Nådens gåvor

10:onde eft.tref 

Högmässa i Stensjökyrkan
4  aug 2024 Anna Sophia Bonde
Texter
GT Jes 27:2-6
Epistel 1 KOr 12:12-26
Evangelium Joh 15:1-9
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Idag hör vi i Jesajatexten om vingården och Herrens glädje över vingården; Han är så glad att Han vill sjunga! Men vi hör också om ”tistel och törne”. Det är lätt att föreställa sig vingårdsägarens frustration, kontrasten mellan söta druvor och vassa tistlar. I-or, åsnan, han gillar ju tistlar men de flesta av oss är inte skapade på det sättet. Tistlar kan vara vackra, men de sticks och man får inte lust att äta dem.

Vad är tistel och törne i ditt och mitt liv? Sticker sig folk på mig, är jag vresig och argsint, lättretad? Gud vill att vi ska välsigna varandra, betjäna varandra, vara sådana som gläder andra.

Det har vi inte alltid lust till. Därför blir det allt i ett vanligt mänskligt liv en hel del ”förspillda tillfällen”, som rubriken för denna söndag hette förut. Vi kanske blir jättetrötta av att tänka på att vi borde vara goda varje dag i all evighet, amen.

Men tänk inte på det. Tänk på idag. Be att din dag idag gläder Gud, som skapat dig och gett dig den här dagen.

Att rensa bort tistel och törne, det är något av vad syndabekännelsen och förlåtelsen handlar om. Att vi låter Jesus vara trädgårdsmästaren. Att vi vågar lita på att Han vet vad som behöver rensas bort. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

När den tiden kommer skall Jakob slå rot, Israel skall blomstra och frodas och frukterna uppfylla världen.

Det är en fantastisk vision, att det som Gud gör med sitt folk ska bli till glädje och liv för hela världen. Som så ofta i Bibeln är det här en dubbelexponering: kallelsen som i Gamla testamentet knyts till Guds folk handlar också om Jesus.  Guds önskan för sitt folk – den fullbordas i Jesus.

Än så länge kan den här visionen kännas avlägsen; Israel är ju på många sätt en stötesten i världen. Men oavsett vilken lösning vi själva tycker vore den bästa för situationen, oförsonligheten i Mellanöstern så är det en tanke vi behöver öva oss i: att Guds personliga kärlek alltid är fruktsam. Den är på något märkligt sätt exklusiv och inklusiv på samma gång.

Det är lätt att bli avundsjuk på människor som är glada i sin tro, frimodiga, fridsamma. Man kan tänka att ”det är lätt för dem, som säkert haft en idyllisk barndom”. Och så kan det bli att man sluter sig, att man blir arg på Gud. När det i själva verket är så att Gud vill använda Abel, Isak, Josef – för att välsigna deras omgivning. Inte bara, förstås: Abel, Isak, Josef – om vi tar dessa gestalter som exempel på någon som är gynnad och älskad – Guds kärlek till dem är ett självändamål. Men aldrig bara.  Guds kärlek sträcker sig ut, som Jesu armar på korset. De kan inte annat.

Avundsjukan har ställt till med väldigt mycket, i mänsklighetens historia. Den är anledning till oförsonlighet i familjer och till storpolitisk oro. Det var den som dödade Jesus. Den är och förblir en frestelse. Att mata den göder något destruktivt inne i människan. Något som aldrig kommer att bli mättat. Däremot: att, när man möter någon som verkar vara gynnad av Gud, våga tacka för den personen, våga pröva tanken om inte den personen är sänd till mig för att förmedla Guds kärlek till mig – det öppnar upp. Det förbereder jordmånen för Guds rike, i hjärtat och i världen.

Hemma hos oss är det min man som är odlaren och jag som gör mer enkla sysslor, rensar lite och så. Beskära buskar och träd tycker jag är roligt. Det är roligt att använda sekatören. Men jag är inte särskilt skicklig. För ett tag sedan beskar jag höstsyrenen och en japansk lönn så att det verkade som att de aldrig skulle hämta sig. Efter två år är nu höstsyrenen fin igen, lönnen visar framsteg men är väldigt liten – jag hoppas på nåden att den ska växa till sig.

När vi läser om Jesus som vinstocken och vi, kyrkan, som grenar kan det kanske kännas lite jobbigt att Jesus säger att ”varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort”. Det blir så definitivt och tänk om man själv är en sån gren?

Men som döpta är vi ansade. Lever vi vårt liv med Jesus, håller oss till Honom, tackar Gud, ber om hjälp, ber om förlåtelse, ny kraft, ny glädje osv – då är det Han som ansar oss. Det är det som är ansningen. Då ser Han till att vi har kontakt med roten, det som gör att vi kan bära frukt.

