Guds rike är nära

Högmässa i Stensjökyrkan
2:a advent 2000   
Stefan Risenfors
<<Föregående   >>Nästa

Evangelium Mark 1:14-15
När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap och sade: "Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet."

Predikan
Guds rike är nära Ja, längre än så var det inte, dagens evangelium ur Markus första kapitel. Så kort och ändå rymmer den här texten så mycket. Det första vi slås av är kopp-lingen till Johannes Döparen; så snart Johannes fängslats så tar Jesus över, nästan som i ett stafettlopp, och hans ord låter till en början nästan som ett eko av Johannes. Också Johannes hade ju predikat omvändelse utifrån konstaterandet att Guds rike är nära.

Det andra vi kan notera är att enligt Markus så inleder Jesus sin verksamhet uppe i Gallileen, alltså långt ute på bondvischan fjärran ifrån den politiska och andliga maktens centrum i Jerusalem. "Centrum-periferi" är ju varit ett ofta använt motsatspar i den svenska debatten. På sistone har det väl mest handlat om den frälsning som Marknaden kallar bredband till glesbygden. Jesus börjar alltså ute i den geografiska periferin, och det är där han kommer att ha sitt starkaste stöd under hela sin verksamhet.

Det tredje vi kan slås av i den här korta texten det är tidsaspekten: "Tiden är inne" - det grekiska begrepp som används i grundtexten är "KAIROS", den bibliska termen för punktuell tid i motsats till kontinuerlig tid som kallas "CHRONOS", ett ord som vi har i kronometer. När Jesus talar om Kairos är det alltså nutid som gäller; nu är Guds tid! Och detta kairos kopplas till två andra begrepp i texten, två av Bibelns mest centrala begrepp. Det första begreppet är "Guds rike" och det betecknar ett tillstånd eller ett område där Guds vilja sker. Det vi i första hand tänker på som "Guds rike" är kanske himmelriket, där allt är fullkomnat. Men Guds rike möter vi också glimtvis här på jorden alltsedan Jesus vandrade här, och dessa glimtar av "Guds rike" blir då en påminnelse om den identitet människan en gång hade innan synden gjorde sitt intrång i Guds skapelse. När vi möter Guds rike, t ex i dopet, så ställs vi in i sammanhanget före syndafal-let. Och den identiteten, själva vårt urjag, den borde få oss att kippa efter an-dan varje gång vi påminns om den - skapad till Guds avbild!

Vi är alltså ska-pade till Guds avbilder, vi är skapade att leva i en obruten gemenskap med Gud! Med det ursprunget och med den grundidentiteten är det inte konstigt att vi längtar bort nån gång! Jag tror att det här är bakgrund-en till att mitt älsklingsord i svenska språket är ordet "längtan". När vi längtar erkänner vi ju vår känsla för att detta inte är allt och vi sträcker oss mot det sanna livet, gudsrikeslivet, livet som det var tänkt av Gud och livet som det en gång blir när Gud fått ställa allt till rätta.

Men i evangeliet kopplas Kairos-begreppet inte bara till nyckelbegreppet Guds rike, utan också till en annan mycket central biblisk term, begreppet omvändelse, metanoia på grekiska. Jesu uppmaning lyder: "Omvänd er och tro på budskapet" och denna omvändelse är också kopplad till kairos, den rätta tiden. Omvändelsens tid är alltså NU och vi kan stapla uttryck som förstärker detta att presens är det mest gudom-liga av tempus: "Carpe Diem", "Fånga ögonblicket", "Ta tillfället i akt", "Idag är första dagen på resten av ditt liv" osv.

Nu har vi sett på tre tydliga kännemärken i vårt korta evangelium:

1. Jesus kopplar sig till Johannes Döparen som en stafettlöpare som tar över efter en annan, med samma stafettpinne, samma budskap. Till en början låter ju Jesu budskap som ett eko av Johannes: Omvänd er, Guds rike är nära!
2. Jesus börjar sin verksamhet i Galileen - långt ute i den geografiska, religiösa och politiska periferin.
3. Tiden är inne - det grekiska begreppet kairos är från början ett kännemärke för Jesu budskap. Det är presens som är det mest gudomliga av tempus! Guds tid är NU!

