Hjälparen kommer

Högmässa i Stensjökyrkan
Söndagen före Pingst 2011
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Kung 19:9-16
Epistel Apg 1:12-14
Evangelium Joh 16:12-15
<<Föregående  >>Nästa

 Beredelseord

I dagens GT-liga text möter vi profeten Elia som är på flykt ute i öknen. Han är uppgiven och förtvivlad men då kommer Gud honom till mötes när han tagit sin tillflykt till en grotta i berget Horeb. Det börjar med en storm, sedan kommer en jordbävning och därefter en eld och efter vart och ett av dessa tecken konstateras det: Men Herren var inte i stormen…. Men Herren var inte i skalvet…. Men Herren var inte i elden. Men sedan fortsätter berättaren: Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan…

Det sägs alltså inte uttryckligen att Gud var i den stilla susningen – det hade ju annars verkat naturligt – Herren var inte, Herren var inte, Herren var inte men Herren var verkligen i den stilla susningen. Men det enda som konstateras är effekten av den stilla susningen – hur Elia gömmer ansiktet i manteln.

Just där påminner berättelsen om den helige Ande, Pingstens helige Ande som denna söndag pekar fram emot. Vi kan aldrig se Anden utan vi ser bara effekterna – precis som med vinden: vi ser hur grenarna böjer sig och vi hör hur det prasslar bland löven men själva vinden ser vi inte. Låt oss i vår syndabekännelse bära fram alla dessa gånger vi försummat att se Gud i vardagarnas tusen små detaljer, alla dessa gånger vi spanat efter mäktiga tecken men missat alla dessa stilla susningar som vi ständigt är omgivna av i det pågående underverk vi kallar vardag. Låt os be och bekäna…

Predikan

De tio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst hör till de mest laddade under hela kyrkoåret och anledningen är de löften Jesus gett lärjungarna innan han lämnade dem. Ett av de löftena har vi i dagens evangelium – löftet om Sanningens Ande som ska ge hela sanningen. Texten är från Jesu stora avskedstal till lärjungarna och några verser tidigare i Johannesevangeliet säger Jesus:

Det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte
lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag
går skall jag sända honom till er… (Joh 16:7)

Hjälparen, Sanningens Ande… hur mycket fattade lärjungarna av det här? Vi läser ju de här texterna från andra sidan Pingsten, vi vet vad som hände sedan med tungor som av eld över lärjungarna och hur de plötsligt kunde tala främmande språk. Det är tillräckligt svårbegripligt men om vi då tänker oss situationen för lärjungarna: Först avrättas Jesus och det kommer som en total överraskning för dem för de hade uppenbarligen inte fattat att han måste dö trots att han hade förutsagt det flera gånger. Därefter kommer det ännu mer obegripliga när han uppstår och blir levande igen. Det var andra chocken även om det var en glädjechock. Sedan försvinner han igen och dessutom på ett sätt som trotsar den mest obevekliga av alla naturlagar – tyngdlagen. Och lärjungarna står där kvar på marken efter himmelsfärden, med ansikten vände mot himlen och gapande munnar och dom fattar förmodligen ingenting! Absolut ingenting! Han hade sagt åt dem att stanna i Jerusalem för att där vänta på … ja, vänta på vad då eller vem då? De visste ju inte! De kunde inte föreställa sig vad det handlade om – även om någon av dem redan då kunde erinra sig att han hade talat om en Hjälpare så var de förmodligen alldeles för omskakade för att kunna pussla ihop ett antal mer eller mindre gåtfulla förutsägelser från Jesu sida. Förvirring alltså, total förvirring utom på en enda punkt – de skulle stanna i Jerusalem för där skulle det tydligen hända – vad det nu var som Jesus syftade på.

Ett problem när vi läser Bibeln är just detta att vi läser utifrån en förförståelse som de direkt inblandade inte hade. För lärjungarna skedde det ju i direktsändning och det är fruktansvärt svårt för oss att föreställa oss deras situation. Vi läser utifrån facit – vi har hört hela berättelsen förut och dessutom har vi fått den inpackad i en kyrklig dogmatik som lägger till rätta, ordnar och systematiserar. Lärjungarnas förvirring blir därför oåtkomlig för oss – vi kan inte kliva ur vår egen förförståelse och låtsas att vi inte vet vad som hände sedan. Men vi kan försöka och vi kan kanske komma en bit på väg om vi tar god tid på oss och uppbådar hela vår fantasi och inlevelseförmåga. Vi kan då komma så långt att vi åtminstone på ett teoretiskt plan förstår att de var förvirrade, totalt förvirrade.

En fördel med att närma sig lärjungarnas förvirring där i direktsändningen är att vi då också kommer närmare vår egen förvirring. Förvirring är nämligen också för den kristne en naturlig livshållning. Och den som bidrar till den förvirringen är den helige Ande. För den Hjälpare och Sanningens Ande, som lärjungarna väntar på utan att förstå det, visade ju sig vara precis lika oförutsägbar som Jesus. För visst var det så att under de år som lärjungarna följde Jesus så fick de aldrig riktigt grepp om honom – han gjorde alltid det oväntade, han bröt mot konventioner och regler, han verkade styrd av en helt annan plan och drivkraft än de drivkrafter som lärjungarna var bekanta med. Och det var bara glimtvis som lärjungarna fick insyn i den planen – planen som förklarade hans uppgift på jorden.

Förvirring var alltså inget nytt tillstånd för lärjungarna – de hade förmodligen vant sig vid att inte förstå och vant sig vid att ständigt bli överraskade. Och eftersom den helige Ande visade sig vara precis lika oförutsägbar som Jesus så behöver också vi vänja oss vid att vara förvirrade och bli överraskade. För efter Pingstdagen visade det sig att direktsändningen fortsatte – kyrkans uppgift blev inte bara att se tillbaks på något som en gång hände och förvalta detta arv av berättelser. Nej, kyrkans uppgift blev ännu mer att försöka följa en Jesus som sannerligen inte led av någon likstelhet utan genom sin Ande var precis lika levande och oförutsägbar som någonsin tidigare.

Man brukar ju betrakta den första Pingstdagen som den kristna kyrkans födelsedag men ibland kan man få känslan av att kyrkan som institution och den helige Ande är mer eller mindre oförenliga storheter. Kyrkan bygger murar och formulerar dogmer medan Anden spränger murar och tar sig friheten att anta flytande form och läcka ut ur de mest formfulländade dogmbyggen. Kyrkan låser sig vid monument och byggnader medan Anden blåser fritt över hela landskapet.

Men kyrkans tendens att försöka skapa ordning och struktur är uttryck för något av det mest typiska för oss människor. Vi vill inte bli överraskade mer än i mycket blygsam omfattning. Vi vill ha kontroll, vi vill veta och vi vill kunna göra upp planer och resultatet blir att vi som människor med just dessa behov skapar en kyrka som försöker tämja den helige Ande. En kyrka som försöker definiera och avgränsa också det som inte låter sig definieras och avgränsas. Därför ligger det smärtsamt mycket sanning i ett citat av Olof Hartman i kyrkospelet ”Den brinnande ugnen” där han låter en av karaktärerna utbrista: ”Om Kristus är verklighet så är kyrkan ett försök att oskadliggöra honom”

Ibland kan vi präster bli rätt tröttsamma när vi på av kyrkan betald arbetstid och i kyrkans egna lokaler ägnar oss åt att kritisera samma kyrka. Och om budskapet stannar vid kritik så är det också oacceptabelt. För av det jag hittills sagt skulle man kunna dra slutsatsen att vi lika gärna kunde lägga ner kyrkan och så kunde alla ägna sig åt fri andlighet på egen hand och själv fick jag väl då ägna mig åt något helt annat.

Men även om kyrkan har sina ofrånkomliga brister och även om kyrkan ständigt måste ägna sig åt självkritik för att inte hamna i den rigida fastlåsthet som Jesus anklagade fariséerna för. Även om detta är ofrånkom­ligt för en levande kyrka så får vi inte glömma vare sig de faror som ryms inom det vi kallar fri och privat andlighet, eller de löften som är förknippa­de med kyrkan. En liten antydan om kyrkans nödvändighet får vi redan i dagens episteltext från Apostlagärningarna. Där beskrivs det hur lärjungarna gör precis så som Jesus sagt åt dem före himmelsfärden – de stannade i Jerusalem, inte utspridda utan samlade i det rum på övre våningen ”där de höll till” som det står. Det verkar alltså handla om deras ordinarie möteslokal i Jerusalem. Så räknar Lukas upp lärjungarnas namn för att konstatera att alla var med utom Judas som ju hade tagit sitt liv efter förräderiet. Och sedan skriver Lukas: Alla dessa höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.

Där har vi en bild av kyrkan redan innan den officiella födelsedagen på Pingstdagen! Att vara församlade under ett och samma tak, att hålla ihop i en gemenskap präglad av bön. Men den där gemenskapen under de tio dagarna mellan himmelsfärd och Pingstdag, den var inte präglad av enbart bön. Nej, den måste också ha varit präglad av förvirring och förväntan.

Och precis samma uppgift har vi som vill vara kyrka idag – vi ska samlas i bön men vi ska också tillåta oss att vara förvirrade. Fast det ska inte vara vilken förvirring som helst, utan en förvirring som är präglad av en tillitsfull förväntan.

Hur var det nu hon skrev, Lina Sandell, i psalmen Tryggare kan ingen vara:             
 Vad han tar och vad Han giver, samme fader han dock bliver.
Och hans mål är blott det ena, barnets sanna väl allena.

Så låt oss då öva oss under den här veckan fram till Pingst – öva oss i att inte veta, att inte ha kontroll och att inte ha svar på alla frågor. Sedan vet du ju redan att det inte blir mer kontroll från din sida efter Pingst. För direkt­sändningen fortsätter med Den helige Ande i kontrollrummet. Du kan ändå vara lugn, du kan vara förtröstansfull i din förvirring, för den kontroll du saknar den vilar i händerna på den Gud som älskar dig och vill dig väl!

AMEN