Martyrerna

Högmässogudstj. i Stensjökyrkan
Annandag Jul 2010
Stefan Risenfors
Texter
GT Mika 7:1-6
Epistel Apg 4:18-31
Evangelium  Matt 10:32-39
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

I julevangeliet hörde vi om hur änglarna sjöng när Jesus föddes:

"Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt." 

Och dagen efter hör vi Jesus själv ungefär 30 år senare säga till sina lärjungar i sitt stora utsändningstal:

Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.

 Och inte nog med det – mitt i den stora familjehögtiden jul så får vi vet att han har kommit för att splittra familjer:

Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.

Men visst – hur vanligt är det inte när det gäller nyfödda att såväl föräldrar som omgivning har förväntningar som inte infrias! Han förväntades komma med fred men det blev inte riktigt så – och två tusen år av kyrkohistoria gör det ju nästan övertydligt: Överallt där den kristna tron har planterats har det också uppstått splittring och ibland rena krig i Jesu namn.

Så hur var det då med den där julfriden – var det bara en vacker önskedröm lagd i munnarna på några sjungande änglar? Var den bara ett fåfängt hopp, ett hopp som smulades sönder redan där i Betlehem när kung Herodes kom med sina soldater på jakt efter den nyfödde judakonungen och mördade inte bara de nyfödda utan alla gossebarn upp till två års ålder, för att vara säker på att han skulle få med Jesusbarnet i den blodiga massakern. Och också idag ser vi en monumental symbol för ofred i själva Betlehem i form av den jättelika mur som går alldeles utanför stadskärnan

Men vi ska använda en mur som stått på plats i Jerusalem under alla de år som gått sedan Jesus föddes och som stod där många hundra år innan han föddes – jag tänker på Västra Muren på den gamla tempelplatsen i Jerusalem, den mur som vi ofta kallar Klagomuren eftersom judar där i snart 2000 år, alltsedan templet förstördes av romarna år 70, har bett sina klagoböner just där och stoppat in små bönelappar mellan stenarna i muren.

(Visa bild på klagomuren)

Den här muren ska få vara bakgrund när vi idag klagar inför Gud för att vi sett så lite av den där freden som änglarna sjöng om utanför Betlehem.

Kanske är det ändå inte så att det änglarna sjöng om bara var en icke infriad from förhoppning. Kanske handlar det istället om att vi missförstår ordet fred och kanske ännu mer ordet frid som det stod i den gamla bibelöver­sättningen! Vi kanske uppfattar frid och fred som det begrepp som ibland används om den period som kallas Pax Romana – det var åren 27 f Kr till 180 e Kr då det rådde ett slags fred och stabilitet inom det romerska riket. Men det var en fred som närmast för tankarna till det gamla Sovjetimperiet då det också var lugnt på ytan i hela östblocket. Men det var en fred som upprätthölls genom en skoningslös repressiv makt. Såväl Pax Romana som Sovjetimperiet byggde på en stark militärmakt som krossade alla upprors­försök och den medborgerliga friheten var mer eller mindre begränsad. Det som romarna kallade fred innebar ju bl a masskorsfästelser av judiska upprorsmakare och runtom i romarriket fanns ju militära utposter som garanterade den sk freden. I Sovjetimperiet var ju kontrollmekanismerna oändligt mycket mer sofistikerade och därmed var också friheten oerhört mycket mindre än i det gamla romarriket.

Därmed får den första inskriptionen på Klagomuren bli: FRED UTAN FRIHET ÄR FALSK FRED.

Den här sortens fred finns också i kyrkan och då kallas den frid. Då handlar det om en kyrka som inte vågar ta konflikter utan där allt som inte utstrålar harmoni sopas under mattan och förträngs. Resultatet blir alltför ofta extremt långvariga konflikter, ett slags lågintensiva inbördeskrig där skitpratet bakom varandras ryggar är den enda ammunition som används. Kyrkan är inte ensam om den här sortens arbetsmiljöer men i kyrkan är de förmodligen vanligare än på många andra arbetsplatser eftersom vi har både vår egen och andras förväntan på oss att utstråla harmoni. Och med den sortens förväntan, när kriser och konflikter inte ses som nödvändiga genomvädringar av rummen utan som enbart obehagliga, oönskade och destruktiva – då får vi den falska frid som bara är ett annat ord för ofrid.

Men vi kan ju inte bara hålla på och prata om vad fred INTE är! Vad finns det då för positivt innehåll i begreppet? Vad var det änglarna var ute efter när de sjöng om fred på jorden? Eller var det verkligen så de sjöng – var det inte: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt!

Handlar det bara om fred för ett begränsat fåtal – några utvalda? Ungefär som ett kloster där man under ett pågående krig ísolerar sig bakom murarna och lever i fred med varandra medan kriget pågår där utanför! Var det så änglarna menade?

