Lovsång
Högmässa i Stensjökyrkan
Tacksägelsedagen 2015
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 1 Krön:29:10-14
Epistel Thes 5:16-24
Evangeliet Luk 17:11-19

Beredelsetal

I dagens GT-liga text tackar kung David Gud för alla gåvor som folket skänkt till hans stora tempelbygge i Jerusalem. Texten ur 1 Krön slutar med orden:
      Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skulle kunna ge sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand.

Detta är grundmotivet den här söndagen – ett erkännande av att allt vi äger och allt vi kan är en gåva från Gud. Det naturliga gensvaret när man fått något är tacksamhet. Men om man inte är medveten om att man fått något så är det svårt att känna tacksamhet. Men den inställningen till livet är bara tanklöshet för vilken människa kan ärligt mena att hon har förtjänat att födas?! Däremot kanske man inte tror på Gud och då är det svårt att veta vart man ska rikta denna tacksamhet. Det som återstår för den icke troende är det som Arja Sajonmaa sjöng en gång med ord från den chilenske sångaren Victor Jara: ”Jag vill tacka livet som gett mig så mycket”.

Det är vackra ord som i praktiken kan leda till en precis lika ödmjuk och tacksam livshållning som den människa som tackar Gud för allt. Det viktiga är den gemensamma känslan av att ”allt detta goda har jag inte förtjänat”. Med den inställningen till livet är det t ex omöjligt att vända ryggen åt tiggarna och stänga dörren för flyktingarna som just nu söker sig till vårt land. Så låt oss då travestera 1 Krön och utbrista:

Vilka är väl vi svenskar att vi och våra förfäder av egen kraft skulle kunna bygga detta land och detta materiella välstånd? Nej, vårt välstånd, vår fred och vår demokrati – allt har du gett oss. Du har välsignat oss och du har gett oss förutsättningarna, både de personliga och de politiska, för detta välstånd som vi tackar för och som vi nu är beredda att dela med dem som flyr undan krig och terror.

Låt oss be och bekänna …

Predikan

Det var alltså nio av tio spetälska som inte kom tillbaka och tackade Jesus för att han hade botat dem. För ett antal år sedan gjorde jag i en predikan ett försök att förse de där nio med ursäkter till varför de inte tackade. Jag tyckte själv att det var hyfsade ursäkter – mest handlade det om att något hade kommit i vägen så det hade bara inte blivit av att leta upp Jesus efteråt. Jag kände igen mig själv i flera av de ursäkterna – mest det där att det hade bara inte blivit av. För sådant är ju livet hela tiden – något kommer emellan, man får annat att tänka på och så tappar man bort det som egentligen var viktigast av allt. För kanske är det så att tacksamhet verkligen är viktigast av allt. Kanske är tacksamhet grunden för varje mänsklig egenskap som vi betraktar som positiv! Den tacksamme har ju en positiv blick på tillvaron, den tacksamme inser att allt det goda inte är självklart utan en gåva. Och kanske är det där allt börjar – att betrakta livet som en gåva och inte som en rättighet, en oförtjänt gåva!

Ett sätt att beskriva detta är med den gamla bilden av ett halvfullt glas med vatten. Är glaset då halvfullt eller är det halvtomt? Allt beror på vad som är själva utgångspunkten – det tomma glaset eller det fulla glaset? På samma sätt med livet: om du ser det som en självklarhet att du ska ha rätt till en ständigt god hälsa, ett ständigt gott humör, goda inkomster, meningsfullt arbete, lyckligt äktenskap, goda vänner, snälla grannar och förmåga att få barn som dessutom i sin tur har rätt till allt detta goda så att du slipper bekymra dig över dem… Om det fulla glaset är din utgångspunkt, din norm. Om du menar dig ha rätt till allt detta goda, då kan livet bara bli en besvikelse för varje avvikelse blir negativ och eftersom livet inte är fullkomligt så blir din grundhållning till livet inte tacksamhet utan bitterhet.  Bitterhet är nämligen tacksamhetens motsats, den bittre lever ett liv i en ständig besvikelse – varför fick inte jag? Varför skulle just jag drabbas? Varför är alla så orättvisa mot mig? Den bittre blir självupptagen, inkrökt i sig själv och ser bara sina egna otillfredsställda behov. Visst kan det finnas skäl för en del av de där känslorna för vissa drabbas mer än andra av livets oförutsägbarhet och vissa drabbas mer än andra av våld och orättvisor. Men den grundläggande orsaken till bitterheten är att man inte ser det man faktiskt har – det enda man fokuserar är det man saknar.

