Sådd och skörd

Högmässa i Stensjökyrkan
Femte söndagen efter Trettondedagen, 9 feb 2025
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 4:e mos 11:24-30
Epistel Fil 1:12-18
Evangelium Mark 9:38-41

<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Vid ett tillfälle i Bibeln berättas det om David hur han uppfylldes av glädje i Gud så till den milda grad att han började dansa! Han var bara så glad att han inte kunde låta bli! Och med tanke på att han nog hade ett togaliknande, luftigt plagg (linne-efod) på sig så var det en och annan kroppsdel syntes som inte brukade synas, om man säger så. Hans fru Mikal tyckte det var fruktansvärt pinsamt. (2 Sam 6)

Det där att Gud genom sin Ande verkar i människor – det är något gott. Men det finns inget som är så gott att inte andra människor kan rynka på näsan åt det, förakta det, kritisera det. I dagens texter är en gemensam faktor just att Anden verkar, på olika sätt, och att människor kritiserar detta. I berättelsen om Mose handlar det om att sjuttio av de äldste som var samlade drabbats av profetians Ande och att två stycken, fastän de var på ett annat ställe, också gjorde det. Det ansågs olämpligt. Kanske skulle man kunna jämföra det med att vi här i Göteborgs stift får höra talas om att det är väckelse i Växjö stift, eller rentav Lund, och inte skulle bli glada över det för att vi tycker att de inte är riktigt kosher.

Likadant är det för Paulus där i fängelset. Han får höra av sina polare att det är väckelse och att kreti och pleti förkunnar Kristus, det kan väl ändå inte vara rätt. Alltså: ledarskribenter i tidningar, youtubestjärnor, politiker – nån ordning måste det väl ändå vara! Men Paulus verkar obekymrad. Vill Gud verka med sin Ande så vem är han att säga att det är fel? Inte ens om folk har ”orena motiv”, alltså låt säga att det är trendigt med kristen tro och vem som helst börjar bära kors och säga att de ber eller som Jocke Lundell ger sina barn en bibel – även om det skulle vara i syfte att få fler följare – ja, säger Paulus – ingen kan förkunna Kristus utan att drabbas av Honom.

Berättelsen om Mose visar att Gud vill ge sitt folk andligt liv, folket – inte bara prästerna. Gud vill ge tillgång till skattkistan, vill att vi öppnar den, använder allt det goda som Gud vill ge. Och vad är då det? Ja, att vi ber för varandra, bryr oss om varandra. Att vi vågar be om helande, om befrielse från destruktiva vanor. Att vi lovsjunger Gud, även i stormen, även när det ser mörkt ut i världen, i Sverige, i det egna hjärtat.

Och nu är ju verkligen en mörk tid i vårt land. Det finns olika sätt att försöka hantera det. Att stressmata sig med detaljer i nyhetsrapporteringen, är ett sätt att försöka trycka undan ångesten. Men det judiska och kristna sättet: det är att lovsjunga Gud. Det kanske låter makabert; hur kan vi lovsjunga när det är så mörkt. Jo, lovsång från hjärtat (och kanske även mindre inspirerad lovsång, vad vet jag?) den får Guds ljus att sippra in i världen och i vårt hjärta. Man kan se det som en krigsstrategi, lovsång och bön.

Vidare i skattkistan: Att vi övar oss i profetians gåva. Hur gör man det? Ja, man kan be om det. Och tror man sig ha fått ett profetiskt tilltal så får man gärna höra av sig till oss som jobbar här. Det händer inte alltför ofta, så det hade vi säkert behövt. Något som jag däremot fått vid några tillfällen, det är att en

församlingsbo berättat om syner och drömmar som involverat Stensjökyrkan. Händer det så är min rekommendation: avfärda det inte. Vi kan göra som Paulus skriver: pröva allt och behålla det som är gott. Berätta om det och så får vi be över det. Gud kan tala genom alla sina barn, också genom dem som inte är anställda, inte är med i församlingsrådet, inte är gudstjänstvärdar, inte är med i UG eller LÄrjungaskolan eller Kvinnogruppen eller vad som helst.

Såhär säger Jesus i sitt samtal med Nikodemus, från Joh 3: Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.»

Vi kan inte kontrollera Anden, vi kan inte kontrollera när eller hur Gud väljer att dela ut sina presenter. Det kan vara så att Gud ger en gåva till någon som du betraktar som din fiende. Det kan vara svårt att smälta!

Samme Johannes, som berättar om Jesus och Nikodemus, och skriver det där om Anden – han visar idag i evangeliet, från Markus, en lite snål sida, eller i alla fall orolig. Han har mött en person som driver ut demoner i Jesu namn, men som inte hör till lärjungarna. Det känns inte bra, tycker Johannes.

Kanske förklarar detta varför människor i skilda kyrkor kan se skeptiskt på varandra och misstro varann. Men vi får akta oss så att vi inte gör vår egen tradition till norm. Gud kan uppenbarligen verka också bland dem som gör på annat sätt.

Men finns det inget sätt att veta om något är från Gud eller inte? Jo, det finns det. Det finns något som kallas Andens frukter. Att man kan se på en verksamhet och bedöma: hur känns det i atmosfären? Vad leder deras sätt att vara kyrka till? Hur är församlingsmedlemmarna mot varandra? Andens frukter, skriver Paulus är: glädje, kärlek, frid, tålamod, godhet, trofasthet, vänlighet, ödmjukhet, självbehärskning.

Så till sist några ord om dagens tema, sådd och skörd. Hur hänger de ihop, egentligen? Man vill ju gärna att det ska vara så att om man ser till att så goda saker så vill man också i gengäld ha en god skörd; det är naturligt. Men av texterna idag förstår vi att ibland är det så att Gud sår och låter olämpliga människor skörda, alltså, olämpliga, så som vi ser det. Det kan också vara så att vi själva är med och sår – dock utan att vi får se resultatet av vår möda.

Jag träffade en gång för några år sedan på ett läger en ung tjej som jobbade för Credo. Hon berättade om sin mormor och morfar som varit missionärer i Kina, det måste ha varit under andra halvan av 1900-talet. De hade det väldigt slitsamt och jobbigt, så jobbigt att de fick avbryta i förtid och åka hem, både svårt präglade, både psykiskt och fysiskt, av den tuffa tiden.

Nu var mormodern och morfadern döda men deras barnbarn berättade att hon fått reda på att nu är det väckelse i den trakten där de verkade.

Man kan ju verkligen önska att de skulle fått vara med och njuta frukten av sitt hårda arbete. Men det verkar inte finnas någon garanti för det. Däremot har Jesus lovat att alltid vara med oss, Han är med oss, han går bakom oss och skyddar oss, som en god herde och han är också den som leder oss framåt. Om vi vet det så kan vi kanske lättare låta det vara så att vi tackar Gud för de uppgifter Han sänder i vår väg och vi får be att Han välsignar det vi gör, oavsett om vi själva får se resultat eller inte. Men jag tror också att vi, när vi känner att vi behöver en uppmuntran, får be Gud om det. Herre, visa mig att det jag gör är meningsfullt, att det har betydelse. Gud är ju en god Far som vet vad vi behöver. Han svarar oss när vi ropar till Honom.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.