4:e i påsk 2010

Vägen till Livet

Högmässa i Stensjökyrkan
4:e  i Påsktiden  2010 
Stefan Risenfors
Texter
Jesus Syraks Vishet 28:3-7
Epistel 2 Kor 4:16-18
Evangelium Joh 14:1-14

<<Föregående  >>Nästa

 Beredelsetal

I inledningen till dagens GT-liga text läser vi: Om en människa bär på agg mot en annan, hur kan hon då kräva läkedom av Herren? Hon visar ingen nåd mot sin medmänniska, men när hon själv har syndat tar hon till böner!

Ständigt möter vi det här mönstret i Bibeln, vi möter det i Herrens Bön där vi ber. Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss! Och vi hör om det när Jesus berättar om tjänaren som var skyldig sin Herre en förmögenhet – när han inte kunde betala fick han skulden efter­skänkt. Men när tjänaren själv sedan var obarmhärtig mot en medtjänare som var skyldig honom en mycket mindre summa så blev hans Herre rasande. Det handlar alltså om sambandet mellan att få förlåtelse och ge förlåtelse, uppenbarligen är de båda förlåtelserna oskiljaktiga i Bibeln. Om du vill ha förlåtelse så måste du också kunna förlåta andra. Så låt oss då ana en sändning i den syndabekännelse vi nu ska be tillsammans – vi sänds ut att själva försöka förverkliga den nåd vi ber om. Låt oss be och bekänna..

Predikan

När jag förberedde den här predika så bestämde jag mig att börja från början i texten och arbeta mig framåt men efter ett tag upptäckte jag att den innehåller så mycket så jag kommer inte ens att hinna kommentera halva texten. Men låt oss börja från början.

I min faders hus finns många rum.

Ja, hur ska man förstå detta? Jesus liknar alltså himmelriket vid ett hus med många rum. Och jag ser framför mig att du träffar en främling på ett café inne i Göteborg och ni börjar prata. Så småningom kommer det fram att främlingen inte har någonstans att sova nästa natt och då säger du: du kan bo hos mig, jag har gott om plats…

 Gott om plats eller många rum säger man för att den andre inte ska bli rädd för att skapa en massa besvär. Att säga så är ett uttryck för en inbjudande gästfrihet och det är så jag tolkar Jesus i evangeliet. Han vill betona att himmelriket inte är en exklusiv plats för några få utvalda, utan att alla är inbjudna. Gud säger liksom: Det finns plats, jag vill ha dig här!

 En annan tolkning skulle kunna vara att många rum betyder att det finns plats för olikhet i himlen. Och då tänker jag på den gamla historien som finns i ett antal varianter men en variant som jag hört var präglad av att man hade uppfattat någon Pingstvän som särskilt moraliserande och särskilt mycket inriktad på att dra gränser mellan människor. Historien gick ungefär så här: Sankte Per håller på med en rundvandring för en grupp nyanlända till himlen. Plötsligt hyssjar han till gruppen och gör tecken att de ska smyga på tå och vara tysta när de går förbi ett hus utan fönster. Var tysta, säger han, för där inne bor Pingstvännerna och de tror att de är ensamma!

 I andra historier kan det vara katolikerna eller lutheranerna eller någon annan kyrka som blir utpekade och jag tror ni fattar poängen: Inte bara fariséerna utan vi människor i största allmänhet har en tendens att uppfatta oss som de enda som kan ha rätt. Och om någon någonsin tvekat om att Gud skulle vara positiv till mångfald så räcker det att titta på skapelsen – alla dessa arter och all denna variation inom arterna tyder på att Gud är mångfaldens Gud, olikheternas Gud. Och kanske är det just det Jesus syftar på när han säger att det finns många rum i hans faders hus.

Och vägen dit jag går, den känner ni.

Lärjungen Tomas reaktion på det där är ju ganska självklar - vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen? Och Jesu svar måste ha förvånat honom:

Jag är vägen, sanningen och livet.

Jesus identifierar sig alltså med en väg och då blir plötsligt den här sönda­gens rubrik en smula problematisk. Rubriken för 4:e söndagen i Påsktiden är ju: Vägen TILL livet! Vi kristna vill ju identifiera Jesus med livet, att leva tillsammans med honom är att leva det sanna livet. Och då finns det ju ingen väg TILL livet utan livet är själva vägen.

 Det finns många uttryck för samma sanning: Inom fredsrörelsen talar man ofta om att det finns ingen väg till fred, utan fred är vägen. Det är ett uttryck för att man inte tror att krig kan ge en varaktig fred utan den varaktiga freden kan bara uppnås med fredliga medel. En fred som är påtvingad med militära medel måste också upprätthållas med militära medel och då är det inte någon verklig fred utan i bästa fall ett långt vapenstillestånd. För det finns ingen annan väg till varaktig fred än fredliga åtgärder! Det där är en sanning som kan kännas oerhört aktuell t ex i Afghanistan just nu!

