Andens vind över världen

Temagudstjänst i Stensjökyrkan
Annandag Pingst 2006
Stefan Risenfors
Texter
GT 2 Mos 17:1-7
Epistel Apg 10:42-48
Ev. Joh 6:44-47

<<Föregående -Nästa>>>>

Predikan
Gud är ett verb
Pingsthelgen handlar om den helige Ande, och den helige Andes viktigaste uppgift är att få oss att förstå att Gud inte är et substantiv utan ett verb! För ett substantiv är så mycket lättare att kontrollera och förfoga över! Ett substantiv kan fungera som en stämpel eller en etikett – och har man väl fått en stämpel på Gud så vet man ju vara man har ”honom”.

Just det – ”honom” är visserligen inte ett substantiv utan ett pronomen men ett pronomen är tillräckligt mycket substantiv för att kunna fungera som startpunkt i förminskningsprocessen av Gud, från Gud till avgud. ”Honom” – alltså inte ”Henne” och därmed är reduceringen och deformeringen på god väg! Men Gud går inte att förminska utan att Gud förvandlas till en avgud! Gud med stort G går inte att förtöja vid något substantiv eller pronomen. För ett substantiv är så statiskt, så stillastående! Och Gud är så dynamisk, så rörlig!

Det går alltså inte att fånga in Gud under något substantiv. Det är knappast en slump att Gudsnamnet är så oåtkomligt i Bibeln – det närmaste vi kommer är väl Gamla testamentets JAHVE som ju i den ringa mån det kan översättas betyder ”Jag är” – alltså ett verb, verbet ”vara”. Det är ju i mötet med Gud i den brinnande busken som Mose får det här svaret när han frågar efter Guds namn, och redan här, i 2 Mosebokens 3:e kapitel får vi alltså en bekräftelse av rubriken på den här predikan: Gud är ett verb!

Gud är alltså inte något som ligger som en blöt frottéhandduk över skapelsen, drypande av allmakt och andra substantiv. Nej, Gud är en vind genom världen! Gud är inte egenskaper utan handling! Inte stillastående utan rörelse, inte substantiv utan verb! Och det är alltså detta som Anden vill lära oss – Gud finns här och nu – Gud handlar i ditt liv. För Gud är nämligen inte vilket verb som helst, utan Gud är att verb i presens – nutid!

Men hur predikar man över ett verb! Den enda trovärdiga predikan över handling är ju just handling – att låta livet tala! För orden räcker inte till – Gud spränger alla ord, t.o.m. verben!

Nu ska resten av den här predikan handla om en beskrivning av den helige Ande med hjälp av tre substantiv. Om ni tycker att det är en naturlig konsekvens av inledningen till den här predikan så är det dags att vakna – för i så fall har ni sovit under de senaste två minuterna… Men eftersom min övertygelse är att Gud inte bara är ett verb utan också en levande paradox så tänker jag ändå använda dessa tre substantiv – nämligen substantiven vind, vatten och ljus!

1. Den helige Ande är som VIND
”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.” Så inleds beskrivningen av den första Pingstdagen i Jerusalem och vi hörde berättelsen i gårdagens episteltext. Det hebreiska ordet för ande – ruach – betyder vind eller andedräkt. Så visst har vind med den helige Ande att göra! Vinden som symbol visar också mycket tydligt detta att Gud är ett verb. Flera pingstpsalmer tar också upp det här temat som t ex psalm 54 där en av verserna lyder: ”Vinden ser vi inte, men vi ser dess spår. Vågen rörs och gräset böjs där vinden går.”

