Predikan
Vi ska döpa en liten pojke i vår gudstjänst idag, och de som önskat det här dopet för honom är de två människor som just nu är i full färd med att prägla honom för livet. Det är ju så med föräldrar – det är dom som formar oss när vi är som mest formbara i livet, under de där första åren. Det som är allra viktigast i den här processen är att våra föräldrar fyller oss med tillit, när de kommer när vi skriker och ger oss mat, när de tröstar oss och byter blöja så lär de oss att lita på människor. De övertygar oss om att vi är välkomna till den här världen, de övertygar oss om att de där stora varelserna, alltså de vuxna, som liknar oss men är så mycket större än oss, de är att lita på, de vill oss väl. Vanligen fungerar det här bra, de flesta av oss har föräldrar som verkligen gett oss den här tilliten till andra människor.

Men den här dagens bibeltexter påstår att vi förutom vår mamma och pappa dessutom har en förälder till, en förälder som vi ibland också kallar för Far även om det finns en risk med det. Senast härom dagen talade jag med en man som hade en pappa som aldrig var där när han var barn, en pappa som svek familjen och som kanske därigenom skapade en vilsenhet som aldrig lämnat den här mannen trots att han är över 50 år. Fortfarande märker jag en bitterhet över pappan hos honom. Det är en saknad som har förföljt honom hela livet och kanske är det också den som har gjort det omöjligt för honom att tro på en Gud som dessutom ständigt presenteras som Fadern.

Men i dagens bibeltexter möter vi Gud som en närvarande förälder, en förälder som bryr sig om oss och ger oss vad vi behöver för att leva. Och om vi betraktar skapelsen så får vi ju ständiga bevis för det här. Jesus talar om liljorna på marken men vi kan betrakta vilket litet grönt blad som helst – alla sjunger de samma vaggvisa för oss. Ja, man skulle faktiskt kunna betrakta varje litet grönt löv som en mamma som sjunger samma trösterika vaggvisa för oss. En visa som berättar just det som Jesus berättade i evangeliet – "ser du inte mig? Jag, lilla löv som Skaparen gjort så perfekt. Han har format mig till en liten solfångare och lärt mig att vända min största yta rakt mot solen, Han har gett mig små kanaler som leder ända ner i trädets rotsystem och där hämtas allt det vatten jag behöver till den process där jag med hjälp av ljuset och vattnet omvandlar koldioxid ur luften till syre, syre som människor och djur behöver för att leva.

Det här är innehållet i den vaggsång som varje litet löv sjunger, och den borde fylla oss med en ännu större tillit än den som våra jordiska föräldrar gav oss när vi var små. Lövets sång berättar ju om en Skapare som satt ihop hela universum på just det sätt som behövs för att jag ska kunna leva. För att påminnas om den här pågående vaggsången som också är en lovsång behöver vi ibland fira gudstjänst utomhus. Instängda i en kyrka, mellan väggar gjorda av människohänder, hör vi ju inte den här sången från löven – därinne kan vi inbilla oss att vi människor själva skapat det vi behöver för att leva. Men härute i utomhuskatedralen kan vi vända blicken åt vilket hålls om helst och överallt ser vi sådant som formats av andra händer än människohänder. Visst kan vi också kyrkoarkitektur lovsjunga men aldrig så intensivt som den av människor orörda naturen lovsjunger!"

Vi svenskar sägs ju vara ett folk av naturromantiker, vi ger oss gärna ut i skogen, upp på fjället eller ut på havet. Den insikten försöker jag trösta mig med när jag hör nyheter som den som presenterades i TV-nyheterna igår. Nyheten om att antalet gudstjänstbesök fortsätter att gå ner i Svenska kyrkan. Om det är så att de som slutat komma till gudstjänsterna istället ägnar söndagarna åt skogspromenader, så är jag inte lika orolig som om det är söndagsshopping de ägnar sig åt. För den som rör sig ute i denna grönska måste rimligen förr eller senare gripas av den förundran som för oss tillbaks till Gud. Här ute finns ju det där altaret som Paulus hade upptäckt när han strosade runt i Aten. Jag läser ur episteltexten där Paulus säger:
När jag har gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er. Gud som har skapat världen och allt den rymmer, han som är herre över himmel och jord, bor inte i tempel som är byggda av människohand. Nej, Gud är större än så – liljorna berättar det, fåglarna kvittrar det och löven sjunger det i en vaggsång som aldrig tystnar. Lyssna till den sången och låt dig vaggas till förtröstan på en Gud som aldrig överger sin skapelse.