Det levande ordet

Högmässa med dop i Stensjökyrkan
Sexagesima 2011       
Stefan Risenfors
Texter
GT Jer 23:23-29
EpistelHebr 4:12-13
Evangelium Joh 6:60-69
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord
Det levande ordet är alltså dagens rubrik. Men om det finns levande ord så finns det också döda ord. Jämför med tulpanerna på altaret – de är avskurna från den jord där de planterades. Därför är de döda trots att de ser levande ut. Levande ord är de ord som står rotade i verkliga känslor och övertygel¬ser medan döda ord är avskurna och saknar en levande förbindelse med verkligheten. Varje dag möter du förmodligen massor av tomma ord – ord som är något annat än det de låtsas vara, tomma ord, manipulerande ord. Men hur ser dina ord ut – lever de?

Predikan
Det är skillnad på halm och säd, säger Herren. Ja, så sa profeten Jeremia i dagens GT-liga text - Det är skillnad på halm och säd! Sammanhanget var jämförelsen mellan sanna och falska profeter. De falska profeterna predikade också, men det var bara sina egna drömmar de predikade. De sanna profeterna predikade istället ord som de fått från Gud. Och liknelsen är slående: Det är skillnad på halm och säd, säger Herren. Halmen är ju den nedre delen av en sädesväxt, den som bär upp det värdefulla axet längst upp. Så visst är det skillnad på halm och säd – sädesaxet är ju det enda på hela växten som innehåller något som går att omvandla till föda. Och sedan slutade den GT-liga texten med den retoriska frågan: Är inte mitt ord som en eld, säger Herren, en slägga som krossar klippan?

Jag har nu varit präst i snart 27 år och skrivit och framfört kanske tusen olika predikningar – bara på församlingens hemsida ligger det mer än 250 stycken. Eftersom mina predikningar brukar ligga på sådär 1500 ord så måste jag ha predikat mer än 1 miljon ord under de här 27 åren. Och det är klart att jag då ställer mig frågan – är det halm eller säd jag predikat? Hur många av den här miljonen ord har lyckats beröra någon enda människa? Kan några av de här orden rent av ha förändrat livet för någon människa eller handlar det bara om halm – tomt prat som går in genom ena örat och ut genom det andra? Ja, frågan är befogad eftersom jag faktiskt står här med ett alldeles oerhört anspråk – anspråket att förmedla Guds Tilltal. De GT-liga profeternas anspråk var ju tydligt när de började sina tal med: Så säger Herren … Som präst i Svenska kyrkan är jag kanske lite mer försiktig men det finns ändå ett slags underförstått anspråk när jag står här i predikstolen: Så säger möjligen Herren …

Så har jag predikat halm eller säd – har jag som de falska profeterna predikat mina egna drömmar eller har jag predikat ord från Gud? Ja, om jag inte hade vågat tro att det faktiskt funnit en del sädesax bland den där miljonen prediko-ord som strömmat över mina läppar, så hade jag inte vågat stå här idag. För ni har förmodligen viktigare saker att göra än att lyssna till prästerligt struntprat – verbal halm har ni förmodligen nog av ändå i denna sönderpratade tid!

Det som Jeremia kallar säd heter Det levande ordet i rubriken för den här söndagen. Men hur blir då ord levande? Ja, i beredelsetalet i början av gudstjänsten jämförde jag med de avskurna tulpanerna på altaret och påpekade att de kan ses som döda eftersom de förlorat kontakten med den jord där de planterades. Levande ord skulle då kunna vara en beteckning för ord som fortfarande står i kontakt med äkta känslor och övertygelser. Men i predikan räcker inte detta för att orden ska uppfattas som levande – predikoorden måste också landa i en ny mylla för att kunna leva och växa sedan de lämnat predikantens läppar och den myllan förfogar du som lyssnare över. Du och ingen annan bestämmer medvetet eller omedvetet vad som ska tillåtas att slå rot i dig!

