Hjälparen kommer

Högmässa i Stensjökyrkan
söndagen före pingst 21 maj 2023
 Anna Sophia Bonde
Texter
1 Kung 19:9-16
Epistel Apg 1:12-14
Evangelium Joh 16:12-15

<<Föregående     Nästa>>

Predikan

Det finns olika typer av berg. För Elia var ”Karmel” ett fantastiskt berg, det var där han hade besegrat alla Baalsprofeterna och verkligen visat att Herren och ingen annan är Gud. Jag tror inte många människor nånsin får en så maffig och entydig seger som Elia fick på Karmel.

Idag möter vi honom på ett helt annat berg. Han kryper in i en grotta. Någon exeget nämner att kanske är det ”grottan”, den som det berättas om i 2 Mosebok, där Gud mötte Mose. Kanske nynnar han på den gamla amerikanska sången som vi har i vår psalmbok och som på svenska heter ”Klippa, du som brast för mig” – låt mig gömma mig i dig.

Efter den stora segern kommer Elias depression. Det är tänkvärt. Oftare än vad som är hälsosamt för oss längtar vi efter det maffiga och otvetydiga. Vi gillar att se det på film. Tänk t ex den maffiga slutscenen i en amerikansk advokatfilm där den stor verbal kamp utkämpats och hjälten, advokaten, får stående ovationer från alla runt omkring. Eller presidenten i senaten (eller kongressen). Och sen slutar filmen. Men för Elia (och allmänt i verkligheten…) fortsätter det.

Och nästa scen i Eliafilmen är här i grottan, när han är deprimerad och vill ge upp. Det kanske är närmare mellan dessa två händelser än vad vi vill tro.

I alla fall ska vi akta oss för att längta för mycket efter de stora applåderna, det är inte alls säkert att vår längtan är en bra seismograf över vad vi behöver. Ibland vill vi människor ha det som vi definitivt inte behöver.

Och ibland är det så att Gud ger oss vissa segrar, medveten som Han måste vara om hur lätt det är att bli beroende av framgång.

Elia blev det. Han förstod inte, så framstående han än är som profet, det som Job kom att lära sig, det som är den klokaste attityden, men så svår: Herren gav och Herren tog, lovat vare Herrens namn.

"Vad gör du här, Elia", frågar Gud. Han vet det förstås men Guds fråga påminner oss om att Han vill att vi säger som det är till Honom. Det är den relationen med Gud som vi är skapade till. Annars blir det som för kung David, så som han beskriver det i Ps 32: Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan.

Om vi inte får säga som det är är risken stor att vi blir frustrerade, att vi får psykosomatiska symptom. Eller, som Woody Allen säger i en film: I don´t get mad. I grow a tumor instead. Nånstans tar det vägen, det vi känner, det vi behöver säga.

Och Elia är ganska uppriktig. Han tycker att han fått övermänskliga uppgifter, att han kämpat för en god och ädel sak – och vad har han fått för det? Det är verkligen lätt att sympatisera med honom.

Gå ut och ställ dig på berget inför Herren. Gud curlar verkligen inte Elia. Det aktualiserar den ständiga diskrepansen, som är så jobbig att tänka på för man känner igen sig: skillnaden mellan vad man vill och vad Gud vet att man behöver.

Elia vill ligga och deppa i grottan. Gud vet att det Elia behöver är ett möte med Gud.

Och så kommer maffigheten tillbaka, i olika former. Men, läser vi: Herren var inte i stormen, inte i skalvet, inte i elden.

Ibland får vi vänta på Herren. Även en sån actionhjälte som Elia får och behöver lära sig det. Lärjungarna var inga actionhjältar, tvärtom. Det talar verkligen för evangeliets trovärdighet att de inte beskrivs som några hjältar utan att vi får möta dem i deras övermod, tvivel, genom deras heta temperament, deras feghet, deras otro. Men när de fått rådet, uppgiften av Jesus att vänta på det som Fadern ville ge dem, då gör de precis så. De väntar och de väntar tillsammans. De ber.

Det är ingen bortslösad tid, även om säkert Petrus (nu spekulerar jag) och andra som var handlingskraftiga typer nog fick anstränga sig för att vänta snarare än agera själva. Att vänta på Gud – ibland är det precis det vi ska göra. Det luriga är att utifrån kan det se så passivt ut, mesigt, defensivt. Men vet man att det är det man gör och det som Gud vill att man gör så gör man då klokt i att slå dövörat till folks kommentarer.
Problemet är ofta att vi inte är så lyhörda att vi vet. Snarare blir vi osäkra och undrar vad Gud vill att vi ska göra.

Antagligen borde vi lite oftare än vi har lust till öva oss i att vänta på Gud. T ex om vi bjuder in Gud i ett beslut, faktiskt försöka lyssna och vänta – även om vi hellre hade velat springa iväg och hantera situationen. Det där var ett av kung Sauls många misstag – att han vid avgörande tillfällen åsidosatte det Gud sagt – och handlade själv.

För Elia kommer Gud i en stilla viskning. En mild röst som, på sitt sätt, talade starkare än allt det där bombastiska som han varit med om.

En utläggare jag läste tog fasta på att Elia kanske haft felaktiga förväntningar på vad hans seger över Baalsprofeterna kunde leda till. Han kanske tänkt att nu kommer folket att vända tillbaka till Herren. Maffigheten kommer att övertyga dem. Men det kanske inte är så.

Det visar ju också 1900-talets stora politiska rörelser. Visst kunde Leni Riefenstahl, som filmade Hitlers massmöten, regissera filmen så att det gav viss effekt, så att folk förstod att här är det makt och kraft, precis sånt som man längtade efter. Och Stalin var ju väldigt bra på masseffekter, på att mobilisera – och, också förstås, skrämma till lydnad. Många som av idealistiska skäl for till Sovjetunionen återvände desillusionerade till Sverige (om de tilläts återvända). Idealet, drömmen om den perfekta staten blev en mardröm.

Viljans triumf – ställ den filmen och det idealet bredvid lärjungarna som tålmodigt väntar på det Jesus lovat dem.

Som människor vill vi ju agera, vi vill få saker att hända. Vi fasar för att bli gamla och inte ha kvar den rörelsefrihet som vi är vana vid. Därför ligger det inte för oss, det som Jesus undervisar om idag: att vänta på den Hjälpare som Gud ska sända. De flesta av oss gillar inte att vänta.

Men tänk om Jesus har rätt: att det finns en sanning att komma in i, att leva i, att mogna i – en som är värd att vänta på. Om det är sant så kanske vi borde öva oss i att vänta. På sätt och vis säger vår ovilja att vänta också något om våra svårigheter att be. I en aldrig så kort bönestund, det slår aldrig fel, så kommer den där lilla rösten som säger mig att jag borde göra olika saker. Vad som helst, bara inte vara med Gud. Det är en frestelse. Och så ofta faller jag till föga för den. Men det är kanske för att jag inte litar på att det finns något som är värt att upptäcka, något som är värt att vänta på. Och jag misstänker att det det säger om mig är att jag ännu inte lärt känna Gud så att jag längtar efter Honom, så som människan är skapad att längta efter Gud och söka Honom, framför allt annat. Idag påminns vi om att detta är vårt uppdrag, som enskilda och som församling, att vänta och att göra det tillsammans – på det som Gud i sin tid vill ge oss.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.