Uppenbarelsens ljus

Familjegudstjänst i Stensjökyrkan
Ljuständning och förbön för de under 2006 födda i församlingen.

Kyndelsmässodagen 2007               

Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa

Textläsning ur barnens bibel - Symeon och Hanna.
Berättelsen vi hörde handlar inte bara om något som hände i Jerusalems tempel för 2000 år sedan. Nej, berättelsen om Symeon och Hanna, som känner igen Jesusbarnet i templet, den handlar också om hur viktigt det är att se det stora i det lilla, att se det märkvärdiga och betydelsefulla i det som verkar helt betydelselöst. Det lilla Jesusbarnet i Marias armar var ju ett tecken på himmelriket, ett tecken på att himlen faktiskt hade landat på jorden. Ibland händer det att vi märker det där – som den där stunden på BB när du första gången såg ditt barn. Då märkte du nog att himlen hade landat på jorden!

Men för det mesta märker vi det inte eftersom himlen väljer så oansenliga landningsbanor. Ja, Jesus liknar Himmelriket vid ett litet senapsfrö – det är pyttelitet, men om man lägger det lilla fröet i jorden så kan det växa upp och bli ett jättestort träd. Så är det med himmelriket.

Himmelriket är som när du vaknade en söndagsmorgon och kände dig trött men ändå bestämde dig för att ta dig iväg till kyrkan en alldeles vanlig söndag. Och där i en alldeles vanlig gudstjänst fick du en glimt av Någon som alltid finns i vår närhet men så sällan finns i våra tankar. Så är det med Himmelriket.

Himmelriket är som när du ska natta ditt barn och plötsligt drunknar du i ett par glittrande ögon och du blir alldeles varm av tacksamhet över detta lilla jollrande underverk. Så är det med Himmelriket!

Himmelriket är som när någon skyndar till körövningen för att hinna vara med på veckomässan och snuddar vid ett möte med Honom som lovat möta oss där i brödet och vinet ... så är det med Himmelriket!

Himmelriket är som när någon från sin bil ser en granne stå och huttra i en busskur, och stannar och plockar upp henne och ger henne skjuts. Så är det med Himmelriket!

Himmelriket är som när någon sitter på kafferasten och hör kamrater¬na tala illa om en frånvarande och skulle kunna bidra till skitsnacket med något som är ännu värre... men låter bli. Så är det med Himmelri¬ket!

Himmelriket är som när två makar plötsligt får syn på varandra igen –tvärsigenom den där dimman av blöjbyten, affärsköer, dammsugning och föräldramöte på dagis får man plötsligt syn på den där man en gång blev förälskad i. Så är det med Himmelriket!

Himmelriket är som när en elev på väg ut från religionskunskaps¬lek¬tio¬nen säger till sin kamrat - jo, jag tror faktiskt på det där... Så är det med Himmelriket!

Himmelriket är som när delar av barnkören hittar varandra på skol¬gården och börja sjunga ihop... så är det med himmelriket!

Himmelriket är som när du en dag plötsligt inser att det inte är självklart att just du skulle få komma till världen, att just du skulle få vara frisk, att just du skulle få leva i ett land där marknader inte sprängs i luften. Himmelriket är när du en dag inser att det vardagliga inte är självklart och därför börjar känna tacksamhet. Så är det med himmelriket!

Symeon och Hanna där i templet såg det stora i den lille, men vi, vi låter ständigt lura oss av allt den där uppblåsta tomheten. Vi faller så lätt för den tjusiga ytan och blundar lika lätt för det sanna, det rätta, det starka, när det ligger dolt under en oansenlig yta. Vi låter ständigt lura oss att gå dit mängden går, att uppmärksamma det som alla andra uppmärksammar. Och vi går miste om det som inte gör nå¬got väsen av sig, det som bara är innehåll och saknar tjusig fasad!

Tänk om vi kunde lära oss att om det finns något samband mellan yta och innehåll i Guds värld, så är det det omvända sambandet. Mönstret som upprepas gång på gång i Bibeln och i historien - senapskornets lag som säger att i det lilla ryms det stora.

Ett stort och bullrande yttre borde därför fylla oss med misstanken att den imponerande ytan rymmer ett litet eller oväsentligt innehåll. Medan ett oansenligt yttre borde fylla oss med en spänd förväntan på att möta Gud.

För det är ju faktiskt där Gud brukar uppenbara sig - i det lilla, i det föraktade, i det som ingen lade märke till. Sådant är Guds mönster. Så ge akt på de små människorna, de oansenliga sammanhangen, de misslyckade försöken och de vardagliga timmarna - där vandrar Gud.