Att leva tillsammans
Högmässa i Stensjökyrkan
20:e eft. Tref. 2012
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Rut 2:8-12
Epistel Apg 9:36-43
Evangelium Mark 3:31-35

Beredelsetal

"Hur kan du vara så god mot mig och bry dig om mig, fast jag är en främling?" Det är änkan Rut som säger så till Boas i dagens GT-liga text. Boas svarar med att han hört talas om så mycket gott som Rut har gjort. Rut och Boas tillhörde olika folk men den vanliga misstron mot främlingar besegrades här av ryktet om Ruts goda gärningar. Det är svårt att överskatta betydelsen av goda gärningar. De sprider sig som ringar på vattnet, inte bara den som direkt gynnas av godheten utan också den som hör talas om välgärningen sprider den vidare. Godhet skapar godhet. Kärlek föder kärlek. Omtanke ger upphov till ytterligare omtanke i en god spiral. För på samma sätt som hat föder hat och rädsla skapar rädsla i en ond spiral så har också godheten en motsvarande god spiral. Låt oss i den här dagens syndabekännelse inte så mycket fokusera det onda utan det goda i en längtan att lägga vårt onda bakom oss och alltmer sträva mot den godhet och barmhärtighet som vi är kallade att leva ut. Låt oss be och bekänna med siktet inställt på att förändra det i våra liv som behöver förändras för att godheten ska sprida sig

Predikan

Det här låter ju helt galet! Här kommer Jesu mor och hans bröder och vill tala med honom. Men han struntar i dem! Han som jude borde ju mer än någon annan vara en försvarare av de tio budorden där det fjärde budordet lyder: ”Du skall hedra din fader och din moder!” Och så behandlar han sin familj på det här viset! Om det handlar om nåt slags tonårsrevolt mot en överbeskyddande mor så är det ju lite sent – han är ju faktiskt i 30-årsåldern när det här händer!

Även om vi på det här sättet kan bli lite förvånade över hur Jesus behandlar sin familj i den här berättelsen så tror jag att vi skulle bli ännu mer upprörda om vi hade kunnat betrakta den här händelsen med dåtidens ögon. Om vi hade varit där så tror jag att vi hade blivit ännu mer chockade för om vi lever i en tid då kärnfamiljen är ifrågasatt och enligt många hotad av nya gemenskapsbildningar, så befinner sig Jesus i en miljö där familjen var den enda tryggheten. Där fanns inget socialt nätverk, blev du utslängd ur din familj så hade du i princip ingenstans att ta vägen. Och fortfarande idag ser livet ut så här för många människor i fattiga länder – i klansam­hällen i Centralafrika, i Afghanistan och på många andra håll. Då handlar det inte om den lilla kärnfamiljen utan om den större släkten som är den enda tryggheten i samhällen där samhällsapparaten fortfarande är outveck­lad. Och i ett sådant samhälle levde alltså Jesus och det är där han plötsligt ifrågasätter familjen som den självklara och viktigaste tillhörig­heten.

Om vi dessutom lägger till att allt tyder på att Jesu jordiske far, Josef, vid den här tiden förmodligen var död, så kan situationen bli ännu mer provocerande. Jesus var ju äldste sonen, det var hans uppgift att ta över det ansvar som Josef haft i familjen. Kanske hade han också gjort det, kanske hade Josef varit död i många år och kanske hade Jesus verkligen gått in i rollen som familjeöverhuvud och som ansvarig för den där snickeriverk­samheten som Josef hade sysslat med! Han hade kanske varit den lydande, ansvarstagande äldste sonen i flera år fram till den dag då han upplevde kallelsen och fick den bekräftad av Johannes Döparen vid Jordanfloden! Då hade han lämnat både familj och ansvar därhemma i Nasaret. Kanske var det därför Maria och hans bröder kom och frågade efter honom – de kanske ville övertala honom att komma hem igen? Ja, vi vet inte! Vi kan bara spekulera eftersom det inte finns några trovärdiga berättelser om vare sig Jesus, Maria eller Josef under perioden från det att Jesus var 12 år gammal till dess han är i 30-årsåldern.

