Helgonen

Predikan

Att göra skillnad. Är det inte det allt handlar om i evangelietexten. Saltad mat smakar annorlunda än osaltad mat – saltet gör skillnad! Ljus gör skillnad – när mörkret kommer framför kvällen så ser inte den här kyrkogården ut som den gjorde för en vecka sedan för ljus gör skillnad! Och det är skillnad att gömma en tänd lampa under något som skymmer jämfört med att låta den hänga fritt och öppet – först då kan den ju sprida sitt ljus!

Vi kan alltså konstatera att Jesus här i Bergspredikan ger ett kort recept för mänskligt liv i hans efterföljd – gör skillnad! Ni är jordens salt! Så låt oss då salta den miljö där vi vistas. Låt oss se till att den smakar lite annorlunda – att vi tillför något som inte fanns där förut, en smak, en känsla, en värme! Ni är världens ljus! Så låt oss då göra det lite ljusare där vi vistas. Låt oss lysa upp omgivningen med vänliga ord, hjälpsamhet, omtänksamhet. Eller låt oss vara lampan som visar andra vägen i det förvirrande mörker som vårt samhälle utgör för allt för många av våra medmänniskor.

Och de människor som lyckas med att vara både salt och ljus – de kallar vi helgon. Vi har ju inte helgon på samma officiella sätt som t ex katolska kyrkan. Anledningen till att t ex de lutherska kyrkorna inte helgonförklarar som påven är att vi inte anser att det finns någon jordisk makt som har auktoritet att med säkerhet avgöra en enskild människas andliga status. När jag läser min bibel så finner jag t ex bara en enda som Jesus direkt saligförklarar och det är den ene rövaren på korset. Han som ångrar sig där på sin dödsbädd och ber att Jesus ska tänka på honom när han kommer till sitt himmelska rike. Han får av Jesus löftet: Idag ska du vara med mig i paradiset! Jesus är ju den ende som vandrat här på jorden som  i mina lutherska ögon skulle ha makt att helgonförklara men han gör det alltså bara en gång. Och den han helgonförklarar skulle inte ha mycket att komma med inför den påvliga kommission som idag avgör vem som ska helgonförklaras.

Men i vår lutherska kyrka finns det också helgon i en något mindre officiell bemärkelse. Det är dem vi lyfter fram idag på Alla helgons dag. De har tillhört olika kyrkor eller kanske ingen kyrka alls. Somliga av oss menar nog i likhet med mig att de också kan ha tillhört andra religioner eller inte sett sig som troende ö h t. För de människor som en lutheran räknar som helgon är alla de människor som reflekterat något av den kärlek som utgår från Gud. Människor som varit salt och ljus och verkligen gjort skillnad till det bättre i det samhälle där de verkade, eller verkar. För med det lite mer urvattnade lutherska helgonkonceptet finns det också nu levande helgon. Människor som i detta ögonblick lever mitt ibland oss och, ofta lågmält, sprider kärlek, ljus och tro. Som gör livet lite lättare att leva för andra människor och som på det sättet återspeglat något av den kärlek de själva mött.

För det är nämligen vad det handlar om – det handlar om återspegling. Helgonen är inte sin egen ljuskälla utan de lånar sitt ljus från Gud på samma sätt som månen lånar sitt ljus från solen. Det helgonen, både de lutherska och de katolska, har gjort är att de på ett alldeles särskilt sätt har öppnat sig för Guds kärlek. De har släppt in den hela vägen in till sina allra djupaste och mest bottenfrusna inre landskap. Och då har värmen från denna kärlek på något sätt blivit bofast i dem så att den strömmat ut från dem mot andra. Ungefär som en sten som legat i lägerelden en hel kväll och som sedan kan bevara värmen också sedan elden har slocknat. Eller som solvarma klippor som låtit sig bestrålas så intensivt av solens ljus under dagen att de fortfarande kan vara ljumma långt in i natten. Det finns en bok av Tomas Sjödin som heter Eftervärme och den handlar om just de människor som lagrat så mycket av Guds kärlek att värmen liksom dröjer sig kvar också när de är döda. Och det var väl precis så de katolska helgo­nen uppstod. Kyrkan märkte att det efter vissa personer dröjde sig kvar så många goda minnen, så många vackra berättelser om goda gärningar att det spred sig en värme när man erinrade sig dem och vad de gjort och sagt. Helgonförklaringarna började alltså hos folket, hos dem som funnits i närheten, och sedan letade sig de berättelserna vidare och så småningom hela vägen upp till påven själv.

Den här dagen har vi alltså flyttat gudstjänsten ut till kyrkogården. Men de många ljusen på gravarna är inte tillägnade helgon utan alldeles vanliga människor. Nu kan ett okänt antal av de kanske 3000 som är begravda här på Kikås kyrkogård ändå ha varit människor som uppfyller den lutherska helgondefinitionen – och kanske är det deras eftervärme som gör att vänner och anhöriga tänder ljus på deras gravar. Men kyrkogården är till för vanliga dödliga, inte bara helgon. De flesta ljusen lyser inte för helgon utan för vanliga människor som lämnade efter sig både värme och bitterhet, både ljus och mörker. För sådana är ju de flesta av oss. Och kanske de där ljusen då blir ännu viktigare. Kanske kan de då stå för försoning, ett kärlekens ljus som utplånar skuggorna i våra minnen. Ett försoningens ljus som påminner oss om att här vilar en människa som förmodligen gjorde så gott hon kunde utifrån sina förutsättningar. Ett hoppets ljus som påminner oss om det enda sanna ljuset, Kristus, som är den ende som kan föra oss genom döden till ett himmelskt paradis. Kyrkogården kallas ju ibland för en Guds åker. I åkern lägger man frön, frön som bär inom sig nya möjligheter – kyrkogården vill alltså inte uppfatta sig som en slutstation utan mer som ett vilorum, ett tillfälligt vilorum.

Men kyrkogårdens dag är egentligen morgondagen, den söndag som vi kallar inte bara Söndagen efter alla helgons dag, utan också Alla själars dag. Fast visst finns det kopplingar mellan de båda dagarna, inte minst för oss lutheraner som har ett lite vidare helgonbegrepp. För oss kan då också de många ljusen på gravarna symbolisera en kallelse vi alla har att vara ljus i världen, att bli mer och mer helgonlika.

För det är faktiskt det som är vår kallelse som kristna – alla är kallade att vara helgon. Och detta är något som vi lutheraner ibland har försummat att påpeka eftersom vi i Luthers efterföljd varit så fokuserade på att betona att det inte är våra gärningar som frälser oss utan det Jesus gjort för oss. Våra goda gärningar, vår helgelse har därigenom kommit i skymundan och därför är den här dagen viktig, särskilt för oss lutheraner. Det är inte så att Guds nåd på något sätt blir mindre om jag blir mer helgonlik, det är inte så att ett mer helgonlikt liv på något sätt skulle konkurrera med Guds nåd. Om det hade varit på det viset hade det ju varit helt ok om saltet mister sin sälta om saltet istället blir vägutfyllnad som det sägs i evangeliet med orden: Det duger inte till annat än att kastas bort och trampas av människorna. Det hade ju inte varit ett problem om vår enda uppgift var att vara tomma behållare som bara tar emot Guds nåd utan att ge något vidare.

I själva verket kan man ifrågasätta om vi ö h t har tagit emot Guds nåd om det inte märks i vårt sätt att leva. Det är ju en naturlag som skapar den där eftervärmen, den där värmen som sprider sig till omgivningen. Så om den eftervärmen aldrig uppstår så tyder det på att människan i själva verket aldrig tog emot Guds kärlek. Att nåden på något sätt aldrig fick fäste i den människan!

Nej, vårt uppdrag är att gratis ge vidare det vi fått, vårt uppdrag är att reflektera, återspegla och när vi gör det så uppstår den helgonlikhet som vi alla är kallade till. Och konsekvensen av detta pekar Jesus på i de sista orden i dagens evangelium: På samma sätt skall ert ljus lysa för männi­skorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. Det är Gud som får äran, inte du! Om det är du som får äran så kan det tvärtom vara ett tecken på att du valt en annan karriär är helgonvägen. För många av helgonen var inte alltid så populära under sin livstid. Deras sannings­lidelse gjorde att de kunde ha svårt med kompromisser och precis som Jesus drog de sig inte för att kritisera inte bara den orättfärdiga makteliten utan också det stora folkflertalet när folket hade gått vilse. Men de sökte aldrig striden för dess egen skull utan det var bara sanningen och samvetet som var deras enda vägvisare. Då blir det oundvikligen så att man kolliderar med ett antal personer och intressen på vägen, det går helt enkelt 

Förbön

Gud, vi ber för alla människor på jorden, att var och en får känna sig älskad och behövd. Vi ber att du läker den som är sjuk och helar det som är trasigt. (tystnad)

Gud, vi ber om förlåtelse för att vi har gjort andra människor illa. Lär oss att ta ansvar för våra handlingar och låt förlåtelsen bli en kraft till förändring. (tystnad)

Gud, vi ber om rättvisa och fred mellan människor och länder. Lär oss att förhindra krig och våld, och låt ditt rike ta gestalt i vår värld. Amen.