Enheten i Kristus
Familjegudstjänst med dop
Stensjökyrkan
14:onde eft. Tref. 2001
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Evangelie text
Luk 22:24-27

Predikan
Högerbackens klagan
I ett fotbollslag finns det spelare som har som sin största uppgift att skydda det egna målet, att hindra motståndarna från att göra mål - de kallas försvarsspelare. Men det finns också spelare som har som sin främsta uppgift att göra mål, de kallas anfallsspelare. Om ni var lika bra på att vara försvarsspelare som på att vara anfallsspelare - vilket skulle ni då vilja vara? Var skulle ni helst vilja spela - i försvaret eller i anfallet? Om ni spelade i landslaget - skulle ni helst vilja vara Patrik Andersson eller Henke Larsson?

Det är mer tjusigt att vara anfallsspelare än att vara försvarsspelare. Fråga mig som varit högerback i 40 år! Man får större applåder om man gör mål än om man hindrar de andra från att göra mål - det bara är så - en snygg brytning kommer aldrig att bli lika applåderad som en frispark i krysset!

Men ändå behövs ju försvarsspelarna lika mycket som anfallsspelarna, de är båda lika viktiga för laget. T.o.m. högerbacken behövs! Men hur ser det då ut när ni ska spela fotboll - vem spelar var? Och vem bestämmer vem som ska spela var? Ja, när man spelar riktiga matcher så är det ju tränaren som bestämmer, men när man spelar på skolgården eller med kompisarna hemma - vem är det då som bestämmer?

Nu är det väl så att alla behöver applåder. Alla behöver få känna att de är duktiga, att de duger, att de har gjort nåt bra. Och då kan man ju tycka att alla skulle få turas om att spela i anfallet, eller? Men sen är det ju en sak som komplicerar det hela, som gör det lite svårare, och det är att alla är inte lika bra på att göra mål och alla är inte lika bra på att hindra andra att göra mål. Vi är bra på olika saker, helt enkelt. I landslaget är Patrik Andersson alldeles för långsam för att vara forward och Henke Larsson är alldeles för liten och tunn för att vara back.

Det Jesus säger i den lilla berättelsen vi hörde, det är att vi ska vara beredda att spela på precis den plats vi är skapta för. Framförallt ska vi vara beredda att spela där man får minst applåder - och vi ska inte vara avundsjuka på dom som får mer applåder, antingen för att de är duktigare eller för att de spelar på en plats där man får mer applåder. Och vet ni varför just vi ska vara beredda att ta de där otacksamma platserna och att gör det som måste göras men som ändå ingen märker?.. Jo, för att vi redan vet att vi duger. Vi som har hört om Jesus, vi vet att han älskar oss precis som dom vi är. Han applåderar oss hela tiden, han applåderar oss inte för att vi gör vad vi gör, för ibland gör vi ju dumma saker, men han applåderar oss hela tiden ändå bara för att han är så förtjust i dig och mig. Och eftersom vi då vet att Gud själv älskar oss, så blir människors applåder inte längre lika viktiga för oss, och då kan vi gärna låta andra få dom där applåderna - vi vet ju ändå att vi är bra eftersom Gud tycker att vi är bra.

Men det där med att Jesus applåderar oss hela tiden, det betyder ju bara nåt om Jesus betyder nåt för oss. Om vi inte känner honom så betyder inte hans applåder så mycket. Ungefär som att pappas och mammas applåder är viktigare än alla andras. Och tvärtom också - om alla andra applåderar mig men min pappa eller mamma hela tiden visar att jag inte är bra nog, då betyder de där andra applåderna väldigt lite.

Så för att man ska stå ut med att göra sin insats även om ingen applåderar den, eller ens märker den, så krävs två saker:

• du måste lära känna Gud genom att höra berättelser om Gud och genom att tala med Gud i bön.
• du måste lära dig höra att Han applåderar.

Man skulle också kunna uttrycka det så här: Du ska veta om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Du ska veta om att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du. Vi sjunger den sången - nummer 25, längst bak i de blå pärmarna.

AMEN