Bana väg för Herren

Tredje söndagen i advent 2016 
Högmässa i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT-text Jes 40:1-8
Epistel Gal :21-29
Evangelium Luk 3:1-15

Beredelsetal

Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras. Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron. Så skriver Paulus i dagens episteltext till församlingarna i Galatien i nuvarande Turkiet. Paulus beskri­ver lagen, alltså moralreglerna, som ett slags övervakare tills Kristus kom. Det är lagen som ska göra oss medvetna om att vi behöver Kristus som vår försonare. Lagen förbereder oss, som ett preludium till själva huvudstycket som är evangeliet. På samma sätt var det med Johannes Döparen – han kom med lagen, han påminde människorna om deras moraliska brister – och på det sättet beredde han vägen för Jesus som snart skulle träda fram.

Tänk dig att du befinner dig ute i ödemarken ett antal veckor, det är lerigt och smutsigt och du grisar ner dig ordentligt men du är noga med att tvätta dina händer varje dag. Men ansiktet ser du ju inte så du inbillar dig att du är ren i ansiktet. Så möter du någon som håller upp en spegel framför dig och först då blir du medveten om hur smutsig du är i ansiktet.

På samma sätt är det med lagen – den är tänkt att fungera som en spegel som visar oss vår egen smuts, visar oss att våra liv inte riktigt ser ut som de borde se ut för vi har gjort både oss själva och andra illa. Men ingen blir ren av att titta i en spegel. Det behövs vatten att tvätta sig med. Det rengö­rande vattnet tar vi emot i form av nattvarden – vi begriper inte hur det går till men genom det välsignade brödet och vinet blir vi rengjorda. Så låt oss då börja med att erkänna det vi ser i lagens spegel…

Predikan

Kejsaren Tiberius,  ståthållaren Pontius Pilatus, småfurstarna Herodes, Filippos och Lysanias samt översteprästerna Hannas och Kajafas. Så mycket makt! Så skrämmande! Titta på den här bilden …

Ungefär så kunde nog vanligt folk uppfatta de där sju mäktiga männen som Lukas nämnde i början av dagens evangelium. De på bilden är klädda i pansar med spetsiga hjälmar som får dem att se ut som farliga rovfåglar. I händerna har de svärd och bakom sig verkar de ha tusentals lika skräm­mande soldater. Texten säger: Mighty Men Arise – mäktiga män reser sig upp! Och tanken är att vi ska bli rädda! Men varför blev då inte Johannes rädd? Han visste att de mäktiga männen hade makt att döda honom – ändå vågar han utmana dem! För det var precis vad han gjorde! Och han fick också betala med sitt liv när han retade upp en av de sju mäktiga män som jag nämnde. Småfursten Herodes arresterade honom när han hade mage att kritisera Herodes för att han hade tagit sin brors fru till hustru. Mäktiga män får nämligen inte kritiseras. Och absolut inte förlöjligas för humor tränger på något sätt mellan de där bröstsköldarna och når fram till den sårbara delen – människan innanför rustningen.

Nu kan man hävda att den där uppräkningen av mäktiga män i början av evangeliet bara står där för att placera Johannes i en bestämd historisk epok. Det var ju så man gjorde innan man hade en gemensam och allmänt erkänd tideräkning – man tidsbestämde genom att nämna några mäktiga kungar som regerade just då. Men när det gäller Johannes Döparen så blir den där uppräkningen en nyttig påminnelse om hur farligt det vid den här tiden var att göra just det som Johannes gjorde, nämligen kritisera makten.

Ändå vågar han! Ända in i martyrdöden vågar han kritisera de mäktiga! Men hans domar och tillrättavisningar riktas inte bara mot de mäktiga. I evangeliet hör vi hur han kallar vanligt folk för det där ordet som är svårt att glömma när man en gång har hört det – huggormsyngel! Johannes är inte det minsta inställsam och populistisk utan skoningslöst pekar han på det som behöver förändras i människors liv. I det här fallet verkar det ha varit att fromma judar i något slags självsäkerhet ansåg sig vara mer värda än andra bara för att de var ättlingar till Abraham. I det sammanhanget kan vi fundera över vad Johannes skulle sagt idag till de svenska som menar sig ha en självklar ensamrätt inte bara till det välstånd de själva arbetat ihop utan också till det svenska välstånd som generationer av förfäder skapat här i landet. Jag anar att Johannes skulle kritiserat dem med liknande tillmälen som huggormsyngel och hävdat att ett lands nedärvda välstånd hör till det gemensamma världsarv som alla människor har lika rätt till oavsett var de är födda.

