Gudstjänst i Stensjökyrkan
Långfredagen  2013 fm.  
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 53:1-12
Epistel 1 Kor 2:1-10
Evangelium Mark 15:21-41
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast

förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner.

Förhänget fanns mellan de två innersta rummen i Jerusalems tempel, de kallades Det heliga respektive Det allra heligaste. Allra längst in låg Det allra heligaste och dit hade översteprästen bara tillgång en enda gång varje år – på Försoningsdagen då han gick in där för att offra en bock för folkets synder. Att förhänget faller samman när Jesus dör är en symbol för att Jesu död öppnar vägen för oss alla in till en fullständig gemenskap med Gud. Jesu död fullbordar alla offer, ingen annan behöver offra sig, ingen annan behöver offras för Jesu offer är det slutgiltiga. Liksom den där bocken ansågs dö för hela folkets synder på Försoningsdagen så dör Jesus för hela mänsklighetens synd. Ett offer som sträcker sig både framåt och bakåt i tiden så att det blir giltigt för varje människa som har levat och kommer att leva här på jorden.

Men offer – varför måste någon offras? Vad är det för märklig logik som kräver att någon måste offras för våra synder? Ja, lika självklart som offret var på Jesu tid, lika obegripligt är det för oss tack vare Jesus. För utan honom hade vi kanske fortsatt att offra både djur och människor här uppe i Norden. Det gjordes ju innan kristendomen kom hit. Jesustron har alltså sedan 1000 år tillbaka utrotat all offerkult ur vår kultur och just därför ter sig hans offerdöd så obegriplig.

Men kanske blir det lättare att förstå det här offermotivet om vi översätter med begreppet ansvar. Någon måste ta ansvaret, säger vi. Det måste finnas någon att ställa till svars och att utkräva ansvar av … för den svenska skolans sönderfall, för de där rostiga spårvagnarna i Göteborg och för tusen andra små och stora katastrofer. Ofta finner vi ingen som är villig att ta ansvaret när det gått illa. Däremot är det många som vill dela på äran när allt gått bra. Eller som den irländske förbundskaptenen i fotboll uttryckte saken: ”Varje seger har tusen föräldrar men nederlaget är ett föräldralöst barn”

Kan man säga att Jesus tar ansvaret för våra misstag när han dör på korset? Men innebär det i så fall att vi blir ansvarslösa? Ja, det finns ett sätt att betrakta det kristna försoningsmysteriet som gör människan just ansvarslös. Det är när nåden förvandlas till en mänsklig rättighet, när nåden flödar över alla gränser helt gratis, alldeles självklar och okomplicerad. Att bli kristen blir då som att bosätta sig på ett All Inclusive-hotell med fri tillgång till mat och alkoholhaltiga drycker. Det lär inte vara nyttigt. Och på motsvarande sätt kan man berusa sig på nåd och då gör man sig precis lika ansvarslös som en berusad charterturist. Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer skriver om det här – han kallar det för ”den billiga nåden”, gottköpsnåden, nåden i parti och minut. Och han hävdar att den nåden helt enkelt inte finns, den enda nåd som existerar är en nåd så dyrbar att Guds egen Son var tvungen att betala den med sitt eget liv.

Och jag minns fortfarande hur upprörd han var, den indiske poliskommis­sarien som vi träffade på ett tåg i Indien för snart 30 år sedan. Han beskrev hinduerna som levde rövare och begick brott dagarna i ända, men så gick de till templet och offrade och då var plötsligt allt förlåtet och de kunde börja härja igen. Och visst används kristendomen ibland på samma sätt – som något slags förlåtelseautomat som gör att jag kan fortsätta låta bli att ta ansvar för mitt liv för allt är ju ändå förlåtet genom att Jesus dog på korset.

Men låt oss då konstatera att det finns ingen billig nåd, nåden kan aldrig existera som en rättighet utan förlåtelsen är ett lika stort mirakel varje gång den inträffar. Och Långfredagen finns i vårt kyrkoår för att påminna oss om hur dyrköpt den var. För även om vi aldrig kan föreställa oss djupet av Jesu lidande så blir det ändå lite mer verkligt för oss när vi läser berättelsen om Golgota. Framförallt om vi försöker koppla Jesu lidande till våra egna allra svåraste erfarenheter. När vi hade det som svårast, när det gjorde som mest ont så kan vi veta att vi inte var ensamma för i någon bemärkelse så finns Jesus kvar där på Golgota. Något av honom blev kvar på korset så att varje lidande människa kan identifiera sig med rövarna på korset, de som bara behövde vrida på huvudet för att se Jesus. Kanske är Jesus allra närmast oss just när vi har det som svårast – för är det något mänskligt tillstånd han fyllt med sin närvaro så är det just lidandet!

Men om Jesus tar på sig ansvaret för våra misstag och vi ändå inte blir ansvarslösa – vad blir då kvar åt oss? Ja, om nåden är en dyrbar oförtjänt gåva som räcks oss varje dag så känns det som att det bara finns ett enda rimligt svar från vår sida och det är tacksamhet! Det som blir kvar för oss sedan Jesus tagit vår synd är tacksamhet. Att vi inte beter oss som bortskämda barn som tar allt för givet, utan bevarar känslan för att det vi får inte är självklart. Men det är svårt att leva i ständig tacksamhet just för att gåvan med tiden normaliseras. Så är det ju med allt vi får – gåvan blir med tiden en självklarhet, en del av det normala och då sipprar känslan av tacksamhet ut ur oss. Men hur kan vi då bevara den, hur kan vi behålla tacksamheten och förvandla den till vår allra mest grundläggande livshållning?

Ja, snart är Långfredagen över och det oerhörda som skedde på Golgota förvandlas till små kors som dyker upp lite varstans i vår vardag men de gör inget större väsen av sig så försoningsmysteriet känns ungefär lika aktuellt som påskprydnaderna i juni. Så snart Påsken är över tar ju allt det andra över och då är risken överhängande att nåden deformeras till en billig nåd. Men här erbjuder kyrkan oss hjälpmedel för att värna tacksamhetens plats i våra liv också på andra sidan Påsk: våra gudstjänster är en övning i tacksamhet. Men det finns också annan hjälp, som fasta rutiner för bön under dagen. Kanske bara ett enda litet tresekunders Tack käre Jesus! några gånger varje dag. Vi kanske behöver hitta inre bilder som hjälper oss – när du sätter dig på sängkanten varje morgon – tänk dig då att den nya dagen placeras i ditt knä av två händer som är märkta av spikar. Då blir det tydligt vem det är som skänker dig varje ny dag och dess möjligheter. Dessutom finns det retreater som kanske är den allra starkaste övning i tacksamhet som vi känner till. Så låt oss söka de hjälpmedel som just vi behöver för att bevara det rimliga gensvaret på Långfredagens kärleksexplosion. Jesus tar ansvaret och din är tacksamheten, tacksamheten som gör att du växer in i ett alldeles eget ansvar för att aldrig sluta försöka bli den du är ämnad att vara. AMEN