Det levande ordet

Högmässa i Stensjökyrkan
Sexagesima 2017            
Stefan Risenfors
Texter
GT Jeremia 23:23-29
Epistel  Hbr 4:12-13
Evangelium Joh 6:60-69
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

I dagens GT-liga text står det: Är jag bara Gud på nära håll, säger Herren, och inte Gud långt borta? Kan någon gömma sig så väl att inte jag ser honom? säger Herren…

Varför ska vi bekänna våra synder för Gud när Gud redan vet allt? Jo, för att vi behöver höra oss själva formulera de där orden. Något händer med oss när vi sätter ord på våra tankar. Ja, det är faktiskt så att orden skapar nya tankar, ny insikt. I syndabekännelsen talar vi alltså också till oss själva och då blir det dolda och kamouflerade uppenbart och möjligt att hantera. Eller som en deltagare i en samtalsgrupp formulerade det: Hur ska jag veta vad jag känner innan jag har hört vad jag säger?! I själva formulerande ligger därmed början till lösningen på alla våra problem. När vi bekänner så blir problemet synligt för oss, när vår oro och ångest skrivs ner eller sägs i en tyst bön så får det onda konturer och gestalt och ibland upplöses det rent av i tomma intet bara genom att formuleras. Så stark är ordens kraft. I Ps 32

står det:  Lycklig den vars brott har förlåtits och vars synd har plånats ut! Lycklig den vars skuld har avskrivits av Herren och vars sinne är utan svek! Så länge jag teg tynade jag bort. Jag jämrade mig dagen lång, dag och natt låg din hand tung på mig, jag blev som en åker i sommarens torka. Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld.

 Så låt oss då ge ord åt allt det onda i våra liv och låt oss lämna det till Honom som helar och förlåter… 

 Predikan

(Citat på Powerpoint: Dikten förlåter orden. Deras tidigare liv (Marie Lundquist))

Evangeliet började med orden: Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” Men vad var det då som var så outhärdligt? Jo, Jesus hade just förkunnat att hans lärjungar måste äta hans kött och dricka hans blod. Och mycket mer anstötliga än så kan knappast ord vara – det låter ju som att han uppmanar till kannibalism. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att många tyckte att Jesu ord var outhärdliga. Ändå verkar Jesus förvånad när han utbrister: Får det här er att vackla?

 Men vad begär då Jesus av oss? Vad begär han att vi ska tro på? Alla dessa märkligheter i Bibeln! Först ger han oss naturlagar i skapelsen och sedan begär han att vi ska tro på att de plötsligt inte gäller! Plötsligt kan man gå på vatten! Plötsligt kan döda bli levande igen! Plötsligt kan vatten förvandlas till vin, bara så där! Och så det där allra mest märkliga – han begär att vi ska tro på detta orimliga att hans död skulle kunna ha något slags existentiell betydelse för oss 2000 år senare

 När man beskriver den kristna tron ur det perspektivet kan det låta som att tron är en tävling om vem som är allra minst förankrad i verkligheten, om vem som har lättast att tro på fantastiska historier. Men riktigt så är det ju inte. Kanske var det möjligt att börja i den ändan när Jesus levde, då var mirakler och märkliga händelser något man närmast räknade med i samband med profeter och heliga män. På den tiden kunde miraklerna och berättelserna om dem kanske fungera som tecken, som något slags bevis på att Jesus verkligen var den han utgav sig för att vara. Men idag, 2000 år senare, lever vi med en helt annan världsbild och då tror jag att det är ett misstag att börja med mirakelberättelserna om man vill presentera Jesus. För då riskerar han att bli bara ännu en av alla dessa påhittade sagofigurer, ännu en trollkarl med magiska krafter. Nej, ska man presentera Jesus idag tror jag man måste börja i en helt annan ända. Fokusera på hans förkunnelse mer än på hans underverk. Och när man kommer till miraklerna mer betona själva kärlekshandlingen än det mirakulösa, betona att Jesus såg, verkligen såg, de allra mest marginaliserade och utsatta. Då blir miraklerna inte något slags styrkeprov utan mer uttryck för hans barmhärtighet.

