Guds härlighet i Kristus

Beredelsetal

Ja, då har ni gjort det ännu en gång. Tagit er förbi fällan!  På Trettondedag Jul dyker nämligen en av årets två musikaliska fällor upp här i kyrkan. Den första mötte vi redan på Första Advent där det gäller att komma ihåg att det är en repris i Hosiannasången. Den andra fällan för oss halvmusikaliska finns i psalmen vi just sjöng - Gläns över sjö och strand – där det är en hel takts paus mitt i varje vers. Visst, det där går att lära sig också för oss som inte läser noter, men för oss som har lite bråttom kan det ändå lätt bli fel. Vad det handlar om är att vänta in, vänta in rätt tillfälle. Rent textmässigt handlar det i första och fjärde versen om att vänta in barnen och herdarna. Och då blev plötsligt den där pausen meningsfull – att vänta in barnet i mig själv. Att återvända till den där nyfikenheten man hade som barn, då när allting var nytt. Vi som redan bestämt oss för hur allting är, vi vuxna med våra färdigformulerade fördomar som har så lätt för att kategorisera och döma och därefter raskt rusa vidare. Det vi behöver är kanske just detta – att vänta, att stanna upp ett ögonblick och försöka se på den där människan eller den där företeelsen med lite mer nyfikenhet och lite mindre förutfat­tade meningar. Kanske kan då t o m en gammal invand syndabekännelse bli som helt ny och oförbrukad! Låt oss be och bekänna …

Predikan

Som ni ser på duken så har den här predikan fyra delrubriker i form av fyra uppmaningar:

1.      Titta på stjärnorna!

2.      Ifrågasätt makthavare!

3.      Lyssna till drömmar!

4.      Sök barnet!

1. Titta på stjärnorna!

Det var ju precis vad de österländska stjärntydarna gjorde – de undersökte stjärnhimlen noggrant och noterade att den förändrades från tid till tid. De utgick från att högre makter försökte säga något genom de här förändringarna och så försökte de tyda budskapet, de försökte deschiffrera meddelandet från ovan. Om vi jämför med dagens stjärnskådare så skulle de närmast motsvara något mittemellan astronomer och astrologer – det fanns drag av vetenskap i deras studier, men där fanns säkert också inslag av spekulation, ungefär som i de där horoskopen som dagens astrologer skriver i tidningarna.

Det finns kristna som tar avstånd från allt vad astrologi heter, de kallar det hednatro och villolära. Kanske har de rätt men kanske finns det också korn av sanning i den seriösa astrologin, om det nu finns en seriös astrologi bortom de mindre seriösa tidningshoroskopen. Det som gör att jag ändå inte rakt av vill avvisa allt vad astrologi heter det är just dagens evange­lium: Bibeln förkunnar faktiskt att en gång ledde verkligen Gud människor genom något man skulle kunna kalla astrologi
Nu skulle man kunna säga att en gång ledde Gud också människor genom molnformationer – för Bibeln berättar ju att Gud ledde Israels folk genom en molnstod som gick före folket genom öknen under flykten från Egypten. Så ska vi söka ledning genom stjärnor kan vi lika gärna göra det genom att tyda moln också! Och ungefär så tänker väl jag också – jag ser molnstoden och Betlehemsstjärnan som unika Guds handlingar, om de nu ö h t har inträffat. Det skulle också kunna handla om legender, om utsmyckningar som bara har en symbolisk funktion, vilket inte är så bara! För min tro är det faktiskt inte avgörande om det verkligen fanns en Betlehemsstjärna, men samtidigt skulle det inte heller förvåna mig för min Gud känner sig inte bunden av några naturlagar som Han själv har satt upp!

Men när jag i rubriken uppmanar att titta på stjärnorna så menar jag något annat än astrologi. Jag menar snarare astronomi! Jag menar att varje stjärna är en Betlehemsstjärna. För varje stjärna vittnar om universums oändlighet och min egen litenhet. Så varje gång du börjar tvivla på Gud, varje gång du känner dig lockad av de militanta nyateisternas superrationalitet – gå då ut i natten långt bortom gatljusen, och titta upp i stjärnhimlen! För den människa som ser stjärnhimlen och samtidigt tvärsäkert påstår att Gud inte finns – den människan har ingen intellektuell trovärdighet kvar!

