Vårt evighetshopp

Beredelsetal

Så säger Herren Gud: Jag skall öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land.

Det där är ord ur dagens GT-liga text från profeten Hesekiel. Han har tillsammans med ett antal av sina landsmän deporterats till Babylonien och talar till dessa. De längtar hem och då mottar Hesekiel denna profetia där Gud säger åt dem att också om de hinner dö där borta i Babylonien så ska Gud hämta dem upp ur deras gravar och föra dem hem till Israels land.

Men som så ofta i Gamla testamentet så finns det också en underliggande betydelse i texten. En berättelse som gäller också oss och vi kan tolka den som att Gud en gång kommer att uppväcka oss från döden och föra oss hem. Och hemma, det är då inte där du råkade bo under din jordiska levnad utan det är ett himmelskt hemma. Att komma hem är en bra bild för det som den här söndagen handlar om för enligt den kristna tron så lever vi här på jorden i landsflykt. Inte som flyktingarna från Syrien och Afghanistan utan en annan djupare sorts landsflykt, nämligen den landsflykt som Dan Andersson beskrev i sin allra mest berömda dikt:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Vi bär alla djupt inom oss en längtan till detta Något. Vi kommer aldrig att vara riktigt hemmastadda här på jorden för vårt hem är någon annanstans – hemma hos Gud där vi också äntligen är hemma hos oss själva i det som är vårt allra sannaste jag. Låt oss bejaka denna längtan och be vår bön om förlåtelse för att vi så ofta fjärmat oss från vårt sannaste jag…

Predikan

Sankt Lars kyrkogård
Fotograf:
Hans L Gustavsson

Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Titta på den här bilden! Den är från Sankt Lars begravningsplats. En över­given begravningsplats för patienter vid det stora mentalsjukhuset i Lund. Här ligger upp till närmare 2000 patienter begravda. Gravarna är markerade med de små järntulpaner som ni ser på bilden. Det står inga namn på de där järn­plattorna men det står ett nummer, ett patientnummer. De som betrak­tades som galna eller efterblivna reducerades här till ett nummer för efternamnet skulle ju avslöja att det fanns en galning i släkten. Det vore ju pinsamt framförallt för familjerna med de fina och ovanliga efternamnen, de efter­namn som förknippades med ära och framgång. Att de här patienterna skulle ligga i familjegraven var ju inte att tänka på utan det fick bli här, under en rostig järntulpan på en övergiven kyrkogård. Bortglömda i livet och bortglömda i döden. Men Jesus sade:

Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud. Och till och med hårstråna på ert huvud är räknade. Var inte rädda, ni är mer värda än aldrig så många sparvar.

Det finaste jag läst den här veckan var nog den lilla notisen i Kyrkans Tidning om att Helgeands församling, där Sankt Lars ligger, skulle anordna en ljusprocession till den här begravningsplatsen på Alla Helgons dag. Och nästa söndag tänker de fira en minnesgudstjänst där 2000 namn kommer att läsas upp som en påminnelse om att ingen är glömd av Gud.

Den fråga som den här bilden ställer till oss är vilka det är som vi inte räknar med. Är det barnen? Är det de gamla? Är det de förutsägbara och ointressanta – de som vi helst undviker för att de är så tjatiga eller konstiga. De som vi överger i folksamlingen så snart någon mer intressant samtals­partner dyker upp… Det handlar om människosyn, det handlar om att en människas värde aldrig kan devalveras, aldrig kan räknas i kronor och ören eller omräknas i begåvningspotential. För varje människa har ett oändligt värde eftersom Gud bor i varje människa – hon är ju skapad till Guds avbild enligt Bibelns skapelseberättelse!

Och kanske är det när det gäller människosyn som den kristna kyrkan satt störst avtryck i den svenska folksjälen. Vi svenskar har i hög utsträckning slutat gå till kyrkan men tusen år av kristendom lever kvar inte bara i gamla kyrkobyggnader utan också i ett samhälle som mer än de flesta samhällen visat omsorg om de nedersta. Det kallades generell välfärdspolitik och det gav oss allmän sjukförsäkring och gratis skola, och det spillde över i ett åtminstone jämfört med andra länder generöst flyktingmottagande. 

Men jag tycker mig se tecken på att denna kristna människosyn är hotad. Kanske får vi inte tillbaka de anonyma gravarna för mentalpatienter men vi har redan fått rejäla sprickor i välfärdsfasaden. Det var nånting som hände gradvis, det var inte längre fint att betala skatt, det ekonomiska resultatet blev viktigare än verksamheten och pengarna blev viktigare än männi­skorna som skulle vårdas, transporteras eller utbildas… Jag tror helt enkelt att vi behöver fler ljusmarscher än den till Sankt Lars nästa söndag – det finns fler som är bortglömda, fler som behöver lyftas fram i ljuset!

Bortsett från sparvar, kopparslantar och räknade hårstrån så handlar dagens evangelium om rädsla. Jesus inledde ju med att säga: Jag säger till er som är mina vänner: låt er inte skrämmas av dem som kan döda kroppen men sedan inte kan göra mer. Igår när jag satt och pratade med folk på Kikås kyrkogård så kom det en kvinna till kapellet som berättade att hennes man hade dött hastigt i cancer i 40-årsåldern. Det hade varit en katastrof men nu hade det gått kanske ytterligare 40 år och hon kunde se tillbaka på sitt liv och det hon då konstaterade var att mannens dödsfall hade jagat bort rädslan ur hennes liv. Det värsta som kunde hända hade ju redan hänt så vad fanns det då att vara rädd för!? Nu efteråt kunde hon visa tacksamhet för det mod som katastrofen hade gett henne.

Jag känner en man som har berättat samma sak efter att han blev änkeman i 30-årsåldern. Kanske var han modig redan tidigare men den händelsen verkar ha utplånat de sista resterna av rädsla hos honom. Han har startat företag, han har lämnat välbetalda jobb, han vågar konfrontera vänner med obekväma sanningar o.s.v.

Och kanske är det så – att när vi konfronteras med den allra största rädslan och kommer ut levande på andra sidan, då blir alla smårädslorna så obetyd­liga. Nästan patetiska när de försöker skrämmas – som ett litet barn i Halloween-mask.

Men visst är det synd att det verkar behövas katastrofer för att jaga rädslan på flykten. Också vi som inte upplevt den allra största katastrofen skulle ju kunna leva så mycket rikare liv om vi kunde utrota den rädsla som styr oss så mycket! Ja, som styr oss så mycket mer än vi anar för rädsla är grund­elementet i nästan varje negativ känsla – hat, avundsjuka, egoism och vrede – alltihop går att koka ner till rädsla som bottensats.

Och när man väl tagit till sig det kristna hoppet inför döden så finns det ju egentligen ingenting att vara rädd för. Åtminstone inget här på jorden för Jesus säger ju: Jag skall tala om för er vem ni skall frukta. Frukta honom som kan döda och sedan har makt att kasta ner i helvetet. Att frukta är inte samma sak som att vara rädd. Att frukta är att ha respekt för. Om någon ser sig som Guds fiende skulle han ha anledning att vara rädd men frågan är om inte också hans hårstrån är räknade – underskatta aldrig den kärlek som är starkare än hatet och starkare än döden! AMEN