Beredelsetal

I dagens episteltext förmanar Paulus de nykristna som ville låta omskära sig. Omskärelsen var ju tecknet på att man var jude och Paulus var själv omskuren som alla judiska män. Hans resonemang går ut på att om du som kristen låter omskära dig så har du anslutit dig till det gamla förbundet mellan Gud och det judiska folket, det förbund som byggde på lagens tavlor, på budorden. Men Jesus har ju öppnat en ny väg genom att dö för våra synder och det är den vägen vi är kallade att gå på, inte lagens väg.

Att lagen inte längre är vägen till Gud det betyder inte att moral och kärleksgärningar skulle ha förlorat sin betydelse men de har bytt plats med evangeliet. Våra gärningar är inte ett villkor för att komma till Gud men de är det enda rimliga resultatet av vårt möte med Guds kärlek. När vi nu bekänner vår synd så uttrycker vi att vi vill grunda våra liv inte i någon egen förträfflighet utan i den förlåtelse som skänks oss som gåva. Låt oss be och bekänna…

Predikan
Se bild ovan

Bilden ovan är samma bild som ni har på församlingsbladets framsida. Tycker ni att den uttrycker frihet eller motsatsen, fångenskap? Är den en möjlig symbol för dagens tema, Friheten i Kristus, eller talar den i rakt motsatt riktning?

Ja, låt oss börja med att definiera frihet. Att uppleva fullständig frihet är att känna att man har alla alternativ, inga vägar är stängda – inget är förbjudet, allt är möjligt. Därför är internen på kriminalvårdsanstalten inte fri, därför är nordkoreanen inte fri men inte heller alkoholisten är fri även om hon skulle råka leva i det friaste av länder. Hennes bojor är inte synliga men hon lider av en sjukdom som gör att hon inte kan sluta dricka när hon väl har börjat. Hon gör sig själv illa när hon fortsätter, hon vet det men ändå fortsätter hon. Och på samma sätt med narkomanen, läkemedelsmissbrukaren, spelmissbrukaren eller vad det nu är för inre tvång det handlar om.

Om man då betraktar oss – vi som lever som fria människor i det fria landet Sverige? Och så tänker vi oss att vi inte hör till missbrukarna. Är vi då fria människor? Ja, om man bortser från den ofrihet vi själva kanske valt genom att gifta oss, genom att avlägga löften om evig trohet och den frivilliga ofrihet det innebär att leva som laglydig medborgare i ett land som har regler för både trafiken och för umgänget människor emellan. Om man bortser från all denna mer eller mindre självpåtagna ofrihet så borde vi väl vara fria människor, eller?

Det som gör att man ändå skulle kunna ifrågasätta vår frihet är att vi är så förtvivlat lika varandra. Trots alla våra individuella olikheter så är vi ändå väldigt lika varandra i det yttre. Våra bostäder ser ungefär lika ut, våra kläder påminner om varandra, våra frisyrer, vårt sätt att prata, våra konsumtionsvanor. Ja om man betraktade hela östra Mölndal uppifrån så skulle vi te oss som myror i en myrstack som rör sig på samma vägar och precis som myrorna verkligen ser utbytbara ut 

Men ni, just ni som sitter här i kyrkan just nu, ni skiljer er ut på ett markant sätt. För det normala sättet att tillbringa en söndagsförmiddag i östra Mölndal är inte att sitta i en kyrkbänk. Ni är en liten minoritet på en knapp procent eller så. Fast om man tänker på det viset så kan man ju konstatera att det finns en massa sådana minoriteter – några har åkt iväg på fotbollsträning, några har gett sig ut för att titta på fåglar och någon läser kanske just nu en märklig bok om en nya zeeländsk antikvitetshandlare som aldrig gifte sig … Jo, jag håller med – minoriteterna är många och tillsammans utgör de rent av 100 procent och på det sättet skiljer ni er inte från de andra minoriteterna med särpräglade intressen.

Men det finns ändå något som skiljer ut er från de andra minoriteterna och det är att just ert beteende pekar i en riktning som borde innebära att ni upplever er friare än alla de andra minoriteterna. För vad är det som gör att vi svenskar är så förutsägbara? Jo, en rädsla! En rädsla för vad de andra ska säga eller tycka. En rädsla för att inte duga i de andras ögon, att inte uppfylla normen om hur en normal person ska bete sig. Ja, jag tror att vi i mycket högre grad än vi vill erkänna är styrda av den sortens rädslor och då bär vi, i likhet med alkoholisten, på inre bojor som inte gör oss fria. Det är en rädsla som bygger på en otrygghet om att inte duga, inte vara bra nog. Och det är en otrygghet som göds av en hel reklamindustri som med mycket subtila medel får oss att tro att den verkliga friheten ligger i en ny Volvo eller i en ny sorts parfym.

Och det är här den där järnöglan bakom mig kommer in i bilden. Den kan nämligen påminna oss om att vi som bekänner oss till Kristus, vi har en punkt att förankra oss i, ett fäste som inte går att rubba för det är förankrat i tillvarons urgrund. Vi vet att vi är älskade, vi vet att vi är värdefulla och vi vet att alla andra är precis lika värdefulla oavsett hur de beter sig, luktar, pratar eller tänker. Jesus påminner oss om att vår sanna identitet är att vi är Guds barn och med den identiteten så borde vi våga lite mer. Vi borde vara som en sån där docka med en tyngd i botten som gör att den alltid reser sig när man knuffat omkull den. Precis så trygga har vi rätt att känna oss för någonstans inom oss vet vi att ”Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara.”

Min tes här idag är alltså att den yttersta friheten handlar om att vara förankrad i något orubbligt, i något som står rycken vad som än händer med mitt företag, min pension, mitt äktenskap eller min hälsa. Den där rostiga järnringen kan därför vara en Gudsbild, en bild av Gud. För den enda makt som tål alla de där påfrestningarna, det är Gud. Och med den grundtryggheten i Gud så händer något paradoxalt med oss för då kan vi plötsligt börja lita på det mest osäkra av allt – människor. Det är när vi saknar den där grundtryggheten som man blir misstänksam och misstrogen för då blir det en sådan katastrof när en människa sviker eftersom den människan kanske var vår enda trygghet. Då vill vi äga andra människor, då vill vi ha ständigt nya tecken på att han eller hon är att lita på, men om vi har vår grundtrygghet någon annanstans så har vi råd att låta den andra människan vara mänskligt ofullkomlig. Eller med en annan bild med ord av författaren Magnus Malm: ”Herre mätta mig med din nåd var morgon, så jag slipper möta människor hungrig!”

Allra sist vill jag lyfta in dagens evangelium i det här resonemanget. I det gamla Israel fanns stenhårda regler för helighet och bland det heliga fanns skådebröden som utgjordes av 12 kakor av osyrat bröd som låg på ett särskilt bord i Jerusalems tempel, som ett offer till Gud. De där kakorna skulle alltid ligga där och inför varje sabbat bytte prästerna ut dem mot 12 nya och det var prästerna som på en särskild helig plats skulle äta upp de gamla skådebröden. När David var i krig och var hungrig gick han alltså in i templet och åt upp skådebröden tillsammans med sina soldater. 

Det där kan ses som en illustration till ordspråket ”Nöden har ingen lag” och Jesus förklarar på samma sätt att buden är till för människorna och inte tvärtom. Så kan bara den människa tänka som har sin förankring i Gud själv, som därför vet att alla religiösa regler är provisorier som har ett enda syfte – att hjälpa oss leva tillsammans och att föra oss närmare Gud, oss själva och varandra!

Alldeles strax ska vi fira nattvard tillsammans. Låt det nattvardsfirandet få innebära att din tyngdpunkt sänks så att du blir som den där dockan som alltid reser sig när den fallit. När du tar emot brödet och vinet – känn då att alla måsten lägger sig till ro någonstans långt ner. Kanske är de viktiga men de är ändå inte viktigast för allra viktigast är att det som behövde göras redan är gjort när Kristus dog på korset för våra synder. Låt den vissheten få sänka tyngdpunkten i dig, då får du lättare att hålla balansen i den frihet i Kristus som du är kallad till – en frihet som vi alltid har en tendens att underskatta. AMEN