Att då och då skåda ut i stjärnhimlen är helt enkelt nyttigt för vår tro och på det sättet är varje stjärna en Betlehemsstjärna, för även om den inte leder dig hela vägen fram till stallet i Betlehem, så leder den dig fram till en häpnad över universums storhet, en förundran som kan skapa den ödmjukhet som ger plats för Gud även i den mest förnuftstroendes hjärta!

2. Ifrågasätt makthavare!

Det var ju detta som de österländska stjärntydarna inte gjorde. Så fort de kom in i Israel så blev de som små barn som säger KAN SJÄLV! De släppte stjärnan med blicken för det fattar ju vem som helst att om en ny kung har fötts så måste han ju vara född i kungapalatset. Därför gick dessa förnuftstroende vetenskapsmän raka vägen till Herodes palats i Jerusalem. Och därmed sände de chockvågor in hela den politiska och religiösa maktapparaten. Va, en ny kung! Påstår ni att det har fötts en ny kung här i landet?! Herodes hade ju planerna klara för att hans söner skulle ta över kungamakten efter honom, men kan det finnas någon annan som gör anspråk på kungamakten? När makten upplever sig hotad blir den som allra mest farlig och hänsynslös – se bara hur Vladimir Putin behandlar de som ifrågasätter honom på hemmaplan och se hatat från den amerikanska administrationen mot Edward Snowden som avslöjade deras hemliga massövervakning!

När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Ja, Matteus skriver faktiskt så – ”hela Jerusalem”! Och även om det skulle vara en överdrift så kan vi utgå från att åtminstone översteprästen blev oroad för han fick ju sina ekonomiska förmåner från kung Herodes – de utgjorde en av alla dessa oheliga allianser mellan den politiska och den religiösa makten. En ny kung skulle kunna utropas som Messias, som den religiöse ledargestalt som profeterna utlova och som folket väntade på. En Messias utanför prästernas kontroll!

Här skulle jag vilja göra en tankemässig utflykt till Tolkiens ”Sagan om Ringen” för i den berättelsen utövar ringen en magisk kraft på den som bär den. Bäraren förändras, deformeras, av att bära ringen – blir misstänksam, fientlig och självisk. Jag har tolkat Tolkien som att ringen står för pengar – pengars makt att deformera människor. Men det slår mig att ringen också skulle kunna stå för makt. För makten har också den egenskapen att den korrum­perar, att den deformerar människor som har makt. Titta på gamla befriel­sehjältar som Castro på Kuba och Mugabe i Zimbabwe. Makten förvandla­de båda till paranoida despoter som förföljer oliktänkare och ser hot i varje buske. Förmodligen var det så också för Herodes och överste­prästen – de var förblindade av sin egen makt. De såg inte längre klart – de märkte inte att deras gamla ideal, om de nu hade funnits, hade försvunnit och ersatts av den maktpolitik vars enda syfte är att behålla makten till varje pris.

Nog tycker jag mig ha sett liknande tendenser också bland svenska makthavare och bland hela politiska partier. Till slut kommer de politiska idealen i andra hand – det viktigaste blir att behålla makten till varje pris!

Och den här inbyggda ögonsjukdomen i allt makthavande, alltså denna ofrånkomliga blindhet som makt alltid för med sig, den gör att vi måste ifrågasätta våra makthavare hela tiden. Vare sig de politiska eller de religiösa makthavarna är immuna mot den här ögonsjukdomen och därför är de inte att lita på. Framförallt är de opålitliga om de suttit länge vid makten och vad jag vet så är det bara ett enda politiskt parti i Sverige som insett den här faran och begränsat antalet möjliga mandatperioder för sina företrädare. Alltså: ifrågasätt den som bär Ringen, den som har makten! Lita inte på att de som bestämmer vet så mycket mer – ofta är de lika okunniga som vi och helt i händerna på sakkunniga och experter som alltför sällan blir granskade i sin informella maktutövning.

3. Lyssna till drömmar!

I dagens evangelium talar Gud på två sätt till människor, dels genom en stjärna och dels genom drömmar. Det är stjärntydarna som får en varning från Gud genom en dröm: I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.

Om jag är skeptisk till att Gud skulle tala genom enstaka stjärnor idag så är jag mer öppen för att Gud fortfarande talar genom drömmar. För vad är drömmar? Jo, drömmar handlar om vår hjärnas behov av att bearbeta all den information som vi fått i vaket tillstånd. Förmodligen är drömmar viktigare än någonsin för vårt välbefinnande eftersom vi idag nås av så oändligt mycket mer information än i tidigare kulturer. Behovet av sovring, bearbetning och behandling torde vara enormt. Och det är just detta som drömmarna helt automatiskt gör åt oss. Undersökningar har visat att om man under en längre tid konsekvent väcker människor just när de börjat drömma så får det allvarliga konsekvenser för deras psykiska hälsa. Drömmarna är alltså livsviktiga.

Om vi då tänker oss att det finns en Gud som på olika sätt försöker meddela sig med oss människor, så är det lätt att tänka sig att vi skulle vara särskilt mottagliga just när vi drömmer. För då är vi mentalt vidöppna! Då har vi lagt ner alla våra försvar, de psykiska försvar som i vaket tillstånd gör oss obenägna att ta in omstörtande budskap. Ni känner väl till fysikpionjären Isaac Newtons första lag, den som också kallas Tröghetslagen och som lyder:               

En kropp förblir i sitt tillstånd av vila eller

likformig rätlinjig rörelse om den inte

av yttre krafter påverkas att ändra sitt rörelsetillstånd.

Jag tror att den där tröghetslagen också har en tankemässig motsvarighet. Vi vill helt enkelt inte tänka nytt, det finns en inbyggd tröghet i våra tankebanor och därför krävs det rätt mycket för att förändra människors sätt att tänka. Men när vi sover är den där tröghetsfunktionen bortkopplad, då är vi synnerligen lättrörliga på ett intellektuellt plan. Alltså när kroppen är som mest stilla då är hjärnan som mest rörlig! Jag anar alltså att vi är som allra mest mottagliga för det Gud vill säga oss när vi drömmer. Därför kan det finnas anledning att försöka minnas och skriva ner sina drömmar och sedan försöka tyda dem. Inte för att det är lätt, för det är nog sällan vi får så raka budskap som stjärntydarna fick i våra drömmar. Men våga tro att Gud talar i allt men att vi kanske lyssnar som allra mest öppet i våra drömmar.

4. Sök barnet!

Betlehemsstjärnan var inget självändamål. Antingen den är en myt eller en verklighet så hade den en uppgift och det var att leda människor fram till barnet i krubban. Sök barnet! skulle kunna vara det mest universella livsråd som man kan få för det är sant i dubbla bemärkelser. För det första är det sant för att vi alla en gång varit väldigt nära vårt sanna jag, och det var när vi var barn. Innan vi började förställa oss, innan vi började låtsas, då när vi sa som vi kände det och inte som vi tycker att vi borde känna det – då, när vi var barn då var vi så sanna människor vi kan vara. Därför finns det stor anledning till att söka barnet inom sig. Kanske på det sätt som vi uppmanades till när vi gjorde studiebesök vid Barnens Katedral i Karlstad för ett antal år sedan. Då fick vi uppmaningen att alltid i plånboken ha ett foto på oss själva som femåringar. Då skulle vi regelbundet kunna ta upp den där bilden och ställa oss frågan om vi just nu är trogna den där femåringen som vi en gång var – är vi lika ärliga? Är vi lika sanna? Är vi lika öppna mot livet? Tillåter vi oss att vara lika sårbara som då när vi var fem?

Men att söka barnet handlar allra främst om att söka Jesus – han som kom till oss som ett barn. Om mina kyrkobesök bara har blivit en tom rutin som inte rår på den där inre tröghetslagen, om min tro har övergått från att vara levande relation till att bli död religion, då är det dags att återigen söka ögonkontakt med det lilla barnet i krubban. Han som möter din blick utan att döma men som ändå ser rakt igenom dig. Han som vet alla sanningar men om du kommer tillräckligt nära honom så hör du Honom bara viska en enda sak i ditt öra: JAG ÄLSKAR DIG!

AMEN