Och till skillnad från mig, som inte alltid vet vad jag gör när jag går lös med sekatören, så vet Jesus precis vad Han gör. Han är en skicklig trädgårdsmästare. Han vet vad Han vill åstadkomma. Han vill att vi blir kvar i Honom. Att vi stannar kvar.

En gång för ett tag sedan så var det en relation som var lite jobbig och som jag bad för. Jag visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, jag var väldigt trött på människan ifråga. Då slog jag (det gör jag inte särskilt ofta) upp en tumvers, ni vet på måfå i Bibeln och kom på följande, det stod såhär: stanna kvar! Stanna kvar! Alltså inte bara en gång utan två gånger.

Det är lätt att vilja ge sig iväg när en relation är jobbig. Man vill slippa. Man kanske tycker att man försökt, att man kommit till en återvändsgränd. Men tänk om det är så att tillsammans med Jesus kan det komma nytt liv in i vilken relation som helst. Pröva den tanken. Och vi behöver nog också tänka på detta att ibland vill vi ge oss iväg, vi vill slippa – för det är det enklaste. Det kan vara mycket enklare att fly än att stanna kvar.  Bilden som Jesus använder är lätt att förstå. Om ett träd eller buske ska kunna få frukt måste grenarna hänga ihop med roten. Näringen måste kunna komma fram. Det är då livet är möjligt.

Jag har läst några romaner av den norska författaren Nina Lykke i sommar. De är vassa, välskrivna samtidsskildringar med medelålders personer som hamnar i kris, ofta också vad gäller äktenskapet. Och så skiljs de. Tänk om man nån gång skulle hitta en roman som handlar om ett äktenskap i kris – där de tar sig igenom svårigheterna och förblir trogna mot varandra. Tänk vilken spännande roman det skulle kunna bli! Men det är oftast flykten som blir lösningen. Är det så i det moderna livet? Att det finns satir, smarta repliker, lyckade, framgångsrika mänskor, eller misslyckade, deprimerade – men väldigt lite hopp, frid, glädje, trofasthet, utgivande kärlek. Ifall kyrkan undrar vad hon ska satsa på så borde det ju vara närmast öppet mål. Behoven är i det närmaste oändliga, för en värld som saknar frid, glädje, hopp.

Kyrkan har ”det eviga livet” – men är vi glada för det? Fattar vi vad det innebär? Av oss själva har vi en sorts liv, det är samma liv som allt levande på jorden har: vi föds, vi lever, vi dör. Det är inte det livet Jesus talar om, inte det som bilden med vinstocken handlar om. Livet tillsammans med Honom är det oförgängliga livet, det eviga livet, alltså det som inte dör. Att leva ett kristet liv är att här och nu öva sig i att ta emot det livet. Och lever vi det livet gör vi aldrig det bara för vår egen skull, utan det livet finns till för att fler ska få glädje av det.

Det är om det livet Paulus beskriver i 2 Kor: även om min yttre människa bryts ner förnyas min inre människa dag för dag. Tänk om det han skriver stämmer! Att vi, om vi ser till att vara nära Jesusplantan, får ny kraft, får möjlighet att bära frukt även när vi själva kanske tycker att vi är för gamla, eller inte platsar av någon annan anledning. Där Jesus finns, finns det liv att få, som räcker och blir över. Och det livet är precis vad världen behöver, och du och jag.

Många relationer vi har kan vi välja om vi vill odla eller inte. Vi kan sätta på paus, dra oss undan lite diskret när vi inte får ut det vi vill. Det är, kan man kanske säga, kontraktsbaserade relationer, där ömsesidigheten är viktig. Vi får, vi ger, från båda håll.

Och det där ömsesidiga givandet och tagandet – det ingår också i Paulus vision av den kristna församlingen som kropp. Alla bidrar, genom sin uppgift, sitt organ – till hela kroppen. Men till skillnad från ”kontraktsmodellen” så är ju kroppen ett faktum oavsett vad jag tycker om saken. Jag kan inte dra mig undan, utan att dra mig undan från livet.

Mitt organ behövs och jag måste samsas med de andra. Vi tillhör inte separata enheter, utan samma. Därför kan vi inte förakta varandra, önska att de andra inte fanns bara för att de har så felaktiga politiska uppfattningar (eller vad det kan vara), för enheten är ett faktum. När kroppen kommer i strid med sig själv blir den sjuk och fungerar inte. Och då drabbas alla organ.

Därför är det så viktigt att vi är på vår vakt mot avundsjukan och mot likgiltigheten gentemot de andra. Vi har ett uppdrag, visserligen inte att tycka om varandra, men att älska varandra. Eller, som Jesus uttrycker det: bli kvar i min kärlek.

Ju mörkare det blir i världen, desto mer behövs det människor som lever i den kärleken, friden, gemenskapen.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.