Att växa i tro

Högmässa i Stensjökyrkan
5:e söndagen i Påsktiden 2022
Stefan Risenfors
Texter
GT Hosea 14:5-9
Epistel 1 Joh 3:18-24
Evangelium Joh 15:10-17
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning.. så inleds dagens episteltext från 1 Johannesbrevet. Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Här ställs handling och sanning emot tomma ord. Kanske inte en tillfällighet eftersom ord har så lätt för att tömmas på sitt innehåll och bli just tomma. Som när Vladimir Putin vägrar tala om att han inlett ett anfallskrig utan kallar det militär specialoperation. Och just militären är duktiga på att hitta ersättningsord för att beskriva det militära mördandet – man talar om nedkämpa, elliminera, oskadliggöra eller andra mer diffusa begrepp. Men det är ju inte den sortens ord som episteltexten talar utan om, utan de fromma orden som också kan tömmas på sitt innehåll eller bli bara ord. Alltså inte leda till någon praktisk handling utan stanna vid tjusiga målskrivningar och stolta paroller. Också vår tro kan dränkas i tomma ord, orden kan bli som i Kerstin Norborgs roman om prästen Arvid som pratade sig bort från Gud. Vi kan gömma oss bakom orden så att Gud inte längre når fram till oss.

Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Låt vår bön om förlåtelse idag få bli mer än tomma ord utan låt bönen få bli sanna ord som leder inte bara till skuldkänslor utan också till handling där vi med Guds hjälp försöker ställa till rätta det som blivit skevt i våra liv. Låt oss be och bekänna...

Predikan
Det var en lördag för idag exakt 40 år sedan. Den 15 maj 1982 befann jag mig i en fullsatt buss som tillsammans med massor av bussar från hela Sverige var på väg mot Ullevi i Göteborg för det största fredsmöte jag någonsin varit med om: 100 000 människor samlade på och kring Ullevi. 1982 hade det rätt nyligen börjat hända saker i de gamla öststaterna. Kanske började det redan fyra år tidigare, 1978 när den första polskfödde påven tillträdde ämbetet. Då började de polska ryggarna rätas en aning och två år senare, i augusti 1980, såg jag det oerhörda på plats i Gdynia i norra Polen – jag såg hur varvsarbetarna samlades till strejk och till gudstjänst på barrikader vid varvsportarna – det var något alldeles oerhört i det kommunistiska Polen där religion var något som fick utövas i hemlighet, åtminstone om du ville behålla din position i partiapparaten. Ungefär som våra ungdomar fick pröva på i Fågelbergskyrkan i fredags i en övning som kallas Secret Church och som leddes av en representant från Open Doors som arbetar just för förföljda kristna.

1982 var den polske påven och det stillsamma upproret i norra Polen fortfarande i färskt minne. Och de sovjetiska tanksen hade inte rullat in i Gdynia och Gdansk som de gjorde vid upproren 1956 i Budapest och 1968 i Prag. Små tecken på att förtrycket kanske ändå höll på att lätta en smula bakom den där tunga järnridån i Europa – lite av de känslorna bar vi på när vi tågade in på det där jättelika fredsmötet på Ullevi. Trots att supermakterna fortfarande stod rustade till tänderna och tusentals kärnvapen var utplacerade i Europa kände vi ändå en gryende optimism den 15 maj för 40 år sedan. Kanske ändå att fred och avspänning är på väg att segra och länge pekade det i samma riktning. 1987 ingick USA och Sovjet INF-avtalet som avskaffade medeldistansrobotar vilket gjort att vi nu bara har 100 kärnvapen utplacerade i Europa jämfört med över 7000 på 1970-talet. 1989 förr Berlinmuren och det kommunsitiska förtryckarsamhället började rämna lite varstans med Sovjetunionens kollaps som följd. Militäralliansen Natos motpart Warszavapakten upplöstes 1991 och allt pekade mot en fredligare värld. Men idag, exakt 40 år efter fredsmötet på Ullevi kommer ironiskt nog ett beslut att fattas av vårt största politiska parti som gör Sverige till en kärnvapenmakt, som en del av Natos kärnvapenparaply. INF-avtalet från 1987 har redan skotats och som vi hörde i kollektvädjan tidigare så har vi inte sedan 2:a världskriget haft en så stor andel av världens befolkning på flykt som nu. Ungefär 1% av världens befolkning är flyktingar och miljoner av dem flyr från krig.

