Ett nådens år

Högmässa i Stensjökyrkan
1:a advent 2011     
Stefan Risenfors
Texter
GT Sakaria 9:9-10
Epistel Rom 13:11-14
Evangelium Matt 21:1-9

<<Föregående  >>Nästa

Predikan

När Jesus och hans lärjungar närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: "Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem." Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: "Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!" 

Så kommer Han då ridande igen, Jesus. Han kommer ridande på en ung åsnehingst precis som profeten Sakarja hade förutsagt 500 år tidigare. Han rider på en ungåsna, en åsnepojke, men omedelbart bakom ekipaget går åsnemamman som i evangeliet beskrivs som ett lastdjur. Och det var ju precis vad de var på Jesu tid – sin tids motsvarighet till lastbilar och bussar för åsnorna fraktade både människor och varor. Han kunde ju valt nåt pampigare, Jesus! Han kunde valt sin tids motsvarighet till Zlatans Ferrari eller svenske kungens Porsche, nämligen en tjusig stridshäst.

Men Jesus är ju en ovanlig kung, en annorlunda kung och det märker vi på hans val av transportmedel. Samtidigt är han verkligen en kung, för han vill ta makten men inte över land och riken utan över ditt och mitt hjärta. Därför kommer han på nåt sätt nerifrån, ödmjuk, ridande på en åsna, och han kommer i sakta mak. Han tränger sig inte på, han vill inte forcera dina försvar utan han sitter där stilla på sin åsna utanför dina murar, och väntar.  Vi ser här en bild på Jerusalems gamla stadsmur, alltså den mur Jesus passe­rade med sin åsna. Men idag låter vi den muren vara en bild för dina och mina inre murar, våra försvar mot allt och alla som vill förändra oss. Utanför den muren väntar Jesus stilla på sin åsna, väntar på att du ska släppa in honom när DU är redo. Han är hela tiden beredd men han väntar på att du ska bli redo och öppna portarna.

Så kommer han kanske till slut in bakom dina murar, in i din stad. Men han stannar bara till länge nog för att du ska hinna sätta dig på den där åsne­mamman som går bakom hans ungåsna. Han hade uppenbarligen inte tänkt bosätta sig där bakom dina murar utan han vill ha dig med på en resa ut genom murarna. Han vill gå rakt igenom din befästa stad och han vill ta dig med ut genom porten på andra sidan, ut i ett öppet landskap där den dammiga vägen slingrar sig över kullarna bort mot horisonten.

Men hur ser då den vägen ut och vart är ni på väg på era åsnor? Ja, målet är himlen, målet är att en gång få komma hem till Jesus i hans rike. Men det målet har vi nu talat om i två söndagar, nu i Advent är det dags att fokusera vägen.

När vi i gudstjänstgruppen förberedde den här söndagen så skämtade jag och sa att jag hade tänkt att den här predikan med ett citat från dagens episteltext skulle handla om ”OTUKT OCH ORGIER”. I episteltexten hörde vi ju Paulus i Romarbrevet varna de kristna i Rom för ett liv i synd. Han skrev så här: ”Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund.”

Det där kan ses som en beskrivning av ena diket på den där vägen där Jesus vill rida fram med dig i släptåg. Ibland har det väl varit så att vi i kyrkan har haft ett omotiverat stort intresse för det där privatmoraliska diket. Kyrkan har emellanåt varit väldigt upptagen av just synd, men även om det kan vara motiverat med en viss uppmärksamhet på dikena när man färdas på en väg, så är det oftast betydligt lämpligare att fokusera själva vägen. Hellre tända ljus än förbanna mörkret, alltså! Så den här predikan ska inte handla om otukt och orgier utan mer om vägen, den rätta vägen som Jesus vill leda dig och mig på.

Men för att få något slags balans måste vi kanske först åtminstone nämna det andra diket också. Det uppmärksammas nämligen i dagens GT-liga text och där handlar det inte om privatmoraliska synder utan mer om att vara en del av ett orättfärdigt samhällssystem. Så här profeterade Sakarja när ha talar å Guds vägnar: ”Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas.”

Där fick vi en påminnelse om att hästarna på Jesu tid i motsats till åsnorna sågs som vapen i krig. Och detta andra dike bredvid vägen handlar om det som vi i syndabekännelsen i början av gudstjänsten uttryckte med orden om att vi har del i världens bortvändhet från Gud. Det här är ett dike som kyrkan ofta inte varit särskilt uppmärksam på. Inte sällan har kyrkans institutioner själva varit en del av orättfärdiga samhällsystem, system som bygger på våld, makt och korruption. Problemet med det här diket är nämligen att det inte är lika synligt som det motsatta diket med de mer privata synderna. Orättfärdiga samhällsstrukturer behöver inte yttra sig i regelrätta krig utan betydligt oftare handlar det om strukturer som tillåter ett långsamt men obevekligt marginaliserande av hela befolkningsgrupper. I ett sådant orättfärdigt samhällssystem kan man lättare uppleva sig syndfri så länge privatmoralen är fläckfri. Men lik förbannat, jo, de är befogat att uttrycka det så, lik förbannat är man där i sin upplevda präktighet en del av världens bortvändhet från Gud.

Men nu blev det ändå en hel del sagt om de båda dikena – uppenbarligen är det så mycket lättare att förbanna mörker än att tända ljus! Fast avslutning­en av den här predikan ska ändå handla om själva vägen, vägen där jag ser dig och Jesus på era två åsnor försvinna i fjärran. Och jag tror att den vägen helt enkelt kan sammanfattas i ett litet ord som finns med i rubriken för den här söndagen, nämligen ordet NÅD. När Jesus för dig ut från din befästa stad så för han dig ut ur ett sammanhang där du verkligen upplever dig ha behövt dina befästa murar. Du kanske ofta har upplevt dig stå ensam när du blivit angripen och kritiserad från olika håll, då har du behövt dina för­svarsmurar. Men i sällskap med Jesus är du inte längre ensam. Då behövs inte längre några murar och när omvärlden inte längre döljs av murar så kan du inte heller upprätthålla dina inbillade hotbilder för omvärlden visar sig vara precis lika sårbar som du.

I sällskap med Jesus färdas du ut i öppna landskap, vägen övergår emellan­åt till en liten upptrampad stig men för två åsnor vållar det inga bekymmer. De kan ta sig fram också bortom allfarvägarna. Ibland ställer landskapet frågor till dig. Du kanske inte kan svara men du vet att du är i sällskap med någon som känner alla hemligheter.

                      Blott i det öppna har du en möjlighet. Låser du om dig kvävs och förtvinar du. Ut i det fria skall du med Herren gå. Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då.

                      Leva i världen omvänd till verklighet, vänd mot Guds framtid, följd av hans trofasthet. Mörkret du möter aldrig i ensamhet. Blott i det öppna ligger din möjlighet. (Sv ps 90)