Nu kommer vi osökt in på skandinavisk energipolitik. För när vi talar om vinden ligger det nära till hands att ta upp det här med vindkraftverk. Och jag vill då visa att danska vindkraftverk är en mycket bättre symbol för hur Anden verkar än svenska vindkraftverk. p> Möjligen håller utvecklingen på att vända men i Sverige har vi under många år satsat på stora vindkraftverk. De första svenska satsningarna var imponerande anläggningar i Skåne och på Gotland. Vindkraftsanläggningar som i sin storskalighet nästan påminde om kärnkraftverk. Ett stort vindkraftverk är verkligen någonting att visa upp. Med sina jättepropellrar syns det på långt håll – och alla kan verkligen se att vi svenskar, vi satsar minsann på alternativ förnyelsebar energi! Men ett stort vindkraftverk är beroende av kraftiga vindar och då blir bara ett fåtal platser lämpliga för lokalisering av vindkraftverken – som Sydkusten, Gotland och möjligen Hallandskusten. Det här innebär att elkraften, precis som när det gäller kärnkraft, produceras i några få stora anläggningar som visserligen producerar stora mängder energi, men som producerar denna energi långt från användarna. Elkraften måste då transporteras långa sträckor med betydande energiförluster som följd.

I Danmark däremot, är vindkraftverken mycket mindre och mycket mer utspridda. Där är det mycket vanligare att ett litet vindkraftverk försörjer en enda gård med elenergi. Och har man ett litet vindkraftverk så är man inte alls lika beroende av starka vindar, och man behöver inte heller transportera energin långa sträckor till användaren.

Vindkraften handlar ju om att fånga upp den kraft som finns i vinden. Och när det då gäller hur den kraft kan fångas upp som finns i Guds Andes vind över världen, så tror jag att de danska vindkraftverken har mer att lära oss än de svenska mastodontanläggningarna. För jag tror inte att Anden är tänkt för några få utvalda personer. Visst finns det stora karismatiska personligheter – människor som råkat befinna sig på någon sällsynt andligt vindpinad kust i världen. Människor som också i rikt mått verkligen har förmått fånga upp Andens vind i sina liv. Men fastän de där karismatiska ledarpersonligheterna verkligen finns, så är jag ändå tveksam till om vi verkligen ska importera Andens vind via dom. För precis som när det gäller de stora vindkraftverken, så blir energiförlusterna så stora vid långa transporter. Olika kulturer, olika språk och olika liv skapar andliga energiförluster som kan göra det svårt att översätta Andens verk från en del av världen till en annan!

Så vi måste istället våga sätta upp våra egna små vindkraftverk. Vi måste våga upptäcka att Anden blåser också i våra liv och våra församlingar, och att också våra små propellrar klarar av att fånga upp Andens vind här och nu! Men de små lokala vindarna upptäcker du inte utan bön, stillhet och förväntan. För visst blåser det också här, också nu! Du behöver inte gå över ån efter vind och inte heller efter vatten…

2. Den helige Ande är som VATTEN
På samma sätt som inte alla vindkraftverk är lika goda symboler för den helige Ande, på samma sätt är inte heller allt vatten lika lämpligt som symbol för Anden. Låt mig börja med en mindre bra vattensymbol.

Alla som någon gång har varit på Liseberg har nog sett det där stora vattenspelet med musik framför Stora Scenen. Det var länge sedan jag såg det nu men när jag senast såg det så startade det varje jämn halvtimme. Det inprogrammerade programmet med smäktande musik och följsamt spelande fontäner var vackert och imponerande minns jag. Och ingen behövde missa det. För man visste ju precis när det skulle börja och hur länge det skulle pågå.

Men även om den här fontänen är vacker att se på, så är den ändå en dålig symbol för den helige Ande. Fast den är samtidigt en god symbol för ett fromt självbedrägeri som ofta utger sig för att vara helig Ande. Den här fontänen är nämligen en passande symbol för vårt sätt att försöka styra och kontrollera Guds Andes vind.

För medan Lisebergsfontänen upprepar sig varje halvtimme, så händer det mycket sällan att Guds helige Ande upprepar sig. Anden gör nästan aldrig exakt samma sak två gånger! Och medan Lisebergsfontänen är förutsägbar in i minsta detalj, så är Anden totalt omöjlig att förutsäga. Eller som Jesus uttrycker det i sitt samtal med Nikodemos i Johannesevangeliet: Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden."

Och om vatten ska vara en symbol för Anden så måste det vara lika oförutsägbart som vinden!

