Guds härlighet i Kristus

Trettondag Jul 2008 
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Kung 101-7
Epistel Ef 2:17-19
Evangelium Matt 2:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Guld, rökelse och myrra bar de österländska stjärntydarna fram till Jesusbarnet. De gav dyrbarheter och de hade förmodligen råd med det. Men jag tror att Jesus har tappat smaken för såna dyrgripar. Många har försökt köpa honom med pengar och dyrbarheter under de 2000 senaste åren. I somliga gamla kyrkor ser det ut som att de har lyckats köpa åtminstone kyrkans gunst – de rika och mäktiga har fått sina efterlängtade gravkor och vapensköldar inne i kyrkor som visat sig vara till salu. Kyrkan har kunnat köpas men aldrig Jesus! Han har aldrig varit till salu – du kan inte ens köpa hans välvilja med ett fromt liv eller tusen goda gärningar! Men även om han aldrig kan köpas kan du ändå ge honom det han mest av allt önskar sig nämligen att du ska se och ta emot hans kärlek. Det är inte din präktighet och duktighet han längtar efter utan det är dina sår, dina svek, dina miss¬lyckanden. För han är den ende sanne alkemisten, den ende som kan förvandla grus till guld – dina misslyckanden kan han förvandla till segrar när du låter honom bli din styrka. Så kom då med din svaghet och ge Jesus den gåva han mest av allt längtar efter – låt oss be och bekänna…

Predikan
Det finns de som påstår att det aldrig har hänt – att de österländska stjärntydarnas besök i Betlehem bara är ytterligare ett av alla de glamourösa attribut som evangelisterna klistrat på berättelsen om Jesu födelse. Själv är jag barnslig nog att tro att det verkligen har hänt men även om det inte skulle ha hänt i den fysiska verkligheten, så skulle ändå berät¬telsen om de österländska stjärntydarna vara sann i den bemärkelsen att den berättar något viktigt om våra liv här på jorden. Den berättar nämligen om behovet av uppbrott ur förstelnade liv, den berättar om modet att våga följa en väg som man inte vet vart den bär och den berättar om att drömmar kan avslöja sanningar som vi inte ser i vaket tillstånd. Men framför allt berättar Trettondedagens evangelium om hur viktigt det är att du finner stjärnan i ditt liv – stjärnan som visar riktningen för just ditt liv!

Så låt oss se på stjärntydarnas vandring, eller om det nu var en kamelritt, låt oss se vad den kan berätta om ditt och mitt liv! Vi gör det i två punkter:

1. Var är stjärnan?
Betlehemsstjärnan är alltså en ledstjärna – en stjärna som visar riktningen för någon. På samma sätt som en ledstjärna kan vara något helt annat än en himlakropp så tror jag att Gud visar dig vägen på många olika sätt. Den första uppgiften för en livsvandrare som vill finna och följa Jesus blir därför att försöka identifiera ledstjärnan.

Om en dryg vecka ska vi ha årsmöte för en förening som ägnar sig åt ignatiansk andlighet, alltså andlighet präglad av Ignatius av Loyola, mannen som på 1500-talet grundade den katolska jesuitorden. Vi är ett 80-tal personer från Sverige, Norge och England som samlas på Åh stiftsgård för att bl.a. lyssna till en brittisk jesuitpater som är redaktör för jesuiternas tidskrift The Way. Att tidskriften heter vägen och att vår förening heter Kompass antyder att den ignatianska andligheten har något att säga om väg, vandring och riktning. Och en av de ignatianska huvudtankarna är just att Gud hela tiden visar oss vägen och att Han gör det genom riktningsvisare som vi normalt inte förknippar med andligt liv.

De österländska stjärntydarna riktade sina blickar mot himlen och trodde att de skulle ledas till ett kungapalats, men de leddes fram till ett enkelt illaluktande stall. Också Jesu lärjungar riktade sina blickar mot himlen drygt 30 år senare när Jesus just hade försvunnit ur deras åsyn på Himmelsfärdsberget. Men den gången sände Gud änglar som frågade lärjungarna: Varför står ni och ser mot himlen? En liknande fråga får kvinnorna vid den tomma graven på Påskdagsmorgonen: Varför söker ni den levande här bland de döda?

Gud försöker alltså tvinga ner vår blick från himlen mot jorden, från det döda till det levande, från det religiöst upphöjda till det trivialt vardagliga. Det är där Han vill möta oss, det är där han visar oss vägen! Ditt livs Betlehemsstjärnor är alltså förmodligen mycket lågtflygande. Det Ignatius upptäckte var att Gud talade till honom genom hans mänskliga känsloliv – alldeles vanliga känslor hade något att berätta om vad Gud ville med hans liv! Framförallt lärde han sig att känna på eftersmaken efter något han hade gjort eller efter ett beslut om något. Kände han frid efteråt så anade han att han var på rätt väg, men om han var frustrerad eller orolig efteråt så anade han att han var på fel väg. Så ignatiansk andlighet handlar mycket om att lära sig att lyssna till sitt hjärta och därför har man också i den här fromhetstraditionen skapat former för den sortens lyssnade, t.ex. retreaten. Och vill ni veta mer om retreater så kan ni fråga mig på kyrkkaffet efteråt!

Det jag vill förmedla här och nu är övertygelsen att du inte behöver leta efter ditt livs Betlehemsstjärnor. Det handlar bara om att öppna ögonen och våga tro att Gud har något att säga genom den människa som råkar komma i din väg. Att lita på att det bakom det till synes slumpmässiga som händer i ditt liv finns, kanske inte en regissör men väl en Vägledare som försöker tala genom de känslor som alldeles spontant väcks av allt detta till synes slumpmässiga. Så sänk blicken – här, mitt i det vardagliga finner du Betlehemsstjärnan! Den överröstas lätt av allt det grälla och högljudda i ditt liv, så sök dig ut i stillheten emellanåt för där lyser den klarare!

2. Riktning betyder vandring!
De österländska stjärntydarna hade kunnat stanna kvar hemma också efter att de gjort sin upptäckt på himlavalvet. De hade kunnat stanna kvar hemma i det bekväma och trygga. Ingen skulle ha anklagat dem för det! De hade kunnat fortsätta med sina studier av himlavalvet och de hade kunnat göra intressanta noteringar om himlakropparnas rörelser. Eftersom de hade så dyrbara presenter med sig så kan vi gissa att de hade det bra därhemma i Österlandet. De levde förmodligen gott i rikedom och överflöd och de hade en stimulerande hobby i sitt stjärnskåderi. Så vad skulle de iväg att göra?

För några dagar sedan gick det på TV en film om en motorcykelresa runt den sydamerikanske kontinenten som argentinaren Che Guevara gjorde i 20-årsåldern. Det var en resa som fick denne överklassyngling att upptäcka en fattigdom som han inte visste om tidigare. Resan förändrade hans liv, han kunde inte längre tänka sig ett liv i trygghet som läkare hemma i Buenos Aires. Att bekämpa förtryck och fattigdom blev hans livsuppgift och när revolutionen segrade på Kuba så belönades han med viktiga poster som minister och riksbankschef. Återigen kunde han valt tryggheten och stannat där men något tvingade honom ut för att kämpa i gerillarörelser i Afrika och Sydamerika. Man kan ifrågasätta hans livsval när han valde den väpnade kampen men visst finns det något beundransvärt i att offra sin egen bekvämlighet och trygghet för att kämpa för förtryckta människor. Han vågade bryta upp och det var en resa som kom att förändra hans liv.

På samma sätt var det en annan motorcykelresa som kom att förändra Roger Schutz liv när han 25 år gammal år 1940 körde motorcykel genom det ockuperade Frankrike. Det han såg och upplevde av förtryck och förföljelser under resan fick honom att grunda kommuniteten i Taizé vars första uppgift var att skapa fred och försoning mellan tyskar och fransmän.

”Den som gör en resa har alltid något att berätta” – det lär vara ett tyskt talesätt från början men det hade lika gärna kunnat vara formulerat av Che Guevara, Roger Schutz eller någon av de där österländska stjärntydarna i dagens evangelium. Uppenbarligen kan en rent geografisk förflyttning hjälpa människor att upptäcka nya saker i livet men jag tror att också inre uppbrott och resor kan ha en liknande betydelse. Huvudsaken är att du inser att Betlehemsstjärnan kallar dig till uppbrott, ständiga uppbrott. Kristen tro är inte någon långtidsparkering utan en kristen är kallad att vara i ständig rörelse så som Jesus var och är i ständig rörelse. Söker du trygghet i det statiska och oföränderliga så ska du alltså inte ta Jesus i handen. Men om du tror på att det kan finnas en trygghet i förändring, uppbrott och rörelse – då är det honom du ska följa. Att ifrågasätta är därför en kristen dygd, att vara på väg är en kristens identitet – det kan vi lära av Betlehemsstjärnan!

Det var de två lärdomarna som jag ville förmedla idag – förvissningen om att Betlehemsstjärnan faktiskt har landat i ditt eget liv och finns där i form av små vardagliga vinkar och antydningar. Och sedan övertygelsen om att riktning betyder vandring, ledstjärnor är till för den som vill röra sig och tron att fysiska resor och miljöbyten kan leda till inre resor av livsavgöran¬de karaktär. Så när du lämnar kyrkan idag – sänk blicken och låt dig bländas inte bara av den nyfallna snön utan också av tusen små vardagliga Betlehemsstjärnor i ett äventyr som bara har börjat!