Det nya förbundet

Skärtorsdagsmässa i Stensjökyrkan 2016
Stefan Risenfors
Texter
GT 2 Mos 12:1§-14
Epistel Kor 11;20-25
Evangelium Matt 26:17-30
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Sårbarhet – det handlar om sårbarhet. Nattvarden handlar om sårbarhet – om Gud som gör sig sårbar och offrar sig för vår skull. Men om det bara hade handlat om Guds sårbarhet i Jesus så hade nattvarden förblivit en mer eller mindre obegriplig rit – en kvarleva från det primitiva offertänkande som fortfarande kännetecknar många religiösa föreställningar i vår värld: Att någon måste offras för att blidka de uppretade gudarna …

Men nu finns det en ingång i nattvarden som förvandlar den från primitiv offerrit till något alldeles enastående, något livsförvandlande, och den ingången är din och min sårbarhet.

För att förklara vad jag menar vill jag använda en liknelse: Tänk dig att du ikväll fick veta att det ska avtäckas en staty av dig imorgon på självaste Långfredagen. Den ska vara en del av det nya Mölndals Centrum och stå precis i hörnet av Alberts torg – fem meter framför tiggarna som brukar sitta vid ingången till Hemköp. Ingen har frågat dig först, du har inte haft en chans att stoppa den här idén och du har ingen aning om varifrån den kommer. Men det märkliga är att den här statyn är en återskapelse av dina vackraste fantasier om dig själv. Kanske har man scannat av din hjärna när du sover eller på annat sätt kommit åt din allra hemligaste och mest storstilade bild av dig själv. Den där statyn kom­mer alltså att återspegla den människa du allra helst vill vara men avbild­ningsskalan kommer att vara rejäl – statyn kommer att vara fem meter hög!

Du kommer att ha en enda chans att se den där statyn före avtäckningen imorgon och det är sent ikväll. En bil kommer att hämta dig och köra dig till en konstnärsverkstad i Lackarebäcks industriområde, där kommer bilen att lämna dig för att hämta dig en timme senare. Vi tänker oss nu att du kommer fram till dörren till den där verkstaden, du öppnar dörren och där står den, statyn över din mest magnifika självbild.

Vi stannar där i tystnad en halv minut så du hinner ta in bilden – hur ser den ut? Vilken kroppsställning har du som staty? Vilket material är statyn gjord av? Trä? Metall? Eller kanske lera som ängeln här i kyrkan? Vi tar in bilden under tystnad …

Det visar sig att statyn är ihålig och det finns en öppning i den på baksidan. Du går in i den och blir stående på botten av statyn och tittar upp. Plötsligt öppnas dörren till ateljén och Jesus kommer in! Vad händer? Vad ser han? Vem ser han? Hur reagerar han? Ta in den bilden i ytterligare 30 tysta sekunder…

Jag vet inte vilken bild du såg framför dig men första gången jag gjorde den övningen på en retreat grep den tag i mig något alldeles oerhört. För jag såg mig själv som en liten ynklig varelse stående längst ner i den där jättelika statyn av den människa jag helst ville vara. Men det fantastiska vara att när Jesus kom in så såg han inte statyn ö h t för den var ju nästan bara luft, bara tomhet. Men däremot såg han mig, ynkliga lilla mig längst därnere. Och han såg på mig med ömhet som att han ville säga: Stefan, jag är inte intresserad av den du vill vara – den där statyn är ju inte levande, den är bara fantasier, bara tomhet – men däremot är jag innerligt intresserad av dig så som du faktiskt är, med alla dina egenheter, skavanker och sår.

Och så tog han mig i handen och ledde mig ut ur den där statyn, ut ur ateljén. Vi gick tillsammans ut i mörkret och vi var helt överens om att jag inte skulle gå på den där avtäckningen imorgon för den där statyn handlade ju inte om mig. Jag skulle istället befinna mig inför ett kors för att äntligen förstå att det är bara om mina sår möter hans sår – det är bara då han kan bli levande i mig. Låt oss be och bekänna…