Påskens vittnen

Högmässa i Stensjökyrkan
2:a i påsktiden 2008 
Stefan Risenfors
Texter
GT Sak 8:6-8
Epistel 1 Pet 1:3-9
Evangelium Joh 20:24-31
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal
Påskens vittnen är rubriken för den här söndagen. Vem kan då vittna om Påsken? Jo, bara den som upplevt Påsken, bara den som upplevt att livet är starkare än döden. Idag ska evangelietexten berätta om lärjungen Tomas, han som kallas Tomas Tvivlaren, han som hade svårt att tro på att Jesus verkligen hade uppstått. Han blev överbevisad när Jesus kom och visade såren efter korsfästelsen. Har du blivit överbevisad eller tvivlar du fortfarande? Du behöver inte vara rädd för ditt tvivel, kanske är det så att Gud själv sänder det till dig – sänder det för att du ska utmanas att gå djupare, att söka den Uppståndne så att han blir lika tydlig för dig som han blev för Tomas. Låt oss nu be och bekänna…

Predikan
I onsdags såg det ut så här i vår trädgård.
Vad gör man om man har en vit slät yta i sin trädgård som man vet snart kommer att vara försvunnen?

 (Fyra bilder som ni får använda er fantasi till)
 Jo, man passar på att skriva något väsentligt i den där snön!
Fyra dagar senare, i morse kl. halv sju, såg den där texten ut så här:
Vid lunchtid idag så såg texten ut så här:
Och om några dagar kommer man inte att se ett spår av den där texten för då är all snön borta.

Kan det inte ha varit på ungefär det sättet för lärjungen Tomas!? Han hade ju varit med om allt det fantastiska som Jesus hade gjort! Han hade varit med när en liten matsäck räckte till en folkmassa på 5000 personer! Han hade varit med när sjuka blev friska och kanske hade han t o m varit med när Jesus uppväckte änkans döde son i staden Nain och när han lät Lasaros bli levande igen efter flera dagar i graven. Tomas hade varit med! Han borde kunna tro också på ännu ett fantastiskt underverk, detta att Jesus själv hade uppstått från döden!

Men han tror inte, han tror inte trots att de andra lärjungarna bedyrar att det är sant. Han kräver bevis: "Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte."  Tomas får sina bevis en vecka senare när Jesus åter besöker lärjungarna men Jesus kommenterar hans tvivel. "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Det är lätt att uppfatta den kommentaren som att Gud begär att vi ska tro i blindo, att vi ska tro helt utan skäl att tro. Men så är det ju inte! Tomas hade anledning att tro eftersom han redan hade upplevt så mycket mirakulöst tillsammans med Jesus. Du och jag har också skäl att tro på Jesu uppstån­delse, eftersom vi är en del av en värld som genom sin blotta existens visar att underverk är en del av det ordinarie utbudet bland allt det där andra som vi kan förklara och därför uppfattar som mer normalt!

Att regnet ibland faller som snö kan vi med våra nuvarande meteorologiska kunskaper numera förklara. Ja, vi kan t o m förklara varför solen emellanåt försvinner under horisonten och varför vi har årstider. Och därmed anser vi de här företeelserna som naturliga och normala, men redan där begår vi ett tankefel. Det enda vi har lyckats förklara är ju naturens lagbundenhet, detta att naturen för det mesta verkar följa vissa bestämda lagar, naturlagar! Men det upprepade undret behöver ju inte vara ett mindre under! Att Skaparen låter vissa mirakler upprepa sig enligt bestämda regler gör ju inte miraklet mindre.

Nej, lagbundenhet och naturlagar står inte i strid med tron på en Gud som förmår göra undantag från sina egna naturlagar. För redan naturlagen är ju ett mirakel. Och ärligt talat: en Gud som inte förmådde upphäva sina egna lagar vore väl inte mycket till Gud!?

Men åter till Tomas och den borttinande texten i snön. Tomas hade upplevt mirakel tillsammans med Jesus och han hade förmodligen också varit med den där gången uppe i Cesarea Filippi när Petrus hade dragit den ofrånko­mliga slutsatsen av alla dessa mirakel och konstaterat att Jesus verkligen var den levande Gudens Son. Men när nu Tomas möter sina kamrater som vittnar om att Jesus har uppstått så är alla dessa minnen plötsligt så avlägs­na. Precis som den där texten i snön kommer att kännas när snön om några dagar är borta.

Och samma fenomen upprepas hela tiden i våra liv. Många av oss har varit med om händelser som skakat om oss och som fått oss att se tillvaron på ett nytt sätt. Ta bara en sån sak som att ha varit med om ett barns födelse! När man går ut från BB så har man verkligen skådat ljuset och man tänker att tillvaron aldrig kan bli densamma igen. Man har varit med om något som man just då tror har förändrat ens uppfattning om vad som är stort och vad som är smått i livet. Men det tar inte många månader eller ens veckor innan den där BB-upplevelsen känns avlägsen och suddig, vardagens normalitet tar över och fyller åter igen våra ögon med grus så att vi inte längre ser världen med de där ögonen som såg miraklet där på BB.