Då känns 15 maj 1982 på Ullevi ännu mer avlägset än 40 år. Och jag frågar mig: vad var det som hände? Varför pekar plötsligt så mycket i fel riktning? Man kan peka på massor av lokala och regionala faktorer bakom den ökade spänningen i världen, men den enda gemensamma förändringen som är totalt världsomspännande och som inträffat under de här 40 åren är ... Internet! Digitaliseringen där allting blev till ettor och nollor, där de analoga nyanserna försvann samtidigt som informationen ökade och hastigheten ökade ännu mer. Med några få knapptryck på ett tangentbord kan ett falskt rykte spridas till miljoner människor. Ingen tid till faktakoll. Ingen tid till kritisk eftertanke och plötsligt stod de där på Capitol Hill i Washington i januari förra året. Tusentals uppretade amerikaner beredda att storma den amerikanske kongressbyggnaden. Den sista tändande gnistan tände den då mäktigaste mannen i världen, Donald Trump, som vägrade tro att ha kunde förlora ett val. Samme man som om några år kan vara den mäktigaste mannen i den där vätebombsarmén som vi är på väg att ansluta oss till.

Man kan inte skylla allt på Internet och på makthavare som Trump och Putin men kombinationen av mannen och tekniken är i mina ögon livsfarlig för det verkar inte finnas någon nödbroms på det här skenande tåget!

Snabba beslut i en alltmer komplicerad värld som detta att med några veckors betänketid överge en alliansfrihet som gett oss fred i 200 år. Och bakom allt detta: rädsla, misstro mot en galen man i Moskva. Mot rädsla söker man desperat efter någon att hålla i handen och hur trygghetsgrunden för oss svenska förändrats kan man utläsa redan av Anders Fugelstads gamla visa från 1969 där han sjunger:
Ingenting är längre som förut. Alla gamla sanningar är slut
Alla gamla sånger dom är vals Och stämmer inte alls
Tryggare kan ingen vara än en vätebombsarme
Men Guds lilla barnaskara kan nog ingen lugna mer

Men vi är några som ändå fortsätter att sjunga psalm 248 med originaltexten: Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara. Men är det då så att också vi börjat lita mer på en vätebombsarmé än på en Gud som när han presenterade sig för oss i form av Jesus visade sig vara så totalt vapenlös, åtminstone när det gäller de vapen som Nato ställer till förfogande. Istället presentande han ett vapen som jag fortfarande tro är starkare än världens alla kärnvapenarméer: kärleken, den radikala fiendekärleken som vi möter i sin allra starkaste verbala form i Bergspredikan med budet om att vi just ska älska våra fiender och be för dem som förföljer oss. I sin praktiska form har kärleksbudskapet aldrig varit starkare än när Jesus dör på korset. Eller som Jesus själv säger i dagens evangelium:
Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er.

Så vad är det då Jesus befaller oss? Ja, president Putin verkar läsa Bibeln emellanåt, och samma Bibel verkar läsas av expresident Trump och patriark Kirill i Moskva, påve Franciskus och kanske hälften av de där 100 000 som befann sig på Ullevi den 15 maj 1982. Så varför kommer vi då till så olika slutsatser? Trots att Jesus ju själv i dagens evangelium säger vad han befaller: Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

Då återstår frågan som fört oss fram till, hela Nato-diskussionen: Kan man älska en människa samtidigt som man dödar henne eller honom? Ja, de som förespråkar aktiv dödshjälp hävdar ju det och trots att jag inte delar deras uppfattning ifrågasätter jag inte deras motiv när det gäller att förkorta lidandet för dödssjuka människor. Men när det gäller det militära dödandet så är ju det av ett helt annat slag. När ukrainska soldater med svenska pansarvärnsrobotar idag spränger ryska 20-åringar i luften, så gör de det inte för att de har något personligt otalt med dessa 20-åringar, utan för att dessa representerar en invasionsarmé ditkommenderad av en galen man i Moskva. En galen man som kallar sig kristen, som läser Bibeln och troligen emellanåt vänder sig till Gud i bön.

När världen brinner letar människor efter närmast tillgängliga brandsläckare och några tror att det är vätebombsarmén Nato. Jag och några med mig är rädda för att det är bensin i den brandsläckaren. Men ingen har ju frågat oss, beslutet hastar, påstår man, och då kan man inte invänta någon folkomröstning eller något val. Somliga av oss kan protester nästa söndag kl 15 i Göteborg medan andra kan applådera för att det blev i deras ögon det enda rätta beslutet. Det vi alla kan göra är att läsa de där orden i dagens evangelium en gång till och samtidigt fundera över vilka som bör inkluderas i det där lilla ordet varandra:
Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek. ...Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.

Det kan finnas uppriktig kärlek i hjärtat hos såväl 20-åringen som sitter i den snart sprängda stridsvagnen och hos 20-åtingen som skjuter iväg den där pansarbrytande projektilen som svensk ingenjörskonst konstruerat åt oss och hela världen. Ingen av dem har egentligen något ont uppsåt utan såväl de som den svenske ingenjören menar sig vara ute i något slags rättfärdigt syfte. Alla vill väl men ändå dör människor i tusental och då måste något ha gått snett sedan Ullevi 1982.