sjödin skulle bli en angelägen författare. Men Gud ville inte att någon av dessa tre människor skulle dö, det är alltså inte Gud som sänder prövningen! Nej, inget lidande kommer från Gud, inte heller den orättfärdiges välförtjänta lidande kommer från Gud. För hämndens Gud existerar inte annat än i människors fantasier, och såna fantasier finns det gott om också i Bibeln, särskilt i Gamla testamentet. Nej, jag håller med kommuniteten Taizés grundare, broder Roger, när han i en boktitel skriver: Gud kan bara älska!

Det står ju också i dagens korta evangelium att det inte var Gud som prövade Jesus där ute i öknen – det står ju: … sattes på prov av Satan.

Men vilken roll har då Gud i prövningen och lidandet mer än att Gud uppenbarligen godkänner att inte bara Jesus utan också vi utsätts för prövningar? Ja, kanske kan man uttrycka det som att Gud har makten att använda det onda för sina goda syften. Gud kan på något sätt böja Satans pilar så att den vänds mot honom själv. Men då handlar det också om att vi låter Gud göra detta i våra liv för det finns ett mänskligt syndrom som kan sabotera Guds verksamhet i våra liv och det är offersyndromet. När vi börjar betrakta oss som kränkta och förfördelade offer, då blir bitterhet huvudprodukten från vårt möte med prövningen.

Visst hade Tomas Sjödin som 18-åring kunnat uppfatta sig själv som ett offer även om det inte var han som förlorade livet i den där bilolyckan! Han hade kunnat tillbringa hela livet växlande mellan självförakt och förbannelser mot den Gud som lät det onda hända. Och visst hade författaren Jonas Gardell kunnat se sig som ett offer resten av livet efter att han hade blivit våldtagen som tonåring – vänta er inget av mig – jag är kränkt, jag är ett offer, det är mig det är synd om!

Nu kan man invända att alla som prövas kan inte bli författare och på det sättet exploatera sitt personliga lidande. Nej, det är sant, och vi kan aldrig underkänna en lidande människas upplevelse av att vara ett offer. Men däremot kan vi konstatera att den upplevelsen efter en tid kan vara den större bördan att bära, en tyngre börda än själva den händelse som orsakade den. Om någon gör mig illa så kan jag själv tiodubbla det lidande jag tillfogats genom att hata den som skadade mig, men också genom känslor som bitterhet och genom att börja definiera mig som ett offer. Ingen av oss kommer ifrån livets prövningar och alla kommer någon gång i livet att uppleva kränkningar från andra människor. Allt det där gör oss illa, det kan vi inte vifta bort, det är en smärtsam men ofrånkomlig sanning. Men som drabbade kan vi ändå ägna oss åt vad som kallas damage control, alltså skadekontroll på svenska.

Damage control är egentligen ett begrepp från läkarvetenskapen och betecknar där tillfälliga kirurgiska åtgärder för att få en patient att överleva i väntan på mer långsiktiga operationer när läget stabiliserats. Men begreppet har också börjat användas i ekonomiska och politiska sammanhang för att beteckna akuta åtgärder för att begränsa skadeverk­ningarna av någon större eller mindre katastrof.

 Om vi överför begreppet damage control till våra privata liv, så skulle det kunna vara en term för en regelbunden stund av bön och eftertanke efter ett sjukdomsbesked, en olycka, en skilsmässa eller någon annan privat kris eller katastrof. Att vi mitt i krisen stannar upp och vänder oss inåt, mot oss själva, och ställer frågan: Vad låter jag denna prövning göra med mig? Odlar jag hatet mot den som svikit mig? Göder jag bitterheten inom mig? Har detta onda fått mig att abdikera från mitt eget liv, har det fått mig att förvandlas från subjekt till ett objekt, till någon som inte själv handlar utan som ett oblitt öde handlar med? Har jag låtit detta onda förvandla mig till ett offer, en drabbad? Och vad får i så fall det för konsekvenser i mitt fortsatta liv? Jag kan fortsätta att älta denna skilsmässa varje dag i resten av mitt liv! Jag kan begrava mig i bitterhet över jobbet jag inte fick, sjukdo­men som begränsar mig eller kränkningen jag utsattes för – men i så fall är det ett val jag gör. Jag kan välja något annat, jag kan välja livet! Damage control kan då utgöras av en bön där jag gör mig själv uppmärksam på destruktiva känslor i mitt inre och beslutar mig för att lämna dem åt Gud med en bön om att så småningom kunna förstå vad som var Guds fördolda gåva i det onda som skedde. När jag nu berövats detta – vad har jag då fått istället? AMEN,