Men om vi slutar spekulera och ser till vad som faktiskt står i bibeltexten så finner vi några ord som kan uppfattas som ett slags inledning till den epi­sod vi hört om idag. De står nämligen bara några verser tidigare i samma kapitel i Markusevangeliet som evangeliet är hämtat från. Där skriver Markus:

                      När Jesus kom hem samlades folket på nytt, så att han och lärjungarna inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig i väg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. (Markus 3:20-21)

De menade att han var från sina sinnen. De trodde att han blivit tokig helt enkelt. Då kan ju Jesu beteende i dagens text bli lite mer begripligt. De trodde han var galen och ville omhänderta honom! Då stod ju familjen för tillfället i samma läger som fariséerna och alla andra som ville stoppa honom i hans förkunnelse. Och då har han plötsligt inget annat val än att bryta med dem och peka på den nya familj, den nya sociala gemenskap han har: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor."

Men nu ska vi förflytta oss 2000 år fram i tiden, från dåtidens Israel till dagens Göteborg. I gårdagens Göteborgs-Posten fanns nämligen en debattartikel av Olle Katz, en jude, aktiv i den judiska församlingen i Göteborg. Han skrev till stöd för aktio­nen Ship to Gaza och om det svenska fartyg, Estelle, som var på väg till det ockuperade Gaza med bl a leksaker och sjukvårdsutrustning men som igår bordades av israelisk militär och blev intvingat till den israeliska hamn­staden Ashdod. Jag kan se en parallell mellan Olle Katz debattartikel och Jesus när han säger: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor."

Den gemensamma nämnaren är att både Jesus och Olle Katz vidgar solidariteten till att gälla inte bara den egna ursprungliga grupptillhörighe­ten. I Olle Katz fall handlar det om att han som jude ställer sig på samma sida som de som kritiserar Israel för dess politik mot palestinierna. Nu är han inte unik på något sätt för det finns en stark judisk fredsrörelse i Israel som är lika kritisk mot blockaden av Gaza och andra fientliga handlingar mot palestinierna. Men i mina ögon är ändå gårdagens debattartikel en modig handling eftersom vi talar om en folkgrupp som varit förföljd under hundratals år, som varit utsatta för en industriell utrotningsaktionen åren 1939-1945 och som idag har ett land som är omgivet av fientligt sinnade nationer och folkgrupper. Och Olle Katz beskriver i sin artikel hur stora delar av hans egen släkt blev avrättade under förföljelser i Sovjetunionen. Att i det läget ställa sig utanför den egna gruppen och tillsammans med folkets fiender se och fördöma den judiska statens övergrepp mot pale­stinier – det är i mina ögon modigt. Men det som kan te sig som en fientlig handling mot den egna gruppen är ju precis tvärtom: det är en handling som är ämnad att göra det möjligt för den judiska staten att en gång få leva i fred och vänskap med sina grannar. En handling som vill öppna gemen­skapen till att omfatta också dem som står utanför den egna etniska och religiösa gruppen.

Både när det gäller dagens evangelium och gårdagens debattartikel så är budskapet att det behövs individer som vågar ifrågasätta den egna gemenskapens beteende och värderingar. Olle Katz kan säkert bli anklagad för att vara svikare och förrädare men han står ändå tillsammans med många andra judar inom den israeliska oppositionen. När Jesus drar en gräns mot sin familj så är det ett slags enmansrevolution – en personlig revolt som bara råkar drabba familjen eftersom det just då var den som stod mellan honom och hans kallelse. Det fanns alltså inget egenvärde i ett bryta med familjen utan det vara bara det att det fanns något som var viktigare som familjen just då hotade.

Men vad är det då vi kan lära av allt detta? Jo, att gemenskap är något vackert, något att vara rädd om. Men det finns en gräns kring gemen­skapen, en gräns som oftast är vadderad på insidan. Så vadderad och mjuk att man inte ens märker den inifrån. Fast den varma inneslutande gemen­skapen kan te sig mycket annorlunda från utsidan. Utifrån sett kan den gränsen vara allt annat än vadderad – tvärtom kan den vara spetsig, taggig och hotfull från utsidan. Och det problematiska är alltså att en och samma gemenskap kan te sig så olika inifrån och utifrån. Ta kyrkkaffet som exempel: Om du sätter dig bland dina vänner så känner du värmen och gemenskapen er emellan när ni möts ansikte mot ansikte. Men för den som är ny i församlingen kan samma kaffebord signalera utanförskap – att inte få vara med! För när jag vänder ansiktet mot mina vänner så vänder jag ju ryggen mot de andra. Så låt oss gå härifrån kyrkan idag med ett vaksamt öga på alla våra gemenskaper. Kan samma gemenskap som gör mig så gott göra någon annan illa? Kan jag säga JA till min grupp utan att säga NEJ till dem som står utanför? Och låt oss börja med den symboliska handlingen att lämna en plats tom vid varje kaffebord på kyrkkaffet – för att visa att det alltid finns plats för fler! AMEN