Samtidigt kan vi inte kritisera någon annan än oss själva för bitterhet och otacksamhet, framförallt om vi själva har det bättre förspänt i livet. Vi vet inte vilka osynliga bördor en annan människa bär på, där kan finnas en psykisk sjukdom och där kan finnas en trasig livshistoria. Vi har alltså inte en aning om ifall vi skulle orka vara tacksamma i den andra människans situation. Därför behöver vi hela tiden tänka oss att vi människor är som isberg – det mest ligger dolt under ytan!

Men om vi återvänder till oss själva och hur vi kan bekämpa vår egen bitterhet – hur kan tacksamhet och lovsång bli det bärande elementet i våra liv? I min gamla predikan handlade de nios ej uttryckta tacksamhet inte så mycket om ett medvetet val att inte tacka Jesus utan det handlade mer om att det bara inte hade blivit av. Så om vi vill ge mer plats för tacksamheten i våra liv så kan det vara bra att helt enkelt leva mer medvetet, göra mer medvetna val i livet och inte bara låta omständigheterna styra. Det som hela tiden inträffar i våra liv är ju att vissa saker självklart tar sin plats, det är som att de har hårda kanter och därför besegrar de allt motstånd och plöjer sig ner i våra liv. Annat, som kanske är mycket viktigare, saknar hårda kanter och därför är det alltid de angelägenheterna som får maka på sig, krympa ihop och rent av försvinna när de hårda fyrkantigheterna breder ut sig. Till det mjuka, eftergivliga hör sådant som kärleksbevis, eftertanke och just tacksamhet. Därför behöver vi skapa lådor med hårda kanter åt dessa mjuka viktigheter i våra liv. De behöver skyddas från allt det som tenderar att ta över deras plats i livet. När det gäller tacksamhet kan söndagens högmässa vara en sådan låda. Om jag gör det till en rutin att alltid delta i högmässan så är det ju så att vi alltid uttrycker tacksamhet i högmässan. Här kommer jag att varje vecka påminnas om hur mycket jag har anledning att vara glad för. Varje söndag kommer normen att flyttas från det fyllda glaset till det tomma glaset – inget är självklart, allt är en gåva och därtill en gåva som jag inte har förtjänat.

Ett annat sätt att skapa en stabil låda åt tacksamheten och lovsången är dagliga böner – att göra det till en rutin att börja varje dag med att tacka Gud för den och att sluta varje dag med att tänka tillbaka på allt det goda som blivit så självklart att vi inte lägger märke till det.

Om du vill leva med medvetet och om du när du tänker efter inser att du hellre vill vara den tionde av de botade spetälska istället för de nio, då är det bara att börja tillverka små lådor med rum för tacksamhet i dina rutiner. Visst, det låter fyrkantigt och det låter inte så spontant men det spontana är faktiskt överskattat. Det spontana är alltför ofta uttryck för att släppa taget om sitt eget liv och låta andra styra det. Och om du börjar leva med dina små lådor av reserverad tid för tacksamhet i dina dagliga rutiner, då kommer så småningom tacksamheten att bete sig som krassen i våra blomlådor… (bild på krasse som växer utanför blomlådan)

Tacksamheten kommer till slut att växa ut över kanterna på den där hårda lådan där du en gång planterade den. Tacksamheten och lovsången kommer att breda ut sig över hela den trädgård som är ditt liv. Den kommer att besegra varje litet ogräs av bitterhet och så förvandlas till slut ditt liv till den där lovsången som vi sjöng om i psalm 702. Men kom ihåg att börja med att plantera den i sin låda – den behöver skyddas av hårda kanter så länge den är en liten planta. AMEN