Bönen

Högmässa i Stensjökyrkan
Bönsöndagen 2008
Stefan Risenfors 
Texter
GT 1 Kung 3:5-14
Epistel Rom 8:24-27
EvangeliumMatt 6:5-8
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
I dagens episteltext skriver Paulus: Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord. När du kommer hit till kyrkan idag så vet kanske inte heller du riktigt vad du försöker säga med det här besöket. Vad gör du här? Vad fick dig att gå upp på morgonen en dag då du förmodligen hade kunnat ta det riktigt lugnt hela förmiddagen? Är du konfirmand kan du ju alltid peka på de där 15 gudstjänstbesöken som vi begär av dig! Men alla ni andra – vilket är ert ärende här idag? Några av er skulle kanske peka på vana och tradition, andra skulle kanske lyfta fram det där behovet av att skapa markeringar i tiden, helger som gör tiden mer cirkulär och inte bara till en lång oföränderlig linje. Andra skulle kanske viska om att ni söker något, något som ni inte riktigt kan beskriva – ett sammanhang, en mening, en riktning… Kanske syndabekännelsen formulerar något av det som förde dig hit idag, kanske känns den bara främmande och obegriplig. Vi ska därför inleda syndabekännelsen med en stunds tystnad – en tystnad som du får fylla med just dit behov just den här morgonen. Och finner du inga ord så gör det inget eftersom Anden vädjar för oss med rop utan ord! Låt oss bli stilla i tystnad och de av er som vill får sedan förena er med mig i vår syndabekännelse.. låt oss bli stilla…

Predikan
Pinsam tystnad – har ni upplevt det? Ta till exempel en tom hiss där ni stiger in tillsammans med en främmande människa. Hur många våningar behöver ni åka för att den pinsamma tystnaden ska uppkomma ifall ingen säger något? Ja, är det en långsam hiss så räcker det nog med 2-3 våningar, men redan den långsamma envåningshissen hissen upp från Hemköp är på gränsen till att skapa pinsam tystnad. Jag brukar inte tilltala främmande människor i hissar men däremot svarar jag alltid på tilltal, också i hissar. Åtminstone om jag märkte att jag blev tilltalad, jag har nämligen märkt att jag inte alltid märker det eftersom folk ibland tvingas säga saker två gånger till mig. ”Talking to me?” liksom, för att citera den lillgamle pojken i en aktuell reklamsnutt på TV

Det är det där tilltalet som gör skillnaden! Det är så mycket lättare att svara än att komma på nåt tillräckligt begåvat att säga, tillräckligt begåvat för ett 15-sekunderssamtal i en hiss. Och då är vi framme vid dagens tema, bön. Jag tror att många med mig har upplevt eller fortfarande upplever det där med bön som svårt och anledningen till det tror jag är att vi uppfattar det som att vi måste starta samtalet. Men så är det ju inte! Det har aldrig någonsin rått någon pinsam tystnad mellan dig och Gud, för Gud talar hela tiden, oavbrutet faktiskt. Men oftast talar Gud lågmält, så lågmält att du inte ens märker att du är tilltalad.

Och det är väl egentligen det som kallas sekularisering – detta att människor inte upplever sig vara tilltalade av en gudomlig makt!

Fast jag har ju noterat att när jag själv blir tilltalad utan att jag märker det så beror det oftast inte på den som tilltalat mig, utan på mig själv. Jag har varit upptagen med något annat, eller haft något annat i huvudet, så att jag inte märkt att någon faktiskt talar till mig. Det tydligaste exemplet är när jag sitter och läser Göteborgs-Posten. Jag kan bläddra lite slött och låta blicken svepa över sidorna samtidigt som jag deltar i ett samtal, men så fastnar mina ögon på något i tidningen och jag försvinner helt in i den där tidningsdimman där ingen kan nå mig med normal samtalston. Jag märkte det inte själv men plötsligt är jag inte längre kontaktbar och folk säger saker som jag efteråt inte har en aning om att jag skulle ha hört…

Och tänk om det är på samma sätt med bönen! Tänk om du och jag helt enkelt är så upptagna av en massa annat att vi inte märker att Gud hela tiden talar till oss!?

