Långfredagen 2015 Markusserien  NÄSTA>
Jesu gravläggning - Fågelbergskyrkan kl 15.00

 

Meditation 
Långfredagens eftermiddag liknar inget annat i kyrkoåret. Vårt uppdrag är att spela med i det drama som kyrkoåret utgör. Känna smaken av att Jesus är död.

Vara där i Jerusalem bland spillrorna av en lärjungekrets och försöka uppleva vad de upplevde. De hade satsat. De hade satsat allt på denne man, Jesus! De hade verkligen trott att han var Guds utsände, Messias! De hade lagt sina liv i hans händer och nu var han borta. Alla dessa förhoppningar förvandlade till aska.

Den där tomheten som vi kan se en blek avspegling av i fotbollsspelarnas ansikten när de just förlorat finalen – tomheten som förstärks av det andra lagets segerglädje. Eller kanske tomheten i höjdhopparens ansikte när hon tränat i fyra år inför olympiska spelen och just rivit ut sig på ingångshöjden… Alla dessa förberedelser, all denna möda, all denna förväntan och så plötsligt bara tomhet!  

Eller mannen jag mötte i veckan som berättade om hur hans fru efter 25 års äktenskap kommit hem och slängt skilsmässopapperen på köksbordet… Som en mental punktering, som en känslomässig härdsmälta när man står där maktlös och största livsprojektet liksom upplöses inför ens ögon: Var då allt detta ingenting värt? Har jag levt i en enda stor livslögn?  

Ja, kanske kan vi något föreställa oss lärjungarnas uppgivenhet och förvirring den där eftermiddagen för 2000 år sedan. Det slående är ju också deras frånvaro. De har varit så i händelsernas mitt denna dramatiska vecka i Jerusalem. De har funnits vid Jesu sida hela tiden men när han korsfästs vet vi inte ens om de var där.

Ja, Johannesevangeliet påstår att Johannes var där men i de övriga evangelierna nämns bara ”Jesu vänner” och särskilt några av kvinnorna som följt Jesus. Kanske hade lärjungarna redan gömt sig. Kanske var de rädda att också de skulle arresteras och dömas. Eller handlade det bara om att ingen vill förknippas med en loser, en förlorare. För det var ju onekligen så han såg ut, Jesus, där på korset – som en förlorare.  

Kanske har vi alla havererade livsprojekt bakom oss? Kanske har vi alla upplevt den där bottenlösa besvikelsen som ekar ut i en stor tomhet. Något eller någon vi fäst vårt framtidshopp vid, något eller någon som inte blev. Författaren Göran Tunström fångar det i en kort liten mening: ”Vi har en bild men vi får en verklighet!” Och nog är det så att en stor del av livet kan handla om överleva övergången från bild till verklighet, från det tänkta till det som blev. Att försonas med livet som det blev istället för att klamra sig fast vid något som aldrig blev verklighet.

Kanske är problemet inte så mycket att acceptera verkligheten som att släppa bilden – det där som borde blivit verklighet! De där bilderna kan ju vara så verkliga, våra drömmar, planer och förhoppningar har en tendens att bli verkligare än själva verkligheten för i motsats till verkligheten har de skapats i vårt eget medvetande. Där djupt inbäddade i hjärnbarken ligger de bilder vi själva skapat och på något sätt har de gjort sig oberoende av verkligheten. Vad som än händer ligger de kvar som tankespår, omöjliga att helt utplåna. De ligger där och skaver mot den där obönhörliga verkligheten – bilden och verkligheten i en ibland livslång tvekamp där ingen vill ge sig.  

Kanske kan det vara budskapet från denna Långfredagens eftermiddag vid Jesu grav: att ställa oss vid de frånvarande lärjungarnas sida och fråga oss själva vilka bilder vi bär på som vi måste lära oss att släppa. Vilken del av verkligheten har vi vägrat acceptera för att bilderna har varit så djupt etsade inom oss?  

Hittills har jag bara talat om de frånvarande i evangeliet vi hörde – de frånvarande lärjungarna. Och ibland kan det vara just så att det frånvarande ropar högre än det närvarande. Så är det ju också i sorgearbetet över de ej infriade förhoppningarna. Jag tror att vi behöver lära oss urskilja den rösten – längtans röst ut ur tomheten.

Vi sjunger nu en sång på just detta tema: hur vår saknad och vår längtan kan leda oss mot ljuset: Taizésång nr 19: ”I mörker går vi” …  

Men om nu saknaden kan ropa på oss – vad är det då den ropar? Om vi lägger örat mot marken där vid Jesu grav så hör vi kanske svagt en kosmisk viskning, ett rop ur tomheten. Och jag tror att det ropet kan översättas till: DET VAR INTE SÅ HÄR DET VAR TÄNKT! Döden är inte ursprunglig, döden fanns inte med i Guds ursprungliga skaparplan.

När den gudomlige Arkitekten gjorde originalritningarna till universum så fanns döden inte med. Nej, döden kom in i det som Bibeln beskriver som Syndafallet – när människan vände sig bort ifrån Gud så vände vi oss bort från själva livet och då öppnades den där falluckan ner till ett dödens rike. Ett rike som vi inte vet något om för ingen av oss har varit där. Ändå lever det inom oss en trygg förvissning om att om vår Herre Jesus varit där så har vi inget att frukta, inte ens av döden! Jesus har helgat inte bara livet genom sin närvaro, han har också helgat döden genom sin närvaro.

Förvandlat döden till en ömsint mor som bär sitt barn genom hela natten till det ljusnar igen på andra sidan. Så här ber Franciskus av Assisi: Tack, Gud, för syster Död, som tar allt levande i sitt förvar. Hon för oss i sin tysta vagn en afton hem från mödans mark. tack för alla dina under! AMEN

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan