Vårt evighetshopp
Högmässa i Stensjökyrkan
S. eft. Alla helgons dag 2017
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Josua 1:10-11
Epistel Heb 11:13-16
Evangelium Luk 20:37-38

Beredelsetal

I dagens episteltext räknar Hebreerbrevets författare upp några gestalter från Israels historia och säger: I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar att de söker ett hemland…

Gäster och främlingar på jorden … den här söndagen lyfter fram tron på ett annat hemland än vårt jordiska hemland. Och enligt kristen tro är det ju så att vi aldrig kommer att vara riktigt hemma här på jorden för vi väntar på att få komma till det rike som vi egentligen är skapade till. Ett hemland där ingen riskerar att utvisas, ett hemland där inget längre skaver utan allt är som det borde ha varit också på jorden.

Kanske har vi alla upplevt det som psykologin kallar alienation – en känsla av främlingskap, en känsla av att inte höra hemma där man är, ett utanför­skap. Det judiska folket har i särskilt hög grad upplevt detta främlingskap där judar levt utspridda runt om i världen. Men de har då aktat sig för att bli alltför assimilerade i sitt nya hemland för då skulle de förlora sin identitet. De har behövt påminna varandra om det land som de sett som sitt verkliga hemland med hälsningen. ”Nästa år i Jerusalem”.

Kanske skulle vi behöva en motsvarande hälsning som påminner oss om att vi aldrig kommer att vara riktigt hemma här på jorden – påminner oss om det himmelska rike vi väntar på. Så inför vår syndabekännelse ställer vi oss frågan: har vi blivit alltför hemmastadda här på jorden, alltför anpassade till den jord som bara är en tillfällig uppehållsort, ett provisorium, om än ett viktigt provisorium? Låt oss be och bekänna…

Predikan

Dagens evangelium kan betraktas som ett inlägg av Jesus i en vid den tiden pågående teologisk diskussion inom judendomen. De stridande parterna var sadducéerna och fariséerna och Jesus placerar sig här tydligt på fariséernas sida vilket kan vara nyttigt att konstatera eftersom han så ofta befinner sig i opposition mot dem. Striden gällde bl.a. frågan om det fanns ett liv efter döden vilket sadducéerna förnekade eller åtminstone ifrågasatte. Men Jesus hävdar alltså med stöd i en berättelse om Mose att det verkligen finns ett liv efter döden. Att han åberopar just Mose som stöd är också intressant för sadducéerna accepterade bara de fem Moseböckerna som heliga och normerande skrifter och inte de övriga böckerna i Gamla Testamentet. Han möter dem alltså på deras egen planhalva med argument som de måste ha svårt att avvisa.

Rubriken för den här söndagen är alltså Vårt evighetshopp. I beredelsetalet i början av gudstjänsten ställde jag frågan om det kan vara så att vi har blivit alltför hemmastadda här på jorden, som om jorden vore vårt enda och slutgiltiga hem. Jag beskrev jordelivet som ett provisorium om än ett viktigt provisorium. I predikan vill jag balansera den bilden eftersom den i kyrkans historia ibland har varit den enda förhärskande. Det har funnits tider då kyrkan haft inte bara huvudet i himlen utan hela kroppen där och då har hon tappat bort det alldeles uppenbara intresse som Jesus visade människors liv här på jorden.

Vad det handlar om är alltså ett båda och, en samtidighet, att undvika att hamna i det ena av två diken för att istället hålla sig på den där vägen Jesus talar om när han säger sig vara vägen, sanningen och livet. Just denna samtidighet är en av de där paradoxerna som kännetecknar kristen tro och det är tydligt att i de tider då kyrkans företrädare gått vilse så har det nästan alltid handlat om att man tappat balansen och kört ner i ett av de båda dikena – man har inte förmått hålla två motsatta sanningar i balans med varandra.

Ett exempel på det här finns i en liten bok som heter Inte allena. Den är skriven av de båda teologerna Patrik Hagman och Joel Halldorf och den gavs ut i våras med anledning av Lutherjubiléet det här året. Den tar upp det egentligen självklara konstaterandet att Martin Luthers teologi var en reaktion på att katolska kyrkan vid 1500-talets början just hade kört ner i ett av de båda dikena i ett antal kyrkliga frågor. Men problemet är att om man bara fokuserar ett dike så är risken stor att man hamnar i det andra diket för den faran har man inget fokus på. Ta det här med gärningarna t ex, alltså gärningarnas plats i en människas väg till Gud. Luther bekämpade ju framförallt avlatshandeln, alltså att katolska kyrkan påstod att man kunde köpa frälsning genom frikostiga gåvor till kyrkan. Mot detta hävdade Luther principen Av nåd allena – en människa kan i grunden inte göra någonting för att bli frälst annat än att ta emot Guds nåd. Detta gjorde att de goda gärningarna nästan blev föraktade i en del luthersk teologi. Att göra goda gärningar sågs närmast som att man misstrodde kraften i Guds nåd – som om det skulle göra nån skillnad, typ! Att det finns en hel bibelbok, Jakobsbrevet, som driver tesen att tro utan gärningar är död blev då givetvis ett problem för Luther och i ett av sina berömda yttranden kallar han Jakobsbrevet för en strå- och halmepistel, alltså nåt mycket lättviktigt som man i princip kunde bortse ifrån.

