Förlåtelse utan gräns
Högmässa i Stensjöktrkan
23:e eft. Tref. 2016
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jes 64:6-9
Epistel  Ef 4:29-32
Evangelium Matt 18:21-35 

Beredelsetal

Förlåtelse utan gräns är alltså den här söndagens rubrik och förlåtelsetemat kommer att dyka upp i alla tre bibeltexterna. Men är det verkligen så att förlåtelsen är utan gräns? Ja, när det gäller den mellanmänskliga förlåtelsen är det nog uppenbart att den har gränser även om en del människor visat upp en oerhörd förmåga att kunna förlåta också de mest fasansfulla övergrepp. Men Guds förlåtelse – den kan vi kanske tänka oss som oändlig eftersom Gud är oändlig och Gud kärlek är oändlig. Fast är då inte risken att förlåtelsen förlorar sitt värde för oss – det är ju så det fungerar på alla normala marknader – om något finns i överflöd sjunker priset och när det är begränsat så ökar priset. En oändlig förlåtelse skulle ju bli som sand i Sahara, vatten i Sverige eller snö på Grönland!

En teolog som skrivit om det här är Dietrich Bonhoeffer som myntade uttrycket ”den billiga nåden”. Det låter självklart - eftersom nåd är gratis så kan den inte bli billigare än den är. Men Bonhoeffer menar att nåden är oerhört dyrbar eftersom Jesus fick offra sitt eget liv för den. Han fick betala det högsta möjliga priset för att nåden skulle vara gratis för oss! Den billiga nåden är enligt honom den nåd som betraktas som en självklarhet, som en självklar rättighet. Den nåd som förvandlar Gud till en förlåtelsemaskin, till en automat där jag stoppar i min lilla bön om förlåtelse där upp och så kommer det ut obegränsade mängder förlåtelse längst ner i apparaten. Som en enarmad bandit som ger jackpot varje gång!

Med Guds dyrbara nåd fungerar det annorlunda – den är ett lika stort under varje gång den äger rum och den uppstår först när den tas emot i en människas hjärta. När den tas emot som det mirakel den är och påbörjar förändringen av en människas liv – det är då den blir till, det är då den får effekt. Så låt oss då komma inför Gud med en bön om en förlåtelse som vi inte förtjänar, och låt oss be att denna nåd ska påbörja förändringen av allt det i våra liv som behöver förändras. Låt oss be och bekänna…

Predikan

När det gäller förlåtelse människor emellan så handlar det ju i grunden om en relation mellan två människor. Är det två människor som är obekanta med varandra så borde utgångspunkten för den relationen vara något slags jämvikt – ingen var skyldig den andre något förrän det inträffade som nu behöver förlåtas om man nu inte bestämmer sig för att istället hämnas oförrätten. Men ofta fungerar det inte på det viset – för ofta bär vi på en kanske omedveten tanke om att den andre står i tacksamhetsskuld till mig. Jag tror att det här t ex är ett problem när det gäller relationen mellan infödda svenskar och utlandsfödda som befinner sig i Sverige. Jag befinner ju mig i mitt eget land! Det välstånd som finns här har jag och mina förfäder byggt upp och så kommer du och vill ha del av detta välstånd! Du kan väl rimligen inte ha lika stor rätt till det välståndet som jag, eller? Så om du ändå får det av det välståndet så måste du hamna i något slags tacksamhetsskuld till mig, eller hur!

Omvänt skulle t ex en flykting i Sverige kunna uppfatta tacksamhetsskulden som omvänd:

Det är ju ni i den kristna västvärlden som skapat så många av de konflikter som tvingade mig att fly från mitt land. Det var ju ni som byggde upp förtryckande kolonialstater där ni plundrade mitt land på råvaror och tvingade oss att arbeta för svältlöner. Det var ju ni som tillsatte korrumperade diktatorer och som samarbetade med dem för att era företag skulle tjäna maximalt med pengar. Det är alltså utplundringen av mitt land som åtminstone delvis byggt upp ert välstånd och det är era politiker och militärer som förvandlat mitt land till en plats där man inte längre kan vara. Så därför står jag här och vill ha tillbaks lite av allt det ni berövat mig!

Tacksamhetsskuld eller framför allt upplevd tacksamhetsskuld kan alltså rubba den där balansen mellan människor och den påverkar i sin tur vår förmåga att förlåta. För den som står i tacksamhetsskuld har lättare att förlåta och den som upplever att motparten redan från början står i tacksamhetsskuld har svårare att förlåta.