Under mina 27 år som präst och predikant så har jag lagt märke till att en viss sorts predikningar oftare verkar landa och slå rot i mina åhörare och det är de tal som jag håller vid begravningsgudstjänster. På ett sätt är det konstigt eftersom de predikningarna cirklar kring en människa som jag nästan aldrig har känt. Jag har bara fått den avlidnes liv berättat för mig under en timmas hembesök. Ändå är det påfallande ofta som jag får höra att jag verkligen lyckats fånga något av den avlidnes personlighet, och jag tror inte att det bara handlar om artighet. Däremot tror jag att åhörarna själva står för större delen av en sådan predikan – de fyller ut mellanrum¬men mellan mina ord med sina egna minnen av den döde. Och eftersom han eller hon har stått dem nära så uppfattas det där begravningstalet som personligt och angeläget eftersom de som lyssnar är så uppfyllda av sin saknad.

En högmässopredikan är något helt annat – på begravningen har alla samma fokus och det är just det som begravningstalet handlar om. Men i högmässan sitter en massa människor som kan vara uppfyllda av något helt annat än det som den aktuella söndagen råkar handla om. Jag anar att det inte är så många av er som den här veckan varit helt uppfyllda av tankar på den här söndagens tema: Det levande ordet! Nej, om vi kunde se in i varandras hjärnor här i kyrkan just nu så skulle det förmodligen vara väldigt olika tankar och känslor som vi är uppfyllda av, också under pågående predikan. För predikan tangerar förmodligen bara utkanten av något som för er just nu är mycket viktigare och som jag som predikant inte har en aning om!

Det jag försöker säga med de här famlande predikoorden är att det inte finns en utan tre predikanter i Stensjökyrkan just nu! Alla tre behöver vara på plats för att predikan ska bli ett levande tilltal och inte bara tomt prat. Den förste predikanten är Gud själv och jag tror att Gud alltid är närvaran¬de när vi firar gudstjänst. Den andre predikanten råkar vara jag just idag, och om jag inte är närvarande i mina ord så har jag svikit mitt uppdrag. Å andra sidan tror jag att jag är den mest umbärlige av de tre predikanterna – jag tror att Gud kan använda också ord från en predikant som inte själv är helt närvarande i sina egna ord.

Men den tredje predikantens närvaro är däremot helt nödvändig för att orden ska bli levande, och den predikanten är du själv, du som lyssnar. Du är uppenbarligen fysiskt närvarande eftersom du sitter här. Du är möjligen också intellektu¬ellt närvarande, men den avgörande frågan är om du också är existentiellt närvarande! För även om du just nu bär på frågor som jag inte känner, så är jag övertygad om att det finns beröringspunkter mellan den här söndagens budskap och det som är allra viktigast för just dig just nu!

Att vara existentiellt närvarande betyder för mig att leta efter Tilltal i det som sägs – Tilltal som rör själva livet och inte bara intellektet. Och om jag rannsakar mig själv när det gäller alla de gånger jag suttit på din plats, i kyrkbänken, så är det nog bara glimtvis som jag varit existentiellt närvaran¬de när jag lyssnat till predikan. Men kanske är det mycket nog, för jag tror faktiskt att det kan räcka med ett enda ord för att förändra ett liv!

Nu är predikan strax slut och jag har inte en enda gång nämnt Jesus, däremot har jag fåfallande mycket talat om mig själv. I somligas ögon har jag därmed predikat halm istället för säd eftersom mitt uppdrag är att förkunna Kristus. Men min förhoppning är i så fall att all den här halmen ändå kan fylla en funktion, samma funktion som den fyllde i det där stallet i Betlehem en gång. Där blev halmen en bädd för Jesus, och eftersom vi firar nattvard i den här gudstjänsten så tror jag att Jesus idag är närvarande också på ett annat sätt än i orden. Så, låt då orden få vara halm, om det nu var det de var – en halmbädd åt den Jesus som kommer nära i nattvarden! AMEN