 Mycket av det Jesus säger blir obegripligt och rent av stötande om man betraktar det lösryckt ur sitt sammanhang, utan att känna honom. En som var bra på att blottlägga det här var författaren Lena Andersson i sitt beryktade sommarprat i radion 2005. Det var ju då hon ifrågasatte talet om att Jesus skulle vara kärleksfull och så gav hon en massa exempel på yttranden av Jesus som verkligen inte var särskilt tilltalande om du eller jag hade yttrat dem. I hennes presentation framstod han som arrogant, självupptagen och emellanåt totalt obegriplig. Hon deltog ju i en temakväll här i Stensjökyrkan året efter och då sa hon att när det nu fanns flera tusen präster som var anställda för att tolka Jesus så positivt som möjligt så var det väl rimligt att någon tog på sig det motsatta uppdraget. Hon var alltså medveten om att hon var tendentiös och kanske orättvis i sin tolkning av honom, men inte mer tendentiös än alla vi präster som försöker tillrättalägga och försvara hans yttranden och beteenden hela tiden.

När dagens evangelium beskriver att många förargade sig över Jesu ord så är det alltså inte så konstigt, framförallt inte om man uppfattar honom som en helt vanlig människa. En hel del av det han säger blir begripligt bara om man accepterar hans anspråk på att vara Guds Son och det var ju det Lena Andersson inte gjorde och förmodligen inte heller de förargade åhörare som evangeliet berättar om.

 Men vad är det då han menar med följande ord i evangeliet: Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Motsatsparet är ande och kött och det tolkar jag som motsatsen mellan det skapade och förgängliga och det eviga, det som inte förgår. Det finns en parallell hos profeten Jesaja som säger:

Människan är som gräset, förgänglig som blomman på ängen. Gräset torkar, blomman vissnar, när Herrens vind går fram. Ja, folket är gräs. Gräset torkar, blomman vissnar, men vår Guds ord består i evighet.

 Nu kan vi återvända till citatet på duken: Dikten förlåter orden. Deras tidigare liv. När Jesus säger att hans ord är ande och liv så måste vi kanske förlåta orden deras tidigare liv. På något sätt tvätta orden rena från alla de associationer vi har till dem och betrakta dem som helt nya och obegagnade. Nu går ju inte det för då har vi plötsligt inget språk – språk förutsätter ju att vi har just associationer till den enskilda orden och därför finns det egentligen inget gemensamt språk ö h t. Associationerna är ju individuella, orden tar smak av varje liv och därför finns det inte två människor som har ett gemensamt språk utan det finns lika många språk som det finns människor. Nu talar jag inte om de grova grundbetydelserna utan om de subtila nyansskillnader som uppstår när orden förknippas med unika livserfarenheter. Tydligast blir det här när vi kommunicerar skriftligt som vi gör mer än någonsin med alla sk sociala media – när vi inte hör tonfallet eller ser blicken och kroppshållningen på den som talar så blir vi helt utlämnade åt den nakna orden och då kan vi fylla dem med så mycket eget material som avsändaren inte har någon som helst kontroll över. Därför är det så lätt att missförstå och prata förbi varandra i skriftlig kommunikation.

Men hur ska då det personliga tilltalet mellan mig och Jesus uppstå – det tilltal som förvandlar orden från kött till ande? Ja, kanske är det först i det individuella samtalet mellan dig och Jesus som orden kan bli förlåtna deras tidigare liv. Där, i bönen, kan orden liksom födas på nytt och ni kan ha ett helt eget språk som bara ni båda förstår. Ja, jag anar att det är först i bönen som orden kan bli verkligt levande i det som den judiska filosofen Martin Buber beskriver som en jag-du-relation. Det är först när orden blir ett tilltal som de når fram till ditt hjärta. När orden frigörs från alla andra avsändare och blir exklusiva ord från Jesus rakt in i ditt liv – då kan de bli levande i den meningen att de blir performativa. Performativa ord är ju ord som uträttar något i det ögonblick de sägs. T ex när prästen säger till brudparet: Ni är nu man och hustru. Eller när någon säger: Jag förlåter dig! De performativa orden är alltså inte bara ord utan också handling. Målet med all bibelläsning för en kristen borde därför vara att omvandla alla bibelord till performativa ord – ord som är riktade just till mig och som gör något med mig när jag hör dem.

 Det intressanta är ju att de performativa orden är alldeles vanliga ord men i ett givet läge skapas de på något sätt på nytt och blir performativa. De förlåts för sina tidigare liv och blir pånyttfödda och fylls med ande och kraft. Det är bara du som kan förvandla helt vanliga ord till levande, performativa ord för det är i ditt hjärta den omvandlingen sker. Det är bara du som kan välja att ta emot orden som performativa och riktade just till dig. Det är alltså du som har nyckeln i din hand – nyckeln till att vanliga ord ska bli levande ord. I evangeliets avslutning förstår vi att åtminstone Petrus hade låtit den förvandlingen ske för han säger: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.”

AMEN