Livets källa

Högmässa i Stensjökyrkan
2:a efter trettondag jul 2016
Stefan Risenfors
exter
GT Jesaja 55:1-4
Epistel Joh.upp. 22:16-17
Evangelium Joh 4:5-26
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten...

Det är Jesus som säger så i en av de visioner som Johannes beskriver i Uppenbarelseboken. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten. Är det just detta att förlåtelsen är gratis som gör att många har svårt att tro på den. Vi är vana vid att man får vad man betalar för och är det gratis så är det inget värt. Det där kan stämma upp till en viss prisnivå men när vi kommer till det allra mest värdefulla i livet så vänds allt plötsligt upp och ner för det allra mest värdefulla är helt gratis! Tyvärr är det kanske så att många gör den upptäckten först på sin dödsbädd när de upptäcker att mycket av det de betalat dyrt för i livet – karriär, prylar, makt, berömmelse – allt det där var betydligt mindre värt än kärlek, gemenskap och vänner som allt är helt gratis. Till listan på det allra mest värdefulla som samtidigt är gratis kan vi enligt texten också lägga detta som kallas Livets Vatten. Det kan också översättas med ord som nåd och förlåtelse. Förlåtelsen finns där som en gåva, helt gratis hela tiden, så låt oss då upptäcka den om och om igen. För vi behöver förlåtelse, varje dag, och det påminner vi oss om när vi nu tillsammans ber vår syndabekännelse…

Predikan

Förra helgen var jag värd för en katolsk präst från Skottland. Han är jesuit och tillhör alltså samma katolska orden som den nuvarande påven. Han sa att det fanns massor av historier om påve Franciskus, massor av samman­hang där han hade gjort oväntade saker. Bl a berättade att när påven tidigare var ärkebiskop i Buenos Aires i Argentina så hade det kommit en kvinna till honom. En förtvivlad kvinna som var så uppgiven över sitt eget misslyckade liv. Hon påminde rätt mycket om kvinnan vi hörde om i evangeliet, kvinnan som hade haft sex olika män och enligt den tidens mått levde ett oerhört lösaktigt liv. Kvinnan som Jesus mötte vid brunnen var föraktad kvinna, betraktad som en hora av de anständiga medborgarna i den lilla staden Sykar. Det var förmodligen därför hon gick ut till den gemen­samma brunnen vid middagstid när det var som allra varmast på dagen. Ingen vettig människa gick ju ut till brunnen vid den tiden så då skulle hon inte behöva möta sina grannar och höra de där kommentarerna bakom ryggen hela tiden.

Kvinnan i Buenos Aires som 2000 år senare gick för att besöka biskop Bergoglio som han hette då, hon hade sju barn – alla med olika män. Kanske var det inte helt ovanligt i den tid och den miljö där hon befann sig, förmodligen någon av de fattiga kåkstäderna i Buenos Aires utkanter. Kanske var det inte grannarnas förakt som var hennes största problem utan hennes eget självförakt – att hon upplevde sitt liv som misslyckat och hur skulle hon som arbetslös kunna ta hand om och försörja sina sju barn.

Det som hände i mötet mellan den här utsatta kvinnan och biskop Bergoglio påminner lite om mötet mellan Jesus och kvinnan vid Sykars brunn. Det var ett osannolikt möte! Det bibliska mötet var i sig närmast en oanständighet. Kvinnor fick inte tala med främmande män på det där viset och för en from jude var det dessutom otänkbart att ö h t tilltala en samarisk kvinna eftersom samarierna av judarna betraktades som orena avgudadyrkare.

Bakgrunden var att när Israel intogs av den Assyriske kungen år 722 f Kr så hade en stor del av judarna tvångsförflyttats till Assyrien som låg där det nuvarande Irak ligger. Samtidigt hade assyrierna deporterat andra underkuvade fiendefolk till Israel och många av de hamnade just i regionen Samarien norr om Jerusalem. Genom att blanda upp fiendefolken med varandra så åstadkom man ju den där försvagningen av fienden som vi brukar kalla att härska genom att söndra. De flyktingar som kom till Samarien fortsatte givetvis att dyrka sina gudar och därför blev den judiska tron i just Samarien uppblandad med andra religioner.