Men ändå finns det mycket påstådd andlighet som upprepar sig i all oändlighet. Det finns så mycket av Lisebergsfontänen i våra fromma kretsar. Det finns så mycket omogen andlighet som yttrar sig i något totalt förutsägbart och mekaniskt - det slentrianmässiga tungotalet är kanske den i det här avseendet mest misshandlade andliga nådegåvan.

Men det finns en fontän som är en mycket bättre symbol för Anden än den på Liseberg. Och det typiska är att den inte är gjord av människohand. Jag tänker på de varma sprutande vattenkällorna som finns på Island, geysrarna. Och jag tänker framförallt på den största och mest berömda av de isländska geysrarna. Den är helt oförutsägbar! Den kan slunga tonvis med kokhett vatten tiotals meter upp i luften, men ingen vet när! Den är minst av allt kontrollerad, och den tar inga order! Inte ens när man för många år sedan tog dit det svenska kungaparet fick man den att sätta igång på befallning! Och i sin oförutsägbarhet och i sin vilda okontrollerade kraft påminner den om Guds helige Ande. Det är nåt annat det än några små strilar av iskallt dataprogrammerat vatten på Liseberg! En het urkraft på Island känns klart bättre som symbol för Anden än en tidsinställd fontän på det alltid lika välkrattade Liseberg!

3. Den helige Ande är som LJUS
I en av tredje årgångens texter för Annandag Pingst talar Jesus om sig själv som ljuset som kommer in i en mörk värld. Ljuset som avslöjar alla ondska och uppenbarar all sanning. Andens viktigaste uppgift är att föra in människor i detta ljus. Så låt oss då till sist säga någonting om ljuset som symbol. Och då vill jag återvända till det här med elenergi som vi var inne på i samband med vindkraften. Jag vill tala om cykelbelysning – två olika typer av cykelbelysning där den ena är en klart bättre symbol för Anden.

På moderna cyklar finns ofta batteribelysning. Och den är ju väldigt bra så länge batterierna är oförbrukade. Det går lätt att cykla med batteribelysning och man syns väldigt bra i trafiken – också när cykeln står stilla!

Batteribelysningen får vara en symbol för en känslokristendom där hela fundamentet för tron vilar i en eller flera starka andliga upplevelser. Ett sådant känslostormande möte med Gud kan vara som att få en cykelbelysning med nya färska batterier. Man lyser verkligen inför sin omgivning och det är lätt att cykla, lätt att leva. Men batterierna laddas så småningom ur, och om man då inte får en ny andlig upplevelse så tynar ljuset sakta bort. Det här är en symbol för när Andens närvaro i en människas liv bara bygger på känslor.

Men det finns fortfarande cyklar med gammaldags dynamo. En generator som alstrar ström hela tiden medan man cyklar. Och det här får vara en symbol för ett kristet liv där bönen är det som håller Anden levande. Ett liv i bön kan vara som att cykla med dynamon påslagen. Visserligen kan det ibland vara lite tungt att trampa i uppförsbackarna, men ljuset är bra och det viktigaste – det lyser så länge jag trampar! Inga batterier som behöver bytas ut och som kan ta slut när jag som bäst behöver ljuset, utan ett ständigt närvarande ljus.

Och dessutom – dynamon fungerar ju inte när cykeln står still. Den som lever i bön tvingas att alltid gå vidare som kristen, att växa, att mogna!

Och ett ljus som lyser också när man står stilla, det är nog en sämre symbol än det ljus som bygger på rörelse och förändring. En sämre symbol för den Ande som talar om att Gud är att verb!

Litet vindkraftverk, isländsk geyser och cykeldynamo – tänk på dem när du tänker på Anden som vind, vatten och ljus. Men fastna inte i de här liknelserna – för dom är ju bara substantiv!

Låt oss be: Herre, låt oss få ta emot Dig och din helige Ande, inte som stillastående substantiv utan som levande verb. Låt oss få möta dig i dina handlingar i våra liv här och nu.
AMEN