Om vi betraktar evangeliet vi hörde så anges ju tacksamhetsskulden som orsak till att tjänaren borde ha efterskänkt den där mindre skulden som hans medtjänare hade till honom. Han hade ju fått efterskänkt en så enormt mycket större skuld. Ja, om vi ser på de penningsummor som Jesus använder liknelsen så fattar vi att det inte handlar om något slags realistisk berättelse för den förste tjänaren var skyldig sin herre 10 000 talenter vilket motsvarade 60 miljoner dagslöner! Skulle vi översätta till dagens pengar så skulle det bli minst 60 miljarder kronor om vi utgår från någon som har en månadslön på 20 000 kronor. Den andra skulden motsvarar 100 dagslöner, alltså ungefär 100 000 kronor. 60 miljarder mot 100 000 alltså. Det handlar alltså inte om en realistisk berättelse utan om en liknelse som är en symbol för något helt annat. Och detta andra som motsvarar värdet 60 miljarder kronor är ditt och mitt liv. Det är ju värdet av ditt och mitt liv som är den tacksamhetsskuld som vi står i till skapelsens Gud! Själva livet alltså! Att få födas, att få uppleva detta orimliga biokemiska mirakel som vi kallar liv! Och att inte bara få en glimt av detta det märkligaste som universum har frambringat utan få uppleva det sekund efter sekund och dag efter dag i ett helt människoliv. Det är gåvan som du har fått. Både du och jag är medvetna om att den gåvan, som inte kan mätas i pengar, den kan vi aldrig någonsin återgälda. Det enda vi kan göra är att leva i tacksamhet, att låta våra liv präglas av en tacksamhet som övertrumfar varje annan känsla vi kan känna med tusen procent! Och tacksamhet är en känsla som bara kan uttryckas på ett sätt och det är genom kärlek!

Men om det nu är Gud som har gett oss livet – i vilken riktning ska vi då rikta den där kärleken? Hur visar vi vår kärlek till Gud? Det är ju inte min irriterande släkting eller han som tränger sig före i kön eller den syriske flyktingen som har gett mig livet!

Fast Jesus förkunnade att det är precis dom som han vill ska vara mottagare för den kärlek som vi vill rikta mot Gud. Precis de orden lägger ju Jesus i Guds mun i Matt 25: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.'

Den tacksamhetsskuld som vi rimligen borde känna inför den Gud som gett oss gåvan livet, den har vi alltså i uppdrag att rikta mot ”dessa minsta”, de som är i nöd och utsatthet. Att den syriske flyktingen hör dit är kanske inte svårt att tänka sig men ”dessa minsta” omfattar i sin bredaste betydelse varje annan människa för under ytan är vi alla små och utsatta. Inte minst de där som jag retar mig på och har svårt att förlåta – ofta vet vi inte vad deras irriterande beteende beror på men vi ana att där finns något slags utsatthet som är begravd djupt inom dem! Och alldeles uppenbart hör de då till dessa minsta som Jesus vill att jag ska älska när jag vill uttrycka min kärlek till Honom!

Men sen har vi det där lilla ordet förlåt. Ja både tack och förlåt har ju blivit små skräpord som vi ofta slänger omkring oss utan att vi egentligen menar något med dem. Ja, det lilla ordet förlåt kan ju t o m uttryckas närmast som ett angrepp: Ja, men förlåtdå!

Jag tror att det är viktigt att försöka bevara innebörden i så viktiga ord som tack och förlåt. Och när det gäller att säga att jag förlåter så tror jag att det finns en risk att vi använder det alldeles för lättvindigt. För om det inte handlar om bagateller utan om något som verkligen har sårat mig så skulle vi kanske istället oftare använda uttryck som: Jag ska försöka förlåta! För i motsats till Gud så är vår förmåga till förlåtelse begränsad och om förlåtelsen inte bara ska förvandlas till en fasad så ska vi spara orden tills vi har täckning för dem i vårt hjärta. Den viktigaste förlåtelsen är ju inte den som strömmar ur din mun utan den som sker i ditt hjärta.

Att vår mellanmänskliga förlåtelse är viktig i den kristna tron förstår vi att när Jesus lärde sina lärjungar att be så gav han dem den bön som vi ber i varje högmässa och där säger vi: Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss… Vi ber alltså Gud förlåta oss på samma sätt som vi förlåter varandra. Så om vi inte ens försöker förlåta varandra så har vi alltså stängt porten till den förlåtelse som vi behöver så oändligt mycket mer – sådär 60 miljarder gånger mer! Så kanske är det så att nyckeln till ditt livs största rikedomar ligger i att be om förlåtelse, ta emot förlåtelse och ge förlåtelse. AMEN