Ett är nödvändigt
Högmässa i Stensjökyrkan
15:onde eft. Tref. 2002 
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Evangelietext
Matt 6:19-23

Barntilltal:
Du är vilsen i en stor skog, det håller på att bli mörkt och kallt. Du skulle inte klara att övernatta en enda natt i skogen för då skulle du frysa ihjäl. Du måste alltså ut ur skogen så fort som möjligt men det är livsfarligt att gå där när det är mörkt för det finns branta stup överallt där man kan falla ner och slå ihjäl sig. Du ser plötsligt två höga träd framför dig. Längst upp i det ena ser du en stor säck med pengar och längst upp i det andra trädet ser du en ficklampa fastknuten. Du orkar inte klättra upp i båda träden utan måste välja - vilket träd väljer du? Ja, om du är klok så väljer du att klättra upp i trädet med ficklampan - för utan ljus kan du inte hitta ut ur skogen, utan ljus skulle du ramla utför nån klippa och slå ihjäl dig. Den här söndagen handlar om att Jesus är ficklampan men att vi ofta klättrar i fel träd, vi klättrar i trädet med alla pengarna.

Beredelsetal
I dagens episteltext skriver Paulus till Timotheus: Säg åt dem som är rika i denna världen att inte vara högmodiga och inte bygga sitt hopp på något så osäkert som rikedom, utan på Gud.

Något så osäkert - för ett par veckor sedan dog en av Sveriges rikaste män helt plötsligt. Jag vet inte i vilken mån Jan Stenbeck byggde sitt hopp på den materiella rikedom han ägde och i vilken mån han hade andra fundament i sitt liv. Men jag vet att det finns en oerhört stor risk med rikedom - den risken kan sammanfattas med orden: Mycket vill ha mer! Den som har mycket blir lätt besatt av tanken att få ännu mer och på det sättet blir rikedomen inte frihet utan fångenskap. Det är ju inte rikedomen i sig som är det farliga utan den makt som rikedom verkar utöva på den rike. Rikedom är bra när den är ett medel för att förverkliga något med större värde, men rikedomen har en inneboende förmåga att transformera sig från medel till mål. Och så glömmer man att leva eftersom förmerandet av rikedomen blir det allt dominerande livsmålet.

Man skulle möjligen kunna jämföra med den filmaktuella Tolkien-fantasin "Sagan om ringen". Ringen i sagan utövar en fruktansvärd makt på den som har ringen och på liknande sätt är det med våra pengar. De kan verka oskyldiga men utövar i själva verket en oerhörd makt över oss. De mest smärtsamma exempel på detta som jag själv har mött under åren är nog de begravningssamtal där det framskymtat att arvstvister och andra bråk om pengar skapat murar mellan familjemedlemmar, murar som stått intakta ända in i döden.

Då plötsligt, inför döden, återför allt som i blixtbelysning sina rätta proportioner och det blir närmast ofattbart att kärleken till pengar fått förstöra så mycket. Inför vår syndabekännelse kan vi idag ställa oss frågan: vilken makt utövar pengar och materiell rikedom över mitt liv? Vem är egentligen Herre i mitt liv - Gud eller Mamon? Låt oss be och bekänna…

Predikan
Ni har redan hört två predikningar idag - först om Jesus som ficklampan och sen om pengarna som är lika farliga som ringen i "Sagan om ringen" Eftersom det här blir den tredje predikan så ska den bli extremt kort - jag kan ju gissa att ungdomskören inte sov hela natten på lägret.

Jag vill fortsätta där jag befann mig när jag talade om de farliga pengarna och så berättade jag om hur bråk om arv och pengar hade skapat murar mellan familjemedlemmar, murar som hade skilt dem ifrån varandra under resten av livet. Och så sa jag att inför en begravning, inför döden, återför allt sina rätta proportioner och det blir omöjligt att förstå att kärleken till pengar fått förstöra så mycket.

Vissa saker blir tydliga först inför döden, därför borde vi egentligen tala mer om döden och vi borde oftare fundera över vår egen död. För det är just när vi tänker på döden som vi förstår vad livet är, det är först när vi tänker bort livet som vi förstår vad livet är! Livet är ju så självklart för oss i vanliga fall när allt är bra. Vi kan glömma att tacka för att vi lever eftersom det har blivit något slags normaltillstånd som vi bara räknar med. Men om vi ser på våra liv och på hela vår planet utifrån så inser vi ju att livet är ett extremt undantagstillstånd. Det här är inte normalt, det här är inte rimligt - detta att det just nu på en planet i universum råder ett tillstånd som möjliggör liv. En otroligt osannolik kombination av fysikaliska, kemiska och biologiska förhållanden har uppstått under en period på en planet i universum. Och att sedan du skulle råka födas, att spermien med just din halva genuppsättning skulle vinna den där kapplöpningen en gång i din mammas kropp… Ja, man frestas travestera Tage Danielsson efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg: Du är så extremt osannolik att du knappast kan ha hänt!

Och det är ju detta som science fiction-författarna aldrig tänker på - att det allra mest fantastiska och fantasifulla redan pågår! Och du och jag råkar vara en del av det! Och då är det så absurt att vi tar livet för självklart fram till dess att det tar slut.

Det sägs ibland att livet bara kan levas framlänges men förstås baklänges. Det mest extrema baklängesperspektivet har ju döden som plattform - vår egen död som observationspunkt alltså, den kanske enda observationspunkt som gör det möjligt att se rakt igenom alla livslögnerna. Men jag tror ändå inte att vi behöver invänta vår egen död för att därifrån försöka förstå våra liv. Jag tror att vi tankemässigt kan förflytta oss till vår egen död och i tanken betrakta vårt liv bakifrån. Och jag tror att det är då vi slås av en och samma upptäckt gång på gång, en upptäckt som kan formuleras i en fråga: Hur kunde det vara så viktigt för mig då, vid den tiden?!

Och jag tror att det hela tiden kommer att handla om materiella saker, inte människor. När vi betraktar vårt liv bakifrån så kommer vi att ständigt förvånas över att vissa saker tilläts ta så stort utrymme i våra liv: karriären, huset, bilen, sommarstugan, jobbet, aktierna, travet, trädgården o.s.v. Jag tror att många av de prioriteringar vi gör idag kommer att te sig obegripliga om vi betraktar dem från en position där livet håller på att ta slut. Enda trösten är att vi då kommer att ha glömt vad vi använde tiden till, men det är en dålig tröst!

Jag ska nu avsluta den här predikan med att läsa evangelietexten en gång till och det enda som den här predikan kan ha tillfört mellan de båda läsningarna är möjligen en liten påminnelse om att vi har lättare att ta till oss det Jesus säger när vi tänker på att jordelivet vare sig är evigt eller självklart. Den här gången ska texten få en rubrik, nämligen:
Vad är viktigt, egentligen?
Jesus sade: "Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara. Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret.

AMEN