Alltså: Även om Jesus säger de där orden till Tomas -  Saliga de som inte har sett men ändå tror – så begär inte Gud av dig att du ska tro utan skäl. det är bara det att skälen redan finns där, runt omkring dig, varje dag i ditt liv. För du själv, dina ögon, dina lemmar, dina tankar – allt detta är skäl nog för att våga tro på en Gud som också kan besegra döden!

Man skulle också kunna beskriva det med den vetenskapliga termen extrapolering.
         
Extrapolering är ju den vetenskapliga metod som bygger på att man försöker se tendenser och utvecklingskurvor och när man har gjort tillräckligt många observationer så tror man sig kunna gissa sig till fortsättningen på kurvan. De vita ringarna i de här båda diagrammen skulle kunna vara en grafisk bild av dagboken för två olika personer som lever till det yttre samma sorts liv men gör helt olika observationer av samma liv. Kanske kan den övre vara den människa som målmedvetet letar efter tecken på Guds närvaro i sitt eget liv, i naturen och i allt som händer. Den undre skulle kunna vara en människa med en mörkare syn på tillvaron, en människa som bestämt sig för att Gud inte finns och att döden är omöjlig att besegra. Frågetecknet uppe i högra hörnet är en mirakulös händelse i framtiden -  t ex att få möta den uppståndne Jesus. Vi skulle ju kunna gissa att människan i det övre diagrammet skulle ha lättare att tro på det där frågetecknet än vad personen i det undre diagrammet skulle ha. Just för att man extrapolerar- man drar slutsatser av vad man tidigare upplevt. Men hur kan ringarna hamna på så olika höjd om de här båda människorna lever ungefär samma liv?

Ja, om det här hade handlat om mätresultat i ett vetenskapligt experiment så hade de vita ringarna stått för resultat som hade varit omöjliga att blunda för. Men när det gäller hur vi ser på våra liv så har vi bara en oerhört subjektiv bild att tillgå eftersom vi hela tiden har en oändlig mängd information att välja mellan och dessutom väljer vi hela tiden omedvetet hur vi ska tolka den information vi valt ut. Så för oss människor ser det egentligen ut så här:
 

Vi väljer alltså hela tiden vårt liv. Vi väljer vad vi ska ta in och vad vi ska bortse ifrån i våra liv och vi väljer hur vi ska tolka allt som händer. Och allt det här sker hela tiden mer eller mindre omedvetet. Vad det handlar om är djupast sett att välja döden eller livet. Det val som jag hoppas att både du och jag gör är att valet att betrakta livet som en oförtjänst gåva, valet att varje dag försöka bevara sin förundran över detta fantastiska som vi kallar liv. För redan i det valet har vi kanske bestämt ifall vi kommer att se den uppståndne den dag han kommer oss till mötes. Kommer han då som en bekräftelse på något som vi redan anade om livet, eller kommer han som en orimlighet. I det senare fallet gäller Tage Danielssons beskrivning av hur man kan se på något som har hänt trots att det inte borde kunna hända. Det handlade då, 1979, om kärnkraftsolyckan som faktiskt hade inträffat i Harrisburg, men det skulle kunna handla om påskens under. Ni ska få höra hela den monologen trots att den är rätt lång – för den kunde kanske varit riktad också till den tvivlande lärjungen Tomas:

"Sannolikhet va, det betyder väl nåt som är likt sanningen. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.

Nu har vi tydligen inte råd med några riktiga sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter. Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt blev det plötsligt så hundraprocentigt sannolikt så att det var nästan sant att det hade hänt. Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrsiburg var så otroligt osannolikt så egentligen så har det nog inte hänt.

I själva verket går ju hela det socialdemokratiska partiet och väntar på att få veta om det som hände i Harrisburg har hänt eller inte, innan dom kan bestämma sig för om de ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara, om det som har hänt i Harrisburg hände. Och man förstår ju att de tvekar, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannolikhetsberäkningar  bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan att det är väl i så fall mera sannolikt att den har inräffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge... Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar, då kan man ju nästan säkert säga att det inte kommer att hända igen. I varje fall inte i Harrisburg. Troligen inte, i vart fall. Och säkert inte samtidigt som förra gången. Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det menas att den finns inte, fast bara lite...

Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrisburg verkligen har hänt. Dom tar det som - en sanning. Dom förstår inte att en sak som inte ens är sannolik, den kan ju ännu mindre vara sann. Dom har inte hängt med i utvecklingen. Dom har fått lära sig av sina föräldrar att alltid tala sanning. Tala alltid sanning barn, sa nog deras föräldrar till dom. Det får inte vi säga till våra barn. Vi måste lära våra barn att alltid tala sannolikt. Så att dom inser att det som hände i Harrisburg inte kan hända här, eftersom det inte ens kunde hända där, vilket ju hade varit mycket mera sannolikt med tanke på att det var där det hände! "                  (Tage Danielsson 1979)

Slutsats: våga vara Påskens vittnen – eftersom sanningen är större än sannolikheten.

AMEN