Med öppna dörrar, låga trösklar och ett klimat som tillåter både tvivel , tvekan och otro
vill vi hälsa dig varmt välkommen hem till våra kyrkor.
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Fastlagssöndagen 2007
Stefan Risenfors
Texter
GT Esra 4:12-17
Epistel 1 Tim 2:4-6
Evangelium Joh 12:20-33
<<Föregående >>Nästa
Predikan
Hon skulle fyllt 23 år i år, men på Långfredagen 2002 gick den då 18-åriga palestinska flickan Ayat Akhras in i en snabbköpsbutik i Betlehem och utlöste en sprängladdning som dödade henne själv och två israeler.
Jesus sade: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv.
Är inte det där ett livsfarligt bibelcitat? Den palestinska 18-åringen var inspirerad av Koranen, men skulle inte en kristen fanatiker lika väl kunna låta sig inspireras till självmordsattentat av just de där bibelorden? Och kanske har det redan skett, jag vet inte.
Självmordsbombarna kan ju verkligen synas göra det som Jesus efterlyser – i kampen för det de tror är rätt och rättfärdigt är de beredda att offra sina egna liv – de är beredda att likt vetekornet falla i jorden för att uppstå till något nytt i en gudomlig skördetid!
Ändå vet vi ju att det hon gjorde var fel och om vi har den minsta känne¬dom om Jesus så känns det helt omöjligt att förknippa honom med själv¬mordsattentat. Men samtidigt kan vi konstatera att också de mest bestialiska grymheter har skett i Jesu namn, av människor som trodde sig vara Jesu lärjungar när de stympade homosexuella, hängde förrymda slavar, mördade indianer eller högg ner katoliker. Just det sistnämnda är ju en del av vår egen svenska historia. Gustav II Adolf fick ju med stöd av den svenska statskyrkan svenska bonddrängar att både mörda och låta sig mördas i Jesu namn – i vad de trodde var en kamp för den rena lutherska läran mot påvens precis lika lurade soldater!
Men om vi nu vet att detta är en misstolkning av Jesu ord om att hata sitt liv, vad är det då han menar? Ja, då måste vi lägga märke till Johannes¬evange¬liets språkliga stilart som ofta bygger på kontraster, kontraster mellan liv och död, ljus och mörker, älska och hata. Kontrasterna används för att synliggöra en motsättning genom att peka på de båda extrema motpolerna. Och även om det här är särskilt tydligt i Johannesevangeliet, så finns det också i de övriga evangelierna. Det vi skulle betrakta som överdrifter är helt enkelt en del av det orientaliska sättet att uttrycka sig, och vi kan förmoda att också Jesus själv, som jude, verkligen uttryckte sig på det viset. Det är därför som vi ibland behöver inte bara en språklig utan också en kulturell översättning av Jesusorden. Så när Jesus enligt Johannes säger att vi ska hata vårt liv, så bör vi läsa det som att det finns något för dig och mig som är viktigare än våra biologiska liv.
Det handlar i grunden om två olika sätt att betrakta sitt liv – man kan se livet som att det är något jag erövrar – man ”gör något av” sitt liv, som om det vore en tom påse. Det var ju den synen på livet som pastor Lindeman gav uttryck för i Hasse Alfredssons gestalt när han i en av de där berömda Lindemansketcherna sa: ”Livet är som en påse – tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något” Men i mina ögon var pastor Lindeman en usel teolog när han inte insåg att livet i sig hade ett värde oavsett vad jag fyller det med. Så mot pastor Lindeman, och mot alla ”self made men” vill jag ställa det alternativa synsättet på tillvaron – att se livet som något i sig gränslöst värdefullt, att se livet som en ofattbart stor gåva från skapelsens Gud. Livet som något Gud ger dig, där din uppgift är att vara medskapare men ännu mycket mer att vara mottagare!
Men den som har det första synsättet och ser livet som att man presterar sitt liv löper en överhängande risk att bli självupptagen: - Stå inte i vägen för mig när jag bygger mitt liv! Mina intressen, mitt liv, mina villkor, mina pengar, min familj, mitt arbete, min karriär! Och jag tror att det är den sortens självupptagna kärlek till mitt eget liv som Jesus vill varna mig för. Jag tror att det är det han menar när han säger att ”Den som älskar sitt liv förlorar det”
Men om du istället ser ditt liv som en gåva som du tar emot ur Guds hand så är det lättare att koppla av ifrån den där självupptagenheten: Det är ju ändå inte du som skapar ditt liv, det gör Gud! Det allra, allra viktigaste i ditt liv är blott och bart en gåva – sådant som du inte kan prestera eller göra dig förtjänt av. Men om du inser det och inser att du inte behöver göra dig bekymmer eftersom Gud sörjer för dig på samma sätt som han ger kläder åt liljorna på marken. Om du lever i den tilliten så behöver du inte kämpa för det som är ditt eftersom Gud hela tiden kämpar för dig! Du kan slappna av, du behöver inte ängsligt bevaka dina intressen, för Gud vet vad du behöver!
Kärlekens väg är alltså rubriken för den här söndagen. Fastlagssöndagen pekar på den väg Jesus gick när han vandrade upp mot lidandet och döden som väntade i Jerusalem. Det var han som gick den vägen, men jag märker att den här predikan ändå börjar närma sig diket som handlar om vad du och jag ska göra. Även om det utmynnade i att du och jag ska slappna av, så blev det ändå på något sätt fokus på oss. Men det som borde stå i fokus hela den här tiden fram till Påsk är inte vad du och jag kan göra, utan vad Jesus redan har gjort!
Det är Han som går Kärlekens väg och Han gör det för din och min skull och han gör det också för den palestinska flickans skull, hon som borde ha fyllt 23 år i år. Hennes liv blev förgiftat av hat och förblindad av detta hat begick hon ett fruktansvärt brott. Men jag är övertygad om, att om förlåtel¬sen finns, så finns den också för henne i lika hög grad som den finns för dig och mig. Och det är just det som fastetiden handlar om, den handlar om att Jesus valde att gå Kärlekens väg, det som behövde göras är redan gjort och därför kan Han säga: Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.