Nej, och då måste vi stanna kvar i negationerna en stund till – för inte heller detta kan vara det som änglarna menar! Åtminstone kan det inte vara vad Jesus menar med fred. Han föddes ju in i ett folk som var ytterst noga med gränser och ramar. Att tillhöra det utvalda judiska folket var helt avgörande och gränserna mot andra folk bevakades noga – man var t ex mycket kritiska till blandäktenskap där man blandade upp sig med andra folk. Och det fanns dessutom den rituella orenheten som uppstod när man kommit i beröring med något som betraktades som orent – det kunde handla om vissa föremål men också om människor -  uppenbara syndare och dessutom sjuka inom det egna folket o s v. Men Jesus går ju rakt igenom alla dessa gränser och ramar – han umgås med syndare, han är inte rädd för att komma nära de som är sjuka och han lyfter fram enskilda människor som tillhör andra folk än det judiska. Det finns hos Jesus ett tydligt universalistiskt drag som spränger alla nations-, religions- och folkgränser. Det är uppenbart att den fred han vill förmedla är en fred för alla folk, för varje skapad människa!

Då får den andra inskriptionen på Klagomuren bli: GUDS FRED GÄL­LER ALLA. Det finns alltså inget VI och DOM – utan när det gäller freden så finns det bara ett enda VI eftersom det bara finns en enda mänsklighet!

Låt oss till sist återvända till evangeliet när Jesus säger:

Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig. Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det."

När det gäller kristen tro så verkar det som att Annandagens budskap är att vi måste tvätta orden rena från så många invanda associationer när vi ska använda dem i samband med Jesus. Inte nog med att fred verkar vara något mer och delvis annorlunda än det vi vanligen förknippar med begreppet. Dessutom verkar det vara på samma sätt med ordet LIV: Den som finner sitt liv skall mista det och den som mister sitt liv för min skull skall finna det… Det liv som Jesus talar om är uppenbarligen större än det vanliga biologiska livet. Som om det vanliga biologiska livet inte var stort nog – vi har ju fortfarande inte riktigt förstått vad det är – den här molekylernas biokemiska dans som vi kallar liv. Och ändå talar Jesus om att det liv han vill förmedla kan innebära att vi måste säga nej till detta förunderliga biologiska liv. Det handlar ju inte om något slags allmän dödslängtan utan det Jesus talade om var den människa som förlorade livet FÖR HANS SKULL. Alltså det vi kallar martyrium och där just Annandag Jul är dagen framför andra i kyrkoåret. Dagen som också kallas Den helige Stefanos dag efter den först kristna martyren – Stefanos som vägrade avsäga sig sin kristna tro och därför blev stenad till döds. Det Jesus säger är att Stefanos inte förlorade livet när han dog, utan han vann livet, ett större, rikare liv som väntar efter den biologiska döden.

Med dagens självmordsbombare vet vi ju alltför väl hur den här sortens föreställningar om martyrskap och belöningar efter döden kan missbrukas. Men återigen får vi tvätta begreppen rena från våra föreställningar för att upptäcka att det bakom dagens vansinniga självmordsdåd så finns det en tradition av verkliga martyrer som utan att skada någon annan varit beredda att offra sina liv i kampen för det goda, det rätta och det sanna.

Det kan låta som att Jesus är en dödslängtande livsförnekare när han uttrycker sig som han gör och säger att den som finner sitt liv skall mista det. Men återigen får vi genomskåda de förenklade tolkningarna och ana att Jesus menar att det finns ett liv som inte är något verkligt liv, på samma sätt som det finns en fred som inte är någon verklig fred. Och det här leder oss fram till den sista inskriptionen på Klagomuren, med ett begrepp som egentligen inte finns i svenska språket:

KRISTENDOMEN ÄR INGEN ORTODOXI UTAN EN PARADOXI

Ortodoxi betyder ju att bevara den rena läran och den inställningen är vanlig i de flesta religioner. Och visst finns det ibland fog för den inställningen när trons innehåll hotas av alla möjliga devalveringar, utslätningar eller tillspetsningar. Men ortodoxins stora fara är att fastna i döda dogmer och tron är något levande liksom Jesus inte bara VAR levande utan fortfarande ÄR levande enligt vår tro. Och denne levande Jesus är en paradoxal Mästare att följa. Paradoxer betyder ju motsatsernas förening, att det som verkar oförenligt ändå i ett givet sammanhang kan vara möjligt att förena. Problemet är att paradoxi är så mycket mer obekväm än ortodoxi – att leva mitt i skärningspunkten i den paradoxala verklighet som trotsar så mycket av våra invanda begrepp, föreställningar och livsmönster – det är oändligt svårt och oftast misslyckas vi med det. Oftast sjunker vi ner i ortodoxins livlösa och tidlösa sanningar medan Jesus, den paradoxale Jesus, redan är på väg någon annanstans.

Men vi får misslyckas, vi får förstelna, vi får bli efter, så länge vi fortsätter att söka denne undflyende Jesus som både är fred och strid, som både är liv och förnekar liv. Därför är livet med honom att vara i ständig rörelse eftersom han är i ständig rörelse. Tryggheten ligger då inte i oföränderligheten utan i att han ständigt är densamme utan att ens kunna fångas av paradoxerna. AMEN