Men vad var det då som gjorde Johannes så djärv, så dödsföraktande modig? Ja, främst verkar det handla om en upplevelse av utvaldhet som poängterades redan i samband med hans födelse. Då säger nämligen han far Sakarias: Och du, mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall gå före Herren och bana väg för honom. Nu var ju Sakarias varken den förste eller den siste fadern som har stora planer för sina söner – det kan vi konstatera på vilken knattelagsträning som helst! Men det var annorlunda med Johannes. När det gäller hans uppväxt så sammanfattar evangelisten Lukas den med följande ord: ”Och pojken växte och blev stark i anden. Och han vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel.” Johannes följer här en judisk tradition som har sin grund i 4 Mos 6. Där talas det om män som avlägger särskilda löften om att leva i avskildhet och hård askes. De kallas nasirer och det yttre känne­märket på dem är att de inte fick klippa vare sig hår eller skägg. Det finns åtminstone tre perso­ner i Bibeln som visar tecken på att vara nasirer och det är Simson, Samuel och Johannes Döparen.

Denna kompromisslösa känsla av utvaldhet gav Johannes en styrka där varje tanke på flykt eller kompromiss var otänkbar. Hans uppgift var att vara vägröjare och den som går först igenom obanad terräng måste stålsätta sig, får inte tveka. I det här avseendet är Johannes knappast en självklar förebild för oss för tvärsäkra unga män har vi alldeles för gott om i både religiösa och politiska sammanhang.

Idag på Tredje söndagen i Advent befinner vi oss mitt inne i Adventsfastan, för det är ju faktiskt en fastetid, en allvarlig förberedelsetid. Om inte annat så ser vi det på den lila färgen här framme i koret. Men sällan har väl begreppet fasta känts mer avlägset än i de dignande julbordens december. För många är det snarare en tid av återkommande frosseri och för den som då vågat sig till kyrkan just idag så kommer den där osannolike ökenman­nen Johannes som ett slag rakt i det där för tillfället något väderspända solar plexus. Mitt i julmaten kommer han stapplande i sin utmärglade gestalt. En högst opassande närvaro! Särskilt som han inte har vett på att hålla tyst och åtminstone försöka smälta in i mängden i sina primitiva kamelhårskläder. Nej, han tar plats – inte genom att sätta sig ner vid jul­bordet utan genom att stå kvar där med sitt pekande finger vid kortändan av bordet. Men det är ändå inte maten och frosseriet som hans upprördhet främst gäller utan hela vårt sätt att leva: ”Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden."

Det låter brutalt och han var brutal, Johannes. Men det är inte bara helig vrede som driver honom utan en kärlek som upprörs över att människorna slösar bort sina liv utan att förstå vad som är viktigast. Och även om han pekar på konkreta synder och konkreta moralråd så verkar hans huvud­ärende ända ha varit förlåtelse. Så här stod det i evangeliet vi hörde:

Han begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop.

Men hur hänger då allt det där ihop – hur får vi ihop strängheten med kärleken och förlåtelsen? Ja, inom psykologin talar man ibland om den hänsynslösa hänsynsfullheten vilket innebär att välmenande människor inte säger som det är till en människa som gått vilse på olika sätt. Man bortför­klarar och ursäktar och kommer med undanflykter till varför just jag inte kan vara rätt person som påtalar det där som måste sägas. I alkoholist­samman­hang talar vi ibland om medberoende där det först i efterhand går upp för de kringstående att de möjliggjort en människas missbruk kanske under många år. Allt pga. den hänsynslösa hänsynsfullheten.

Det som behövs i dessa sammanhang är det som på engelska ibland uttrycks med begreppet ”tough love”, alltså tuff kärlek. Någon som av kärlek till den som gått vilse vågar säga som det är. Och detta är precis vad Johannes gör. Han är den som tar på sig den otacksamma uppgiften att säga det som måste sägas. Han är den som räcker fram spegeln och visar mig hur jag ser ut – hur långt det är mellan mina ord och min handling, mellan mina föresatser och mina resultat. Det gör ont att se allt det där men Johannes lämnar mig inte i det där skicket – han pekar mot Kristus, han pekar mot det lilla barnet i krubban genom vilken allt kan bli förlåtet och förändrat! Så låt oss då följa riktningen han pekar mot – där väntar Han som förlåter och förändrar! AMEN