Änglarna
Högmässa i Stensjökyrkan
Den helige Mikaels dag 2016  
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Dan 10:15-19
Epistel Upp 12:7-12
Evangelium Matt 18:7-10

Predikan

De två sista bibeltexterna vi hörde, både episteltexten och evangeliet, kan uppfattas som mycket provocerande och främmande. Men när det gäller episteltexten med sin beskrivning av hur änglar strider mot varandra och hur den onde ängel som kallas Satan kastas ner på jorden, så måste vi komma ihåg att det handlar om en dröm som Johannes hade. Hela Uppenbarelseboken är ju en enda lång vision, en drömsyn. Kyrkan menar ju att denna drömsyn faktiskt har något att säga till oss alla, men som alla drömmar måste den tolkas och varje tolkning måste finna sig i att vara en av många möjliga tolkningar. Så är det ju med våra drömmar – det är inte självklart vad de vill säga oss. Men att drömmarna kan ha viktiga budskap till oss kommer vi att ta upp på en temakväll tisdagen den 1 november då vi ska tala om drömgrupper.

Johannes dröm handlar här om Satan – det blir ett slags presentation av djävulen, lite av Batman Begins – på samma sätt som den filmen vill berätta hur det hela började så presenterar Johannes här en bild av hur Satan började och det verkar enligt drömmen ha börjat med något slags inbördeskrig mellan änglarna. Och även om vi kan avfärda alltihop med att det var ju bara en dröm så finns det ju fler bibelställen där det talas om en djävul, som t ex när Jesus frestas i öknen av djävulen. Men hur ska vi då förstå detta tal om djävulen? Behöver vi verkligen denna personifiering av ondskan eller handlar det bara om gamla primitiva föreställningar som kyrkan borde skakat av sig för länge sedan?

I början av gudstjänsten tog jag upp bilden av Gud som en hämnare och hävdade att denne hämndgud kunde fungera som ett slags övergångsobjekt till vilken vi kunde överlämna all vår vrede för att bli av med den. Kanske kan vi tänka på samma sätt när det gäller djävulen, tänka att vi faktiskt behöver denna personifiering av ondskan för att kunna erkänna tillvaron sådan den faktiskt ser ut. Det finns djävulskap på jorden, vi kan inte blunda för det och även om vi skulle göra det så är den profana kulturen fullkomligt indränkt i föreställningar om det onda. Läs vilken saga som helst eller titta på vilken actionfilm som helst – överallt skildras den absoluta ondskan i form av sadister, häxor, trollkarlar, drakar och demoner. Det är alltså inte bara kyrkan som håller sig med ett skräckkabinett – de verkar finnas överallt och då får vi nog dra slutsatsen att de behövs. Och när det gäller kristendomen så är den i hög utsträckning en dualistisk livstolkning – alltså en livstolkning grundad på föreställningen om en kosmisk kamp mellan ont och gott. Och där kommer änglarna in, särskilt de stridsänglar som det talas om idag – änglarna är Guds redskap för att bekämpa det onda.

Men om vi då går över till evangeliet (NY BILD) så är det inte mindre provocerande. Hör bara:  

Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig.  Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i  helvetets eld med båda ögonen i behåll.

Hur ska vi förstå en sådan text? Ja, ja tror inte att vi ska uppfatta den som en bokstavlig uppmaning att lemlästa oss själva, men däremot kan vi uppfatta den som en tillspetsad påminnelse om att det finns något som är viktigare än allt annat. I texten talas det om förförelser och det talas om barn och det påminner om en av de starkaste domstexterna i Bibeln. Jag tänker på ett Jesusord som finns hos såväl Matteus som Markus och Lukas och i Matteusversionen lyder det: Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup. Att förföra en av dessa små anses alltså vara den absolut största synd man kan tänka sig. Och när det gäller de IS-terrorister som utrustar 12-åriga flickor med bombbälten, så skulle vi kanske önska att om de hade lemlästat sig själva istället så hade vi verkligen föredragit det.

Och kanske är det så vi måste se på dagens evangelium – som en påminnelse om att det finns en ondska som är så total att om den kunde stoppas om någon rev ut sitt öga eller högg av sin hand så vore det ett högst rimligt pris att betala.

Men till sist vill jag ta upp den sista meningen i evangeliet: ”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte."

Tidigare var rubriken för den här söndagen Barnen och änglarna men man insåg väl att en del av dagens texter inte var särskilt barnvänliga så man strök barnen från rubriken. Men samtidigt är det ju så att vi ofta kopplar ihop änglar med just barn, framförallt när vi talar om skyddsänglar. Kanske är det för att just barnen är så utsatta och sårbara, medan vi tänker att vuxna ofta klarar sig på egen hand så behöver verkligen barnen skyddsänglar. Särskilt om föräldrarna känner att de inte räcker till och att de inte alltid kan vandra vid sina barns sida så vill man tänka sig varelser som samtidigt är maximalt goda och maximalt starka. För det är ju så vi tänker oss skyddsänglarna. De blir också ett sätt att uttrycka att Gud kan vara överallt samtidigt – miljoner skyddsänglar behövs ju för att skydda miljoner barn. Och det är där jag vill landa den här söndagen – jag vill landa i att änglarna är ett tecken på att Gud alltid vandrar vid vår sida. I den betydelsen är det inte bara barn som har egna skyddsänglar utan det har vi alla. Antingen vi kan se dem eller inte så finns de där och även om de just nu verkar så totalt frånvarande i det sönderbombade Aleppo så vågar jag tro att Gud är närvarande också där. För var skulle Gud vara om inte i lidandet, vart skulle ljuset söka sig om inte till mörkret? En Gud som aldrig är närmare än där mörkret syns som mörkast! AMEN