Martyrerna

Högmässogudstj.  i Stensjökyrkan
Annandag Jul 2017
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Vi hörde om Stefanos – en människa som dras inför judarnas högsta religiösa och juridiska instans – Stora Rådet - där man fabricerar falska vittnesmål mot honom. Vi vet fortsättningen på berättelsen – han stenas till döds av en uppretad folkmassa som fått för sig att han hädat mot Gud.  Det var inte Stora Rådet som avrättade honom för det var bara ockupations­makten Rom som hade rätt att döma folk till döden. Nej, det var en lynchmobb, en uppretad pöbel som utanför alla juridiska regler stenade Stefanos till döds. Ungefär som i Indien där uppretade folkmassor emellanåt slår ihjäl muslimer och kristna bara för att någon påstått att de har ätit kött från den heliga kon. Inget verkar vara så effektivt som religion när det gäller att suggerera fram det där kollektiva hatet mot avvikare och minoriteter – det där hatet som krävs för att fördömanden ska övergå i lynchningar. Men Stefanos och de andra martyrerna av olika trosbekän­nelser är ändå extrema undantagsfall ur vårt svenska perspektiv. Där befinner vi oss allra längst ner på ett sluttande plan som börjar någon annanstans och det är dit vi måste flytta Annandagens texter för att de ska kännas mer aktuella för just oss. Alltså: var börjar det sluttande plan som utmynnar i att folk dödas pga. sin tro?

Skulle det inte kunna handla om en miljö där människor upplever en stor existentiell vilsenhet, en tid av stora förändringar där många gamla själv­klarheter ifrågasatts eller helt förkastats. Det kan handla om könsroller, familjesyn, syn på sexualitet i alla dess former – miljöer där många ryckts upp ur sina traditionella sammanhang och kastats in i helt nya omständig­heter. I ett sådant läge är det lätt att tänka sig att man försöker skapa ett alldeles eget VI, ett kompakt VI i form av en tät gemenskap där man intalar sig att man är väldigt överens om väldigt mycket – ett sektliknande sam­manhang. Mitt i alla yttre förändringar behöver man den där tryggheten av likasinnade men för att skapa den tryggheten krävs det också ett DOM – några ANDRA som tänker och tycker annorlunda. Det krävs en yttre fiende på andra sidan muren. Och då har vi fått den första förutsättningen för att ett kollektivt hat ska uppstå – ett VI och ett DOM.

Om man försöker titta på vårt eget land utifrån så kan man konstatera att Sverige uppfyller en hel del av de här förutsättningarna. Vi är ett land som på senare år utsatts för enorma förändringar. Det räcker med att se sig omkring i Mölndal och notera den enorma byggboom som pågår här just nu. Om några år har antalet bostäder bara här i församlingen fördubblats och man kan undra var alla dessa nya Mölndalsbor kommer ifrån. Det måsta handla om migration för vi förökar oss inte riktigt så snabbt och migration förutsätter att andra platser töms på folk och i Sverige gäller det framförallt landsbygden. Dessutom tillkommer flyktingar och invandrare från andra länder där det råder krig och svält fast det är inte många av dem som har råd att bo just i Mölndal. Men den riktigt stora förändringen i Sverige är inte invandringen utan urbaniseringen – för 200 år sedan bodde 90% av alla svenskar på landsbygden, idag är andelen lantisar nere i under 15%.

Den här enorma folkomflyttningen påverkar inte bara de som flyttar in till städerna utan den påverkar också de som blev kvar på landsbygden – de som plötsligt känner sig övergivna när sista affären lägger ner och bussen slutar gå.  Men det finns också andra samhällsförändringar som skakar om oss precis lika mycket – som IT-revolutionen – den alltmer digitala världen där datorer snart letat sig in i varje skrymsle av våra liv. Och i alla dessa enorma förändringar är det naturligt att skapa nya grupptillhörigheter för att ersätta den trygghet man förlorat och då är faran överhängande att vi får en återgång till det gamla stamsamhället. Nya och gamla stammar blandas – alltifrån traditionella klansamhällen uppbyggda utifrån släkttillhörighet vilket är vanligt i vissa invandrarkretsar till nya stammar som kan utgöras av oss som röstar på samma parti, vi som håller på samma fotbollslag, vi som gillar samma sorts musik, vi som klär oss enligt en alldeles speciell klädstil eller vi som spelar samma dataspel. I tider av förändring och osäkerhet söker man sig till meningsfränder och de är idag lätta att hitta genom Internet och där tillkommer ytterligare en faktor som gör oss alltmer inlåsta i våra åsikter. Jag tänker på sökmotorerna och deras logaritmer – det du kommer att hitta när du söker på nätet är nämligen bestämt av var du tidigare tittat på och därför blir du mer och mer cementerad i dina uppfattningar för sökmotorn söker inte förutsättningslöst utan ger dig vad den tror att du vill ha. Så inte nog med att dina väl valda kompisar inom klanen bekräftar dig i dina uppfattningar, dessutom gör Internet precis samma sak.

