Den heliga Anden

Högmässa i Stensjökyrkan
Pingstdagen 2005
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 12:1-6
Epistel Apg 2:1-11
Evangelium Joh 7::37-39
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Dagens evangelium handlar om törst: Jesus säger: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.”

Vad är din törst? Vad är det du längtar efter mer än något annat? Kanske är det där tron måste börja – att vi identifierar vår törst. Att vi genomskådar alla skapade behov och hittar fram till det vi egentligen saknar. Om vi kom fram dit skulle vi säkert klä den där saknaden i väldigt olika ord, men kristendomens påstående är att den saknaden bakom alla olika beskrivningar är en saknad efter Gud. Vi påstår att den saknad som varje människa bär på är en saknad efter en ursprunglig samhörighet med Gud. Andra avfärdar det påståendet och säger att den där saknaden inte alls är en saknad efter Gud utan en saknad efter det tryggaste och mest harmoniska tillstånd vi människor någonsin upplevt, nämligen vår mammas livmoder. Det där är en ganska rimlig religionskritik – att religionen helt enkelt utnyttjar varje människas undermedvetna minne av sin tid som foster. Man tillverkar helt enkelt en skapelsemyt med en Edens Lustgård som alla kan känna igen sig i eftersom den i själva verket motsvarar Livmodern som vi alla legat i, och som vi alla tyckte om att ligga i!

Men även om det skulle vara på det viset att den enda Lustgård som existerat är mammas livmoder, även om det skulle vara så, så återstår ändå frågan om din saknad, din törst är en återvändsgränd som slutar där i dina första upplevelser som foster, eller om den saknaden bara är ett jordiskt eko av en ännu större saknad.

Om din existentiella törst bara handlar om att du längtar tillbaks till ett biologiskt tillstånd som du aldrig mer kan återvända till, ja då är det ju bara att ge upp sökandet efter Någon eller Något som kan stilla din törst. I så fall är Gud en av många hägringar i denna öken där det inte finns nånting som kan stilla din inre törst. Men så står Han där och ropar genom 2000 år: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten....” Du som är törstig, bara du, får nu erkänna och identifiera din törst med syndabekännelsens ord....

Predikan
Om vi betraktar ditt och mitt liv som hus med olika rum, så skulle man kunna säga att för två veckor sedan, på Bönsöndagen, försökte jag slå ut lite väggar i det huset. Predikan handlade då nämligen om att försöka identifiera den bön som pågår i alla människors liv men som vi inte identifierar som bön. Jag ville befria bönen från det där religiösa finrummet i huset och påstod att bönen är så mycket mer än när man sätter sig ner, knäpper händerna och tänker på Gud.

När man river väggar kan man behöva en slägga och jag har med mig samma slägga idag som den jag hade för två veckor sedan. Det handlar nämligen också idag om att slå ut väggar. Och idag är det den helige Ande som måste befrias från sitt lilla instängda vindsrum. Jag tror nämligen att vi har gjort den helige Ande till något avskilt och exklusivt för somliga överandliga karismatiker, men i själva verket är Guds Ande överallt ständigt och hos alla!

Möjligen har någon av er nu kunnat konstatera att jag redan fått problem med texten jag just läste. Så här avslutades nämligen evangeliet: ”Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.”

Här anger ju evangelisten Johannes en tidsgräns för Anden – ännu hade Anden inte kommit. Då kan väl inte, som jag påstod, Anden vara överallt ständigt!

Ja, problemet ligger i att just begreppet Anden är något av det mest mångtydiga vi har i Bibeln. Anden finns med redan i skapelsen i form av det där mystiska vi kallar liv, men Anden kan också användas i en mycket trängre bemärkelse och det är det Johannes gör när han säger att Anden ännu inte hade kommit. Men när jag nu talar om Anden så handlar det alltså om Anden i en mycket vidare bemärkelse.

Fast egentligen är det något av en självmotsägelse att tala om Anden för är det något Anden inte är så är det prat. Anden är nämligen aktivitet. Vi märker det i båda bibelspråken: På gamla testamentets hebreiska heter ande RUACH och på nya testamentets grekiska kallas anden för PNEUMA. Båda begreppen betyder bokstavligen ”luft i rörelse”, alltså vind eller någon annan luftrörelse. Och det som är kännetecknande för ”luft i rörelse” är ju att den inte går att se – det enda man ser är den effekt vinden har på föremål som löv eller damm eller sand eller flaggor eller något annat. Men man ser aldrig själva vinden, och på samma sätt är det med Anden. Att försöka tala om Anden blir därför lite som att gå ut en blåsig dag och fånga lite vind mellan händerna och ta med den in... det går bara inte! Ungefär samma känsla får jag inför uppdraget att försöka predika om den helige Ande – i grunden är det omöjligt men ändå ska jag fortsätta en stund till med att kasta ord omkring mig, ord som kanske ändå kan förmedla någonting om vad Anden är.