Drygt 30 år efter att Samarien och Galliléen hade besegrats av assyrierna blev också den södra delen av Palestina, Judéen, besegrat av ett fiendefolk nämligen babylonierna som var den nya stormakten sedan de besegrat assyrierna. Judarna från Judéen blev också tvångsförflyttade till samma trakter som samarierna hade blivit 30 år tidigare. Men babylonierna verkar inte ha haft samma politik med att blanda upp de besegrade folken med varandra. Åtminstone uppstod inte någon blandreligion på samma sätt i Judéen som i Samarien. När judarna från Judéen så småningom fick återvända från sin förvisning så byggde de upp templet i Jerusalem och då ville samarierna vara med för att också få tillgång till templet i Jerusalem men de vägrades detta av de ledande familjerna i Jerusalem. Där uppstod den fiendskap som ett halvt årtusende senare fanns kvar när Jesus gick genom Samarien och träffade kvinnan utanför staden Sykar. När samarier­na inte fått tillgång till templet i Jerusalem hade de nämligen på 300-talet f Kr byggt ett eget tempel på berget Gerissim i Samarien och det hade ytterli­gare förstärkt motsättningarna för judarna i Jerusalem menade att Gud bara fick tillbedjas i templet i Jerusalem.

Det handlar alltså om en dubbel bestraffning av samarierna av deras egna landsmän i Judéen. Först får de inte vara med och dela på templet i Jerusa­lem och när de då tvingas bygga ett eget så blir de ytterligare föraktade. Jag tänker på hur vi behandlat romerna i Sverige. I veckan gick en TV-doku­mentär om Katarina Taikon och där berättades det att långt fram på 1960-talet så tilläts zigenarna som de då kallades bara att bo tre veckor på samma ställe, sedan blev de ivägkörda av polisen. Vi rikssvenskar tvingade alltså romerna att leva det här kringflackande livet och sedan har vi mage att anklaga dem för att de inte utbildar sig och skaffar sig stadiga jobb! Återigen dubbel bestraffning alltså från den mäktige mot den maktlöse, historien upprepar sig!

Men då har vi alltså konstaterat att det fanns en djupt rotad motsättning mellan judar och samarier också på Jesu tid och vi har konstaterat att historiska oförrätter kan leva vidare i bittra berättelser och prägla livet hundratals år senare. Jesus fick alltså inte tala med den samariska kvinnan men ändå gör han det! Han bröt mot reglerna!

På samma sätt bröt den argentinske ärkebiskopen mot katolska kyrkans regler när han mötte sjubarnsmamman från Buenos Aires slumkvarter. Det som hände var nämligen att han veckan efteråt döpte alla sju barnen. Plötsligt var det som att katolska kyrkan ambitiösa regler om dopunder­visning inte fanns – han bara döpte dem alla sju! Och därefter ordnade han ett jobb åt mamman på biskopsämbetets kontor! Förmodligen utan att tjänsten utannonserats, förmodligen helt utan MBL-förhandlingar och turordningsregler.

Och denne olydige man som samtidigt tillhör katolska kyrkans kanske allra strängaste orden, Jesuitorden, är nu alltså katolska kyrkans högste ledare. Samtidigt säger många jesuiter att påve Franciskus inte alls är mindre konservativ än sina företrädare. Han struntar inte alls i kyrkans regler om dopundervisning men däremot ser han när han behöver göra undantag! Han såg att Gud redan var verksam i den här förkrossade kvinnan som kom till honom i sin förtvivlan. Han kunde då inte resa några formella hinder utan kände sig tvungen att göra allt han kunde för att bereda vägen för henne och hennes sju barn – in i kyrkans gemenskap och in i något slags social trygghet!

Det handlar alltså om att se vad Gud redan gör också när han gör det utanför kyrkans och den etablerade fromhetens ramar. Gud är inte inlåst i kyrkan! Det där levande vattnet som Jesus talade om med kvinnan vid brunnen, det levande vattnet rinner fritt och kan inte kontrolleras. Och när det ibland inte tillåts flöda i kyrkan så gör det precis som vilken vårflod som helst – det finner nya vägar och rundar de hinder som historiens alla dogmatiska fariséer försöker skapa.

Så ta då emot det vattnet, det levande vatten som strömmar ut från Jesus och om den som tar emot det vattnet säger Jesus: Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv. Det var det vattnet som förändrade livet inte bara för kvinnan vid Sykars brunn utan också för en kvinna i Buenos Aires slumkvarter. När det gäller kvinnan vid brunnen vet vi nämligen hur det där mötet slutade. Hon lämnade sin vattenkruka där vid brunne och gick in till staden, till synes helt utan skamkänslor, och berättade om vem hon hade träffat. Så här står det lite längre fram i samma kapitel Johannesevangeliet:

       Många samarier från den staden hade kommit till tro på honom genom kvinnans ord när hon försäkrade: "Han har sagt mig allt som jag har gjort." När samarierna kom till honom, bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: "Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare."