Att växa i tro

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
5:e i påsktiden  2001 
Stefan Risenfors
Evangelietext Joh 15:10-17

<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Texten vi hörde handlade om kärlek. Frågan är om det finns något ord i vårt språk som är så misshandlat och tömt på innehåll som just ordet kärlek? En av anledningarna till detta kan vara att vi i svenska språket använder ett enda begrepp för att beteckna två olika företeelser. I nya testamentets grekiska text har vi t ex ordet eros som betecknar den sexuella, erotiska kärleken mellan två människor. Men i dagens evangelium används ett helt annat ord för kärlek, nämligen ordet agape som står för den kärlek som inte söker sitt, som inte är uttryck för driftstillfredsställelse utan för en helt osjälvisk önskan att hjälpa en annan människa. Eros-kärleken är i grunden självisk, medan agape-kärleken är osjälvisk. I eros-kärleken är det jag som står i centrum, mina behov, min längtan - visst finns där också ett du, men ett du som är reducerat till ett det, ett objekt, ett medel för min tillfredsställelse. Den kristna synen är ju att det erotiska kärleken inte är menad att förekomma på egen hand, utan bara i förening med agape-kärleken. Agape-kärleken ger eros-kärleken det rum den behöver för att två människor inte ska göra varandra illa när man släpper lös en så stark och farlig kraft som den mänskliga sexualiteten. I en värld där sexindustrin hör till de snabbast växande och mest lönsamma företagen i världen, i en värld där tusentals unga människor förnedras och förbrukas i samma industri behöver detta sägas om och om igen: eros behöver agape - människan får inte reduceras till något mindre än en människa!

Men också i kyrkan har vi misshandlat kärleks-begreppet och tömt det på innehåll, och då handlar det om det andra begreppet - agape, osjälvisk kärlek. Vi har talat om kärlek och vi har offentligt bekänt oss vara lärjungar till tidernas störste kärleksprofet, men i nästa ögonblick har vi varit beredda att fördöma inte bara företeelser utan också personer. I nästa ögonblick har vi varit beredda att stänga vår dörr och möta fientlighet med fientlighet, fastän vi borde ha vetat att där på andra sidan dörren har det funnits en människa som bakom sin hårda yta varit liten, svag och behövande.

Varför är kärlek så svårt? Beror det på att vi har vant oss vid att ordet svävar fritt, som ett romantiskt luftslott högt ovan vår praktiska verklighet? Vant oss vid att det är ett ord vi inte behöver ta på allvar, ett ord utan tyngd, kraft och förpliktelser?

Är det rent av så att man skulle kunna jämföra ordet kärlek med ordet tystnad. Om man nämner ordet tystnad så bevisar man ju bara en sak - att tystnad inte råder! Är det på samma sätt så att när man nämner ordet kärlek så har man åtminstone gett ett indicium på att kärlek inte är för handen. För kärleken spricker som en såpbubbla när den identifieras och omnämns - så flyktig är den. Kärleken kan bara vara spontan och omedveten, den är som en planta som bara förekommer i vilt tillstånd - som en oförtjänt gåva - försöker man plocka in den i växthus för att massproducera den så vissnar den ner och dör. Eller: kärleken som en fågel som jag oväntat råkar få höra på min skogspromenad - fångar jag in den och sätter den i bur så slutar den sjunga. Kärleken är vild - den kan inte tämjas och kontrolleras!

Man skulle också kunna säga att kärleken bara finns i inkarnerat tillstånd. Inkarnation betyder bokstavligen Bli kött men kan översättas med att Bli kropp eller Anta mänsklig skepnad. När Gud blir människa i människan Jesus så säger vi att Gud inkarneras i Jesus. Om kärleken bara finns i inkarnerat tillstånd så betyder det alltså att kärleken bara kan möta oss genom en annan människa. Det betyder samtidigt att kärleken här på jorden aldrig kan förekomma i ren form, utan bara uppblandad med andra mänskliga egenskaper. Glimtvis kan den blixtra till i närmast ren form men aldrig som ett stabilt tillstånd som låter sig identifieras och observeras. Utom i ett enda fall - människan Jesus!

I Jesus inkarneras kärleken på ett fullkomligt sätt. Jesus är kärleken i förmänskligad men ren form. Samme Jesus gav oss en befallning i dagens evangelium, en befallning som han upprepade tre gånger:

• Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.
• Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er.
• Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.

Jesus inleder alltså med att koppla samman kärleken med de bud han givit - om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek. Att hålla Jesu bud innebär inte bara att följa de moraliska anvisningar som han ger i sin undervisning. Nej, det innebär också att inrätta hela sitt liv efter den modell som Jesus ger för ett människoliv - att låta honom ge mönstret för mitt liv. Vill jag följa den befallning om kärlek som Jesus ger tre gånger i dagens evangelium, så har jag alltså inget val. Kärleken är oupplösligt förenad med honom som person, jag kan inte plocka ut den och säga att Jesus är jag inte intresserad av, men hans kärlekslära verkar vettig. Utan Jesu egen närvaro riskerar nämligen hans kärlekslära att bli moralism, dömande, lagisk moralism. Om vi vill ha mer kärlek i våra liv, mer av den agape-kärlek som han förkunnar, så handlar det alltså om att leva ett liv där man ständigt söker hans ansikte. Att släppa fixeringen av det han erbjuder för att istället söka honom själv.

Mer kärlek betyder alltså mer Jesus i ditt och mitt liv, att försöka leva så nära honom att våra liv tar smak av hans liv. Hans liv som visar oss att kärleken går att leva också på denna jord.

I evangeliet sa Jesus: Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består. Frukten kommer av sig själv på ett fruktträd, om trädet bara får den näring det behöver. På samma sätt behöver vi inte oroa oss över om vår tro växer eller inte. Vi har bara att söka Jesu ansikte och lita på att umgänget med Honom ger vårt andliga liv den näring det behöver. Kärleken kommer, utan vår krampaktiga prestation, som frukten kommer på trädet. Vår uppgift är bara att söka näring hos Jesus, sen ger Gud frukten, den frukt som kallas kärlek.