Men låt oss då återvända till det där huset som är ditt liv. Fortfarande är det ett hus med alldeles för många små avskilda rum – vi måste slå ut fler väggar! Den helige Ande är inte bara det som beskrevs i dagens episteltext, den helige Ande är inte bara eldstungor och människor som plötsligt kan tala främmande språk. Den helige Ande är inte heller något som kyrkan eller prästen exklusivt förfogar över, inte heller än Anden något som Pingstvännerna har monopol på. Nej, Anden genomsyrar allt i ditt och mitt liv eftersom Anden också är det där biokemiska mysteriet som vi kallar liv.

Vår kristna tro säger oss nämligen att den värld vi lever i inte är något slags neutral plan utan Guds värld. Vi lever omslutna av Gud på samma sätt som fiskarna lever omslutna av vatten. Därför kommer Gud oss till mötes i allt som sker i våra liv – i varje liten händelse finns Gud med, oftast omärkligt men ändå närvarande. Och det är denna Guds osynliga Närvaro som Bibeln kallar Guds helige Ande – alltid och överallt, alltså!

Men nu inställer sig en hel massa frågor, t.ex. den eviga om lidandet, om katastrofen – finns Gud med också där? Men det är en annan predikan, en Långfredagspredikan. Fast det finns andra frågor till det jag sagt, t.ex. det där med alla utslagna väggar i huset som är ditt liv. Den där öppna planlösningen – blir det då inte nåt flummigt snömos av allting. Om bön kan vara nästan vad som helst och om Anden kan vara nästan vad som helst – vad blir då det SÄRSKILDA av? Behöver vi inte det särskilda, det avskilda, det heliga? Behöver vi inte de där andliga små rummen där vi tillåts stänga ute allt det vardagliga?

Jo, så är det – ibland behöver vi väggar, ibland behöver vi avskildhet, ibland behöver vi renodla det andliga livet, hålla isär det från det vardagliga. Därför var det fel av mig att använda släggan. Det handlar inte om att slå ut några väggar. Jag borde ha tagit sågen istället för det handlar om att ta upp dörrar i de där väggarna. Dörrar vars uppgift är att alltid stå på glänt, dörrar som inte ska gå att stänga helt. För det är när jag lyckats stänga den där dörren helt som det kan bli så fel. När jag stängt in mig i bönerummet kanske jag inte hör att Gud ropar på mig utanför rummet i något skenbart oandligt. Och när jag följt med pingstvännerna upp till det karismatiska vindsrummet och stängt dörren efter mig – det är då det kan bli så syrefattigt därinne, för Anden pyste ut genom nyckelhålet och tog syret med sig.

Det jag försöker säga är alltså att det verkligen finns särskilda upplevelser av den helige Ande. För somliga kan det vara i form av tungotal, alltså en bön som spränger det vanliga språkets gränser. För andra kan det vara det som kallas helbrägdagörelsens nådegåva, alltså gåvan att kunna bota sjuka på ett övernaturligt sätt. Även om jag aldrig fått uppleva det så finns det också trovärdiga vittnesmål om att det förekommer då och då. Däremot tror jag inte att den sortens gåvor är knutna till vissa utvalda personer som på nåt sätt skulle kunna förfoga över nådegåvan. Nej, det går inte att tämja Anden, lika lite som det går att tämja vinden! Det går inte att schemalägga Anden så att kl 18 den 14 februari ska pastor Ekman bota några sjuka!

I en pingstpredikan för många år sedan jämförde jag Anden med den största isländska geysern, alltså underjordiska varmvattenkällan. Det svenska kungaparet var på statsbesök på Island och besökte den och man gjorde allt man kunde för att provocera fram ett sådant där enormt varmvattensprut. Men den vägrade. Det hade varit lättare på Liseberg där fontänen är tidsinställd och förutsägbar. Men anden är inte en Lisebergsfontän utan mer av en oförutsägbar isländsk geyser – den låter sig inte kommenderas!

Att lära sig umgås med Anden betyder därför att träna sig i att var kaospilot. En kaospilot är ju någon som har förmågan att fånga tillfället i flykten och som klarar av att leva med oväntade händelser och spruckna planer. En seglare borde därför veta mer om Anden än vi andra – en seglare som är van vid att vänta på vinden och van vid att tvingas ändra resrutt eftersom vinden har bytt riktning. Om vi då i det här sammanhanget tar in Bönsöndagens predikan om att bön också är när Gud talar genom små ingivelser och aningar, så blir att leva med Anden att ta de där små ingivelserna på allvar. Att verkligen hissa segel när man känner den där lilla vindilen, även om det blåser i en helt annan riktning än du tänkt dig.

Ingen av oss klarar av att leva så följsam mot den helige Andes kallelser, vi är alltför låsta i våra planer och förväntningar. Men jag tror ändå att vi kan träna oss i att bli mer vaksamma och följsamma mot den Ande som ständigt kallar oss till nya uppbrott, nya utmaningar, nya äventyr!

Nu ska jag försöka sammanfatta denna spretiga predikan:

• Anden är aktivitet mer än ord.
• Anden är vild och oförutsägbar, omöjlig att dressera och kommendera
• Anden kan du möta i särskild bemärkelse i avgränsade andliga upplevelser men Anden är framförallt närvarande i hela ditt hus, i hela ditt liv.
• Anden är Guds varsamma hand som stillsamt försöker fösa dig fram dit där det verkliga Livet väntar på dig – oftast mitt i din egen vardag!

AMEN