 Ett annat utryck för samma sanning hittar vi hos diktaren Karin Boye: ”Visst finns det mål och mening för vår färd, men det är vägen som är mödan värd” Och samma tanke finner vi i den gamla pilgrimstanken som blivit så populär på senare år. Pilgrimen har ju ett mål för sin vandring – t ex Jerusalem, Rom eller Santiago de Compostela, eller här uppe i Norden – Nidaroskatedralen i Trondheim. För den som påbörjar en pilgrimsvandring kan målet kännas oerhört viktigt men längs vägen upplever man ofta att målet blir mer och mer ointressant och man förstår att det viktigaste är själva vandringen – det som händer längs vägen, alla möten med människor, alla naturscenerier, alla tankar som hinner fördjupas när man går ensam… Ja, det finns flera här i kyrkan idag som har gått längre pilgrimsvandringar och som jag tror känner igen det där.

 Och på det sättet är ju också pilgrimsvandringen en bild för hela människo­livet. Visst, vi kristna tror verkligen att det finns ett mål där framme efter döden – det där huset med många rum som Jesus talar om, himmelriket. Men om vi bara tänker på det där himmelska målet så kan vi så lätt glömma det som händer här och nu. Och som jag brukar säga så finns det bara ett heligt tempus och det är nutid – Gud kan bara möta dig här och nu! Det där flyende ögonblicket är den enda punkt där himlen hela tiden tangerar jorden och klarar du av att befinna dig där, att vara närvarande i nuet, ja då står du mitt i det himmelska ljuset och ser så mycket mer, förstår så mycket mindre men förundras desto mer!

 Visst finns det ibland skäl att se sig tillbaka på samma sätt som Israels folk hela tiden återvände till sin historia för att påminnas om att man har anledning att vara tacksam för allt som Gud har gjort för oss. Och visst finns det också svåra tider då vi kan behöva spana framåt och tänka på att det här går snart över. Ungefär som fjällvandraren som då och då behöver lämna undervegetationen och bestiga någon närbelägen topp för att spana mot horisonten, påminna sig om att målet finns där framme och förvissa sig om att man går i rätt riktning. Men ändå, ändå är det i det närvarande ögonblicket Gud möter oss – att se bakåt och framåt har som enda syfte att förstärka det som händer här och nu!

Så om Jesus är Vägen så måste det betyda att han inte väntar någonstans därframme vid slutmålet, utan att han finns precis där du befinner dig. Ingången till Jesus är aldrig någon annanstans vare sig du befinner dig under Peterskyrkans jättelika kupol eller på en skitig offentlig toalett i Tranås! Om Jesus är Vägen så befinner han sig där du befinner dig och han är alltid i rörelse, inte planlöst men inte heller taktfast marscherande. Han vill tillsammans med dig vara en pilgrim som går genom livet med ett tydligt mål men oändligt nyfiken på allt och alla som dyker upp längs vägen!

Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Det här yttrandet är det sista vi ska stanna inför och det kan uppfattas som det knepigaste i dagens evangelium. Här finns ju ett exklusivitetsanspråk som ter sig så främmande för oss som lever i det samhälle som kallas postmodernt. Det som kännetecknar detta postmoderna samhälle är ifråga­sättandet – om man tidigare försökte få alla att tro på samma enda sanning så tänker man sig idag en mängd parallella sanningar, där ingen är mer rätt än den andra.
När Jesus tidigare sa att det i hans faders hus finns många rum så skulle det kunna uppfattas som en postmodernt yttrande om det syftar på att himlen har rum för olikhet. Men då borde han ju ha sagt att Jag är en väg, en sanning och ett sorts liv och inte Vägen, Sanningen och Livet i bestämd form!

Och när han sen fortsätter med att säga Ingen kommer till Fadern utom genom mig, så verkar han ju antyda att det bara finns en enda väg och det är genom honom. Vår sista fråga till evangeliet blir därför: Finns det en sanning eller flera? Finns det en väg till Gud eller flera?

 Jag har bara hittat ett sätt att besvara den frågan och det är genom bilden av cykelhjulet:
Tänk dig världskartan förvandlad till ett cykeldäck som är uppträtt på en cykelfälg. I hjulet finns en massa ekrar som alla leder från fälgen mot ett gemensamt centrum i navet Din del av världskartan råkade hamna vid en alldeles speciell eker som kallas kristendom och där möter du Jesus när han säger: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Och precis så är det – där du befinner dig finns bara en väg som leder mot centrum. Frågan om det skulle finnas andra ekrar som leder mot samma centrum blir då ganska ointressant. Det enda du i bästa fall kan säga är att du har funnit en oskadad eker som verkar leda hela vägen in mot det centrum vi kallar Gud. Det verkar finnas fler ekrar men om de är hela eller avbrutna – det kan du inte veta men för dig räcker det med denna enda eker. Så börja då vandra på den och kanske upptäcker du att ju närmare navet du kommer desto fler andra ekrar kommer inom synhåll – det är ju så hjulet ser ut – ju närmare centrum vi kommer desto närmare kommer vi varandra.