Det är det andra av de här tre kännemärkena som vi ska se lite närmare på idag, detta med centrum - periferi. I evangeliernas berättelser om Jesus återkommer det flera gånger uppgifter som visar hur folk i Jerusalem och det övriga Judéen såg på Galiléen längst uppe i norr. Förakt och misstänksamhet var attityden också från det ledande skiktet i Jerusalem. Galileen låg ju så avlägset, på andra sidan om Samarien. Samarien var förstås ännu mer avskytt eftersom judarna där hade beblandat sig med andra folkslag och övergivit den rena judiska läran. För de rättrogna judarna var Jerusalem ett så självklart centrum och ur det perspektivet måste ju Galileen uppfattas som avlägsen obygd. Och genom att det låg ännu längre bort än det förhatliga Samarien uppstod det möjligen nåt slags geografisk variant av det vi brukar kalla "guilt by association", skuld genom anknytning.

I Matteusevangeliet finns en parallell till dagens evangelium och där blir bilden av Galileen ännu tydligare: När han hörde att Johannes hade blivit fängslad, vände han tillbaka till Galileen. Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum, som ligger vid sjön, i Sebulons och Naftalis land, för att det som sagts genom profeten Jesaja skulle uppfyllas: Sebulons land och Naftalis land ner mot sjön, på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen - folket som bor i mörker har sett ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga har ljuset gått upp Från den tiden började Jesus förkunna: "Omvänd er. Himmelriket är nära."

Matteus citerar här profeten Jesajas 9:e kapitel och redan på Jesajas tid, sådär 700 år f Kr, var den här uppfattningen om folket i Galileen etablerad: Hedningarnas Galileen - folket som bor i mörker

Jesus börjar alltså sin verksamhet långt borta i periferin och kanske är det också där vi ska söka honom idag. Inte i centrum, inte i strålkastarskenet, inte dit alla har blickarna riktade, utan i marginalen, utkanten, periferin!

För ett par år sen tog jag i en predikan upp att Jesus själv hade den här periferiuppmärksamheten, han tittade som en livvakt!

Jag vet inte om ni har tänkt på att när man ser berömda personer på TV så ser man ofta resliga unga män i deras omedelbara närhet. Man kan urskilja dom på ett alldeles speciellt beteende - de tittar åt fel håll! Om en hel folkmassa har hela sin uppmärksamhet riktad åt ett bestämt håll, så nog står den här livvakten och glor åt ett helt annat håll. Hans uppgift är ju att upptäcka eventuella hot i närheten och därför handlar det om en vaksam, lite flackande blick som är fylld av ängslan. Den attityden har ju med rädsla att göra och den har vi ingenting att lära oss av, men däremot den här egenheten att alltid titta åt fel håll, att inte följa massans mönster utan ha uppmärksamheten mot de delar av omgivningen som inte är strålkastarbe-lyst och i allas fokus. Det var det Jesus gjorde när han såg den blinde tiggaren, kvinnan med blödningar och många andra som han hjälpte. Han såg dom som andra medvetet försökte titta bort ifrån. Vi kan lära av Jesus och börja fokusera de människor som ingen ser eller lägger märke till och vad vi sannolikt kommer att märka om vi gör det, det är att där ute i periferin stöter vi ihop med just honom, Han är redan där!

Men det finns ytterligare en aspekt av det faktum att Jesus återvände till Galileen. Han kom ju från Galileen, han var uppvuxen i Nasaret i Galileen. När han påbörjade sin offentliga verksamhet bosatte han sig i Kafarnaum som också låg iGalileen. Karriärister, folk som vill upp, folk som vill åstadkomma något brukar ju ofta söka sig till huvudstan eller andra tydliga centra i landet. Men Jesus gjorde tvärtom, han återvände till sin egen perifera hembygd. För honom var den ju inte perifer, för honom var den tillvarons centrum! Det handlar alltså om den gamla sanningen: Gräv där du står! Livet pågår inte någon annanstans utan livet pågår just där du befinner dig - här låter Gud sig finnas, här bryter Guds rike fram! Så låt oss då upptäcka att vi kan stanna kvar här ute i vår utkant. Det Gud kan, det kan Gud här! Det Gud har, det har Gud här!