Men hur sker det där tilltalet från Gud, tilltalet som vi så ofta inte märker, tilltalet som många människor aldrig har märkt i hela sitt liv? Ja, jag tror att det är genom själva livet som Gud talar till dig och mig oavbrutet. Det som faktiskt händer oavsett vad du hade tänkt skulle hända! Det du hade planerat eller förväntat dig är intressant i sammanhanget bara på ett enda sätt. Nämligen på det sättet att avståndet mellan det förväntade och det som blev skulle kunna betraktas som volymkontrollen i Guds tilltal. Ju längre avstånd det är mellan dina planer och det som blir, desto starkare är tilltalet, desto högre ropar Gud. En högre ljudstyrka i tilltalet borde höja sannolik­heten för att vi ska höra att det är någon som talar till oss, åtminstone är det så när jag läser GP! Men det som samtidigt uppstår när Gud höjer rösten på det där sättet är att Han blir mer obegriplig, mumlar i skägget liksom. Eller snarare vrålar nåt oartikulerat i skägget – för det är ju så vi uppfattar det när det orimliga händer, det som inte fick hända, misslyckandet, krisen, kata­stro­­fen… en Gud mer obegriplig än någonsin – det är ju så vi uppfattar katastroferna i våra liv.

Men nu är det viktigt att poängtera att bara för att Gud viskar, talar eller vrålar genom det som faktiskt händer, så betyder det inte att Gud ville att det skulle hända. Gud vill inte att din älskade dör, Gud vill inte att ditt liv faller i spillror, Gud vill inte kris, Gud vill inte katastrof men däremot viskar, talar eller vrålar Gud till dig ur spillrorna. Långt där nerifrån rasmassorna ljuder Guds röst. Ropar man genom rasmassor lär man inte uppfattas som tydlig oavsett hur väl man artikulerar, men lägger man sig ner med örat mot marken och lyssnar så kan ändå ibland ett meningsfullt Tilltal sippra upp ur djupen. Men ofta tar det mycket lång tid att uppfatta något som helst meningsfullt budskap i livets stora katastrofer och Tilltalet går ofta förlorat eftersom många vägrar lyssna – hur skulle något som helst meningsfullt gudomligt tilltal kunna komma ut ur detta djävulska?

Men när det gäller bönelivet så är det kanske ändå inte katastroferna som är det största problemet – är det någon gång bönelivet på något sätt fungerar så är det väl i kriserna! Fast i det dagliga livet, när inget särskilt skakar om mig och när dagar bara läggs till dagar som kommer och går – hur ska jag där uppfatta Guds tilltal?

Ja, kanske kan vi lära något av mig i soffan med Göteborgs-Posten. Anledningen till att jag inte uppfattar tilltalet är ju att jag inte fokuserar den som talar till mig utan något annat som fångat mitt intresse. Nu råkar vi leva i en kultur då oerhört många oavbrutet försöker fånga vårt intresse så min tidning får vara en symbol för en hel värld av distraktioner. I denna kultur tror jag att vi måste dra oss undan till miljöer och stunder där bruset inte längre når oss. Den allra vackraste av månader ligger just nu framför oss och kanske borde somliga vårpromenader ske utan sällskap av någon annan än dig själv. I den ensamheten, omgiven av skönhet, kanske du plötsligt märker att Någon faktiskt talar till dig. Att sätta dig själv och ditt eget innersta i fokus kan vara precis samma sak som att fokusera Jesus – han som talar till dig. För var skulle han tala till dig om inte just i din innersta nöd, i din innersta längtan och i din innersta tacksamhet. Just där kan Han komma dig nära, just där kan Tilltalet bli tydligt när du betraktar ditt eget liv och dina känslor och tankar inför det du upplevt. Och återigen är det det faktiska som är det intressanta! Inte minst det du ser som smutsigt, orent och pinsamt – inte minst där finns det öppningar för samtalet som kan bli verkligt först när du uppfattat ett Tilltal. Det där samtalet som kallas bön och som egentligen inte är något annat än att vara närvarande i sin egen känsla och vända den mot Gud! Så, lyssna då till ditt hjärta – där väntar Han som vill tala med dig och inte bara till dig!
AMEN