Kyndelsmässodagen 2000       NÄSTA>
Högmässa i Fågelbergskyrkan kl 11
Stefan Risenfors

Evangelium Luk 2:22-32
När tiden var inne för deras rening enligt Moses lag, tog Josef och Maria Jesus till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren - det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren - och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag. I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rättfärdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade: "Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.

Predikan
Vilket eftermäle den gubben har, Symeon! Kan man tänka sig en mer positiv bild av en människa! Ibland när man läser minnesord i tidningen över människor som avlidit så får man sig till livs ett eftermäle som brukar vara ensidigt positivt: Redan i unga år visade Bengt prov på det entreprenörsskap som skulle bli hans signum. Hans ledaregenskaper kom väl till pass när han fick befäl över en krigspostering i norra Bohuslän. Efter avklarad studentexamen började han arbeta in sin fars firma… och på fritiden kör han Harley-Davidsson, seglar, reser och spelar golf tillsammans med sin vackra hustru Vera.

I de där minnesorden framställs ofta ett människoliv som en räcka projekt - han planerade och han genomförde, han planerade och han genomförde och sen plötsligt dog han utan att ha planerat det. Det framställs som att de där projektens genomförande är det som gör ett människoliv meningsfullt - jag menar, Bengt var ju ändå med och byggde upp ungomssektionen i Hovås Golfklubb på 70-talet, så han uträttade ju ändå något med sitt liv! Sånt räknas liksom akademiska examina, fina befattningar och ett liv fyllt av spännande upplevelser. Men hur hade då Symeons liv stått sig i G-P:s spalter? Hur hade minnesorden efter honom sett ut?

Nu vet vi ju inte mycket om honom, några korta meningar i Lukasevange-liet ger oss allt vi känner till om Symeon. Vi vet inte vad han hade för utbildning, vi vet inte vad han hade jobbat med, vi vet inte om han hade eller hade haft familj. Nej, det enda vi vet är att Lukas kände till honom som en rättfärdig och from man vars ålderdom hade varit riktad mot en enda punkt: han väntade på Israels tröst, han väntade på Messias som Gud skulle sända. Allt annat bleknade jämfört med det löfte han hade fått - den helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle dö förrän han hade sett Herrens Messias. Och så kom då Josef och Maria med det lilla Jesusbarnet, en dryg månad gammal var han. Och Symeon var på plats i templet - ledd av Anden hade han gått dit. Han levde tydligen i ett så nära och självklart förhållande till Gud att detta vara alldeles naturligt att Anden ledde honom till templet när hans stora stund var kommen, när allt han väntat på skulle gå i uppfyllelse, hans livs stora crescendo!

Sannolikt var det mycket folk i templet, Jerusalems tempel var ju centrum för hela landets religiösa liv. Och Josef och Maria så säkert ut som vilket föräldrapar som helst som kom med sitt förstfödda gossebarn 33 dagar efter omskärelsen för att bära fram honom inför Gud i templet. Det var lika självklart som att vi går till barnavärdscentralen. Men Symeon känner genast igen Messias fast han ser ut som vilket annat barn som helst - också här leds han på ett självklart sätt av Anden! Och så lyfter han upp barnet och brister ut i den jublande lovsång som funnits med i kloster och katedraler i den kristna kyrkans gudstjänstliv under 2000 år.

Hela Symeons eftermäle utgörs av vad som hände vid det här tillfället och sannolikt är detta en mer rättvisande bild av hans liv än vad någon minnestecknare hade kunnat ge. Han väntade och till slut fick han se uppfyllelsen av det han väntat på och då jublade han. Om vi jämför med minnesteckningarna i G-P så verkar det ju inte ha varit ett särskilt spännande liv det Symeon levde. Men då talar vi om det enda perspektiv som minnestecknarna kommer åt - utifrånperspektivet. Och det är det som är så problematiskt med minnesteckningar - det blir bara ytliga fragment av något som inte kan sammanfattas på ett meningsfullt sätt i några rader. Vad jag vill säga med detta är att de verkligt stora hjältarna sällan får några storvulna minnesord. Nej, de verkligt stora hjältarna gör alldeles för lite väsen av sig för att uppmärksammas, det är några få som känner deras livsverk! Att Symeon ändå kom att få en plats i historien berodde ju bara på att hans och Jesus livsvägar en gång korsades.

Symeons liv var alltså väntan, tålmodig väntan. Vad består då vårt uppdrag av? Ja, väntan kan vara en väsentlig del av också våra liv, men en annan sorts väntan än Symeons. I dagligt tal är ju väntan något negativt, en meningslös transportsträcka i tiden i väntan på att det väsentliga som vi väntar på ska inträffa - att det äntligen ska bli vår tur på posten eller i telefonväxeln eller i snabbköpet. Men i Bibeln har väntan en helt annan klang. Väntan har där med växande och mognad att göra. Också vi väntar, i likhet med Symeon, på Kristus. Vi väntar på hans slutliga återkomst men vi väntar också på alla hans små återkomster. För Kristus besöker ju ständigt jorden - han möter oss i varje människa som kommer i vår väg… "Allt vad ni gjort för dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig…" Symeon lyckades identifiera Jesus bland alla andra barn i templet. Vårt uppdrag är att identifiera Jesus i varje människa vi möter - att hitta den ingång i människan där Kristus kommer oss till mötes.

Ofta misslyckas vi, vi når inte fram till den andra människans hjärta. Vår kärlek är för bristfällig för att öppna kanalerna i den vi möter. Då inträder en väntan, en väntan på att mötet skall ske, det av Gud välsignade mötet, det kärleksfulla mötet mellan två människor, mötet där man verkligen ser varandra. Och i det vi kallar väntan är Gud mer aktiv än annars, när vi uthärdar väntan så arbetar Gud oavbrutet i vårt inre. Man brukar säga att det som skiljer helgonens liv från vanliga människors liv det är att de inte betraktar någon del av livet som en transportsträcka. Och kanske är det just det som gör skillnaden - om vi lär oss vila i vår väntan så kan det som tidigare var ökentid bli en tid då rötter utvecklas. Det handlar kanske mest om att erkänna att det viktigaste i den här tillvaron inte äger rum i de synliga frekvenserna utan det allra mest avgörande är det som pågår i de fördolda rummen och i markens djup när rötter får fäste och ger förutsättningar för det som en gång kan bli fullt synligt andligt liv!

Så, gör då som Symeon - vila i din väntan! Stirra dig inte blind på uteblivna resultat utan lev trygg i att Gud låter allt ske i rätt tid oavsett din tidtabell. För med samma tålamod som Symeon kan också du en dag få hålla honom i famnen och se rakt in i hans ögon - han som är frälsningen som Gud berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt Guds folk Israel.

AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan