Martyrerna

Högmässogudstj. i Stensjökyrkan
Annandag Jul 2013
Stefan Risenfors
Texter
GT Mika 7:1-6
Epistel Apg. 4:18-31
Evangelium  Matt 10:32-39
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Dagens GT-liga text och dagens evangelium beskriver en situation där ondskan och sveket finns på nära håll, t o m inom min egen familj som det beskrivs i evangeliet. Därmed säger de samma sak som en av mina julklap­par i förrgår.  En av mina två julklappsböcker i år var nämligen Åsne Seier­stads bok om den norske massmördaren Anders Breivik. Boken heter ”En av oss” och med den titeln har författaren sagt kanske det viktigaste som kan sägas om Breivik, nämli­gen att han just är en av oss. Inför ondskan har vi annars ett behov av att projicera den på något utanför oss själva, en grupp som vi inte själva tillhör för vi vill inte att acceptera att ondskan ska finnas i dem som är som jag, för därmed närmar jag mig det allra mest smärtsamma konstaterandet – att ondskan finns inom mig!

Därför projicerar vi ständigt ondskan på de andra – på invandrarna som Breivik gjorde, på de kriminella, på de homosexuella, på liberalerna, på kapitalisterna, på kommunisterna, på zigenarna eller den allra mest klassiska syndabocken – på judarna! Men Seierstads bok tvingar oss till samma sak som syndabekännelsen i den här gudstjänstens inledning – den tvingar oss att se att de demoniska djup som visade sig finnas inom Anders Breivik, de finns inom oss alla. Vi äger alla kapaciteten till det fundamentalt onda!

Men på samma sätt som vi alla äger kapaciteten till det fundamentalt onda så äger vi också förmågan till det fundamentalt goda. Den helige Stefanos som gett sitt namn till såväl den här dagen som till mig personligen och som räknas som den förste kristne martyren. Han som stenades till döds för att han påstod att Jesus var Guds Son, han var också en av oss! Lika lite som Anders Behring Breivik kom han från en annan planet. Det är alltså inte bara ondskan utan också kapaciteten till det yttersta hjältemodet som finns inom dig och inom mig.

När vi tänker på hjältar så tänker vi kanske främst på idrottsprestationer, på politiska hjältar som Nelson Mandela eller humanitära hjältar som Dag Hammarskjöld och Raul Wallenberg men hela almanackan är ju full av hjältar. Varje dag under hela året har ju ett särskilt helgon i den katolska helgonkalendern och många av er har i likhet med mig namn från någon av dem. Och bakom varje sådant helgon finns berättelser om hjältemod, ofta kryddade med legender men alltid med en sann kärna innerst inne. En kärna bestående av en människa som vid minst ett tillfälle gjort något särskilt beundransvärt. Och när föräldrar gett sina barn namn efter någon av dessa historiens hjältar så har det inte sällan varit uttryck för förhoppningar om att detta barn ska leva upp till den stora förebild som gav namnet.

Du och den helige Stefanos, Nelson Mandela, Raul Wallenberg, Dag Hammarskjöld och jag är alltså gjorda av samma materia. Också i dina gener finns frön som skulle kunna slå ut i fullskaligt hjältemod, också du bär kapaciteten till det fundamentalt goda. Det finns ingen särskild helgon-gen, det finns inget särskilt arvsanlag som några få har fått och som har gjort dem till helgon, förebilder och i vissa fall martyrer. Nej, denna förmåga till det goda bär vi alla på genom att vi är skapade till människor – den finns inom räckhåll för var och en av oss.

Men den helige Stefanos dag handlar inte bara om hjältar i största allmän­het eller ens om trons hjältar i allmänhet, utan den här dagen är tillägnad de trons hjältar som fick betala det högsta möjliga priset för sin tro, nämligen de som fick betala med sitt liv. Alltså de som vi kallar mar­tyrer utifrån ett grekiskt ord som betyder vittne – marty­rerna vittnade inte bara med sina ord och gärningar utan också med sitt blod och därmed är deras vittnesmål starkare än alla andras. Historien visar oss vilken oerhörd kraft som finns i varje martyr – varje martyrs exempel kunde inspirera tusentals till att gå i deras fotspår. En martyr kan därför vara mer farlig för sina motståndare som död, än han eller hon var som levande. Därför har makthavare i alla tider försökt utplåna spåren efter de motståndare man dödat – just för att martyrkult är en så oerhört stark inspirationskälla inte minst för många unga som avskyr kompromisser och älskar det hängivna och helhjärtade som martyren är uttryck för.

Man kan offra sitt liv för många olika saker men idag är det alltså det kristna martyriet som står i centrum, och för oss kristna har ju detta med att offra sitt liv för sin tro en alldeles särskild klang eftersom Jesus själv offrade sitt liv på korset. Vi hörde också i dagens evangelium hur Jesus beskriver det som närmast självklart att det innebär risker och lidande att följa honom: ”Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd.” Om man då jämför Jesus med andra som vill försöka få ut ett budskap så beter han sig i princip precis tvärt emot varje rimligt råd från en kommunikationsbyrå eller försäljarkurs. Där får man ju lära sig att framhålla allt det positiva och att undanhålla negativa bieffekter. Den som försöker sälja en TV-apparat under Mellandagsrean framhåller inte hur mycket fattigare du blir av att köpa den här TV:n och vad du därmed tvingas dra in på. Nej, reklamen visar istället på hur mycket du tjänar på att de har sänkt priset och så lyfter man fram allt positiva med produkten. Och på samma sätt är det med politiska budskap. När regering­en inför ett femte jobbskatteavdrag så presenteras det med hur mycket mer du får i plånboken och inte med hur många sjuksköterske­tjänster som försvinner!  Men Jesus verkar göra precis tvärtom – han lyfter fram just nackdelarna och pekar på allt det du riskerar om du följer honom:

”Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor, en sonhustru mot hennes svärmor, och mannens husfolk skall bli hans fiender.” Och detta får vi höra dagen efter årets största familjefest – är det kanske därför det är lite tomt i kyrkorna på Annandag Jul?

Säga vad man vill om Jesus men insmickrande är han inte. Vi kan tvärtom tycka att han svartmålar. För SÅ illa är det väl inte! ”Jag har inte kommit med fred utan med svärd!”  Vilket svärd? Han någon av er märkt av något svärd? Kanske att någon av oss någon gång verkligen känt att det gjort ont att bekänna sig som kristen. Kanske att någon av oss någon gång känt att det hade varit mycket bekvämare om jag inte känt mig tvungen att stå upp för min tro. Men inte är det ofta! Inte är det ofta det verkligen kostar på att vara kristen i Sverige!

Eller, hemska tanke – tänk om det uteblivna lidandet beror på att jag i praktiken inte lever som en kristen! Tänk om det är så som jag påminde om i julbönen i förrgår att vi lever i en ockuperad värld och de enda som inte behöver känna sig hotade är de som samarbetar med ockupationsmakten, alltså landsförrädarna, quislingarna!? Den frid jag upplever i tron – skulle den kunna bero på att jag inte tar min tro på allvar? Skulle den kunna bero på att jag i praktiken förvandlat min tro från att vara livsprincip till att vara en liten religiös hobby som jag bara utövar med likasinnade i mer eller mindre slutna religiösa rum som den här kyrkan?

Ja, den helige Stefanos dag ställer obehagliga frågor till oss alla – finns det ett martyrium som väntar på mig men som jag ständigt flyr ifrån? Som Petrus där på översteprästens gård efter att Jesus arresterats – han som tre gånger förnekade att han kände Jesus just för att han var rädd för konse­kvenserna av att på fiendemark stå upp för sin tro. Är jag på samma sätt rädd för att stå upp för min tro när jag befinner mig på verklig eller inbillad fiendemark?

Kanske är det så att allt detta handlar om överlåtelse – om att släppa det ängsliga balanserande mellan Gud och Världen och våga ställa sig med hela sin tyngd på den trygghet jag kallar Gud! Kanske är det också den sortens risktagande som öppnar tron för mig på ett helt nytt sätt. Kanske är det först när jag vågar ta det fulla steget rakt ut också när det känns obekvämt – kanske är det först då trons frukter kommer inom räckhåll för mig? Allt det där som Paulus räknar upp i Gal 5:22 - kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet och trofasthet. Kanske döljer sig de frukterna för mig så länge jag vägrar ta steget där jag riskerar något för min tro. Nog låter det så på Jesus allra sist i dagens evangelium när han ger oss ett löfte: ”Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” Amen