Att han tvingades bortse från en hel bibelbok borde gjort Luther lite mer självkritisk för det är väldigt typiskt för de här kyrkliga dikeskörningarna att man just tvingas bortse från något väsentligt i Bibelns budskap. Men han var så förblindad av den kamp han stod i – kampen mot gärningsrätt­färdigheten och därför märkte han inte att han backade ner i det motsatta diket.

På samma sätt är det med kyrkans syn på himmelriket, på det som händer efter döden. Ni kanske minns det berömda citatet av arbetarledaren Joe Hill: Han beskrev kyrkans lära som ”You´ll get pie in the sky when you die” – det där som sedan försvenskades till Du får smör i himlen när du dör.  Det var ju en karikatyr av en kyrka som hade slutat intressera sig för människors villkor här på jorden. Rättvisefrågorna som hade varit så viktiga för Jesus hade glömts bort i en kyrka som enbart ägnade sig åt andliga frågor och som struntade i att arbetarna svalt och utnyttjades av hänsynslösa arbetsgivare i det tidiga 1900-talets USA.

Ett exempel på motsatt kritik av kyrkan fick vi här i Sverige när biskops­mötet 1993 gav ut en liten skrift med titeln Rika och fattiga. Den behandla­de frågan hur världens rikedomar borde fördelas och det retade upp företrä­dare för arbetsgivarna i Sverige som skrev att kyrkan borde hålla sig till det andliga för politiska frågor som ekonomi förstod man sig ändå inte på.

Om nu idealet är samtidighet och balans så borde alltså en trovärdig kyrka hela tiden kritiseras från två motsatta håll. Om vi som kyrka befinner oss uppe på den väg som Jesus talar om så borde vi bli misstänksamma och självkritiska om vi hela tiden bara får kritik från det ena diket för då borde vi misstänka att vi faktiskt befann oss i det dike från vilket det inte kommer någon kritik.

Men vad betyder då detta att färdas uppe på vägen just i frågan om dagens tema, evighetshoppet? Jo, det borde betyda att vi i Jesu efterföljd verkligen intresserar oss för det jordeliv som jag i början av gudstjänsten beskrev som ett provisorium. För livet här på jorden är verkligen ett viktigt proviso­rium, det är givet oss av Gud själv! Det är Gud som placerat oss här på jorden under ett antal år och då kan vi inte betrakta livet som något slags ointressant transportsträcka på vägen mot himlen. Nej, tvärtom är vårt uppdrag att försöka dra ner himlen på jorden! Vi ska inte utan vidare nöja oss med den ofullkomlighet som kännetecknar vår mänskliga värld utan vi ska låta oss inspireras av det fullkomliga liv som väntar i himlen. Vårt uppdrag är att ständigt försöka plantera frön av denna fullkomlighet här på jorden. Och då gäller det gamla ordspråket: Sikta mot himlen för att nå trädtopparna. Det kan alltså handla om att vi aldrig når längre än till trädtopparna i denna ofullkomliga värld men om vi sänker siktet och istället siktar mot trädtopparna då kan det innebära att vi inte ens når dit upp i vår strävan.

Evighetshoppet ska alltså ständigt påminna oss om det fullkomliga och därmed ge oss kraft i kampen för en bättre värld. Och detta påminns vi om varje gång vi ber Herrens Bön när vi ber med orden: Låt din vilja ske på jorden så som i himlen.

Men hade då Dan Andersson fel när han diktade: Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt! Och Jesus själv när han inför Pilatus säger: Mitt rike hör inte till denna världen! Nej, det är också sant och då är vi tillbaks där jag började i beredelsetalet i början av gudstjänsten.

Här finns alltså två sanningar som båda måste vårdas. Det kan se ut som en paradox, som oförenliga ståndpunkter att ha en fot på jorden och en fot i himlen men det är precis där vi hör hemma som kristna. Så låt oss då vårda den paradoxen för det är precis den som utgör den väg som Jesus vill att vi ska vandra – detta att vara i världen men inte av världen! AMEN