Predikan (EFTER DRAMA OM WALTERS FÖDELSEDAG)

Ni hörde i dramat alldeles nyss om Walter som fick lite ovanliga presenter på sin födelsedag. Det kanske inte var precis vad han hade önskat sig men han blev glad ändå. Och på samma sätt var det med Jesus i dagens evangelium som jag läste för en stund sedan. Han hade nog inte väntat sig några presenter alls för han fyllde ju inte år utan var bara hembjuden till en fin och förnäm man i staden Betania. Men så, medan han och de andra gästerna är mitt i måltiden, så kommer den här kvinnan inrusande utan att vara bjuden till kalaset. Vi hörde hur hon hällde en hel flaska dyrbar olja över Jesus huvud! Nu var det inte nån sån där olja som era föräldrar använder i bilen eller för att smörja cykelkedjan med. Det var inte heller sån olja som dom använder när de lagar mat utan det var speciella och mycket dyrbara oljor som man fick från vissa träd eller buskar, de luktade jättegott, ungefär som parfym och det var ungefär det finaste man kunde ge som present till någon. Dessutom var det så att när någon skulle bli kung så gjorde man ungefär som den här kvinnan gjorde med Jesus – man hällde olja över den nye kungens huvud.

Så även om ni kanske inte skulle vilja ha en massa olja i håret så var det nåt väldigt fint på Jesus tid. Men jag tror ändå inte att han egentligen hade hoppats att någon skulle komma och hälla olja i hans år precis när han höll på att äta. Det störde ju liksom måltiden och han var kanske mitt inne i nåt spännande samtal med någon av sina bordsgrannar.

De andra gästerna blev arga men Jesus blev inte alls arg för, precis som Walter i dramat, så förstod han vad kvinnan ville uttrycka med det hon gjorde. Walter förstod ju att de där lite ovanliga presenterna betydde att hans kompisar tyckte om honom och Jesus förstod att det som den här kvinnan gjorde, det gjorde hon för att hon var så tacksam mot Jesus. Därför ville hon ge det finaste och dyrbaraste hon ägde och det var den där oljan. Så det vi kan lära av den här berättelsen det är att det vi ger och gör av kärlek det är alltid rätt även om någon skulle tycka att det är opassande eller fel sorts present. Men ger du av kärlek så är det alltid rätt.

Men det är en sak till som jag skulle vilja prata om och det är vad som hände inuti den där kvinnan på väg till huset där Jesus var gäst. Hon var ju inte bjuden till kalaset, hon var illa omtyckt i staden för hon var en synderska, en kvinna som gjorde sånt man inte fick göra. Hon visste att hon skulle få elaka blickar på sig och hon kunde t o m råka ut för att man skulle stoppa henne i dörren, kanske slå henne och slänga ut henne på gatan. Men samtidigt kände hon att hon bara måste komma fram till Jesus för att visa hur mycket hon tyckte om honom och hur tacksam hon var för troligen var det så att Jesus hade förlåtit henne det där dumma som ingen annan verkade kunna förlåta henne. Så hon bara måste fram till honom hur jobbigt det än var med alla dessa elaka blickar och kommentarer. De där känslorna inom henne skulle jag vilja kalla en kamp, en inre kamp, en strid inuti henne som inte syntes utåt – en strid mellan feghet och mod.

Nu är det så att den här söndagen handlar om just den sortens kamp. Den kämpande tron har vi som rubrik idag. Och då ska jag berätta om ett minne som dök upp i mitt huvud i morse och det är lite lustigt att det minnet dyker upp just på Internationella Kvinnodagen. Det var nämligen så att för sådär 25 år sedan jobbade jag hos biskopen och skulle ta hand om de som ville bli präster, de som höll på att utbilda sig. På den tiden var det fortfarande ganska många som inte tyckte att kvinnor borde få vara präster eftersom Jesus bara hade män som lärjungar och lite andra grejer som står i Bibeln. Det handlade alltså inte om att de inte tyckte om kvinnor utan de tyckte att Bibeln sa att bara män skulle vara präster. Och det som slog mig i morse var att en av de där som själv ville bli präst och som inte tyckte att kvinnor borde få vara präster, han sa till mig att han tyckte att det var jobbigt och så fortsatte han: Men det måste du ju veta, Stefan, hur det känns, för du måste ju också ha brottats med den frågan. Men jag var tvungen att säga att jag faktiskt inte hade kämpat med den frågan för den hade aldrig varit nåt bekymmer för mig.

Så där fick jag en påminnelse om att sånt som är lätt för mig kan vara svårt för någon annan. Och annat som jag absolut inte vill kan vara helt självklart för någon annan. Så när den här söndagen talar om den kämpande tron så ska vi komma ihåg att det som kan vara lätt för någon kan vara jättesvårt för någon annan. Jag har t ex aldrig tyckt att det varit svårt att tro på Gud men jag vet ju att andra tycker att det är jättesvårt att tro även om de kanske skulle vilja kunna tro.

Och ofta handlar den där inre kampen om något som vi alla har inom oss och som vi kallar samvete. Om du har en klasskamrat eller en kompis på förskolan som är muslim så vill han inte äta fläskkött för det tycker hans religion är fel. Du fattar inte problemet men för honom skulle det kännas jättejobbigt i samvetet om nån skulle tvinga honom att äta fläskkött. Så det viktiga är att vi inte tvingar någon till något som hans eller hennes samvete säger nej till. Precis tvärtom tycker jag att vi ska beundra dem som på allvar bryr sig om vad den där rösten inom dom säger är rätt och fel. Det är dom som aldrig bryr sig om sitt eget samvete – det är dom som vi har anledning att vara rädda för!

Så, vad har vi lärt oss idag? Jo, vi har lärt oss två saker:

1. Det du ger av kärlek är alltid rätt även om någon skulle tycka att det är fel.
2. Vi har alla en kamp inom oss mellan mod och feghet, mellan vad som känns rätt och vad som känns fel, men den kampen ser olika ut för olika människor. Det som är rätt för någon kan alltså var fel för någon annan och då måste vi respektera det.

Amen