Vad är det då som blir hotfullt i dessa små och stora kokonger av lika­tänkare? Jo, olikhet. De på andra sidan kokongen blir alltmer obegripliga ju längre tid jag vistats inuti min egen kokong. Kanske kan vi jämföra med infödingsstammar som lever isolerade från varandra i djungeln – de andra stammarna blir främlingar och hotfulla genom att de har utvecklat andra sedvänjor och tankemönster än vi själva.

Ytterligare en faktor som ännu mer förstärker den här fiendskapen mellan de moderna klanerna är att vi sällan träffas i levande livet men desto mer möter de andra genom digitala texter. Och alla som skickat e-post vet hur lätt det är att läsa in tonfall som inte finns, tonfall som förstärks av den där förförståelsen vi redan bär på. Ett kyrkligt exempel på det här hade vi t ex i somras med den sk korsdebatten – där det handlade om huruvida det var bra att bära ett synligt kors om halsen eller om det kunde tänkas provocera invandrare med annan religiös tillhörighet. Pga. att man ville missförstå varandra blev det där en helt absurd debatt som var möjlig just för att den pågick på nätet utan att man mötte varandra i levande livet.

Vi kan alltså med massor av exempel konstatera att vi i Sverige uppvisar mängder av tecken på att befinna oss i början av det där sluttande planet som i sin extrema förlängning slutar i att vi dödar varandra bara för att vi tycker och tror olika. Ett av de särmärken som kännetecknar just Sverige i den här situationen det är att religion anses vara en privatsak som inte bör ta sig några som helst synliga yttre uttryck. Att gå i kyrkan på Julafton eller Juldagen räknas då inte som religiösa uttryck men däremot att frivilligt gå i kyrkan på Annandag Jul. Då är man utanför den sekulära Normen och kan börja ses som lite annorlunda, lite avvikande och kanske inte helt pålitlig när det gäller uppdrag som förutsätter att man inte uppvisar några som helst tecken på ovetenskaplig vidskeplighet.

Ja, jag överdriver lite nu för även om någon råkar se er när ni går ut ur kyrkan efter gudstjänsten så kommer ni förmodligen inte att utsättas för någon diskriminering enbart av den anledningen. Och faran med att jag överdriver på just det där sättet det är att jag bidrar till det där VI OCH DOM-tänkandet. Jag skapar då en karikatyr av det där sekulära majoritets­samhället och det förstärker skillnaderna och skapar motsättningar som kanske inte alls finns. Och här uppe på det sluttande planet är karikatyrer och överdrifter livsfarliga för eftersom de gör de andra lite mer obegripliga så får de oss att omedvetet kana lite längre ner på det sluttande planet. Det vi istället behöver våra oss om är nyanser! Just precis det som det kortfattade Twitter-samhället är allra sämst på – just det behöver vi vårda mer än någonsin. Allt det där som talar till min motståndares fördel – just det behöver jag intressera mig särskilt för.

Men om vi ändå med eller utan egen förskyllan har hamnat i en situation som har vissa ytliga likheter med Stefanos inför Stora Rådet. Om vi känner oss oskyldigt anklagade, om vi känner oss diskriminerade och mobbade just för att vi låter det synas utåt att Kristus är vår Herre. Vad ska vi då göra?

Ja, vissa av oss har i det läget vårt temperament emot oss – antingen på så vis att vi går in i en bitter offer-roll eller genom att vi blir aggressivt argumenterande. Det vi uppfattar som angrepp utifrån triggar djupt liggande försvarsinstinkter så att vi ger igen med samma mynt och om det ges lite tid till eftertanke så är risken att vi säger och gör saker som vi kommer att ångra efteråt. Vi blir på det sättet medskyldiga till konflikten. Tänk om vi istället hade kunnat besinna oss och tänka på det som Jesus säger i dagens evangelium:

Men när man utlämnar er, bekymra er då inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Ty i det ögonblicket kommer det ni skall säga att läggas i er mun, och det är inte ni som talar, utan er faders ande talar genom er.

Eller som Mose säger i 2 Mos 14:14 när Faraos härar tränger Israels folk mot Röda havet: Herren ska strida för er och ni ska vara tysta. Fast jag gillar den gamla översättningen ännu bättre: Herrens skall strida för er och ni ska vara stilla därvid. Det handlar alltså om en djup tillit till att jag inte behöver bekämpa den som ser mig som sin fiende. Det behöver inte betyda att jag blir passiv men det kan jaga bort den där rädslan i mig – rädslan som triggar försvarsmekanismerna och gör mig aggressiv. Jag kan helt enkelt lita på Gud och vara helt avslappnad i förtröstan på att Gud strider åt mig.

Men om jag ändå misslyckas, om jag hamnar i det där grälet där jag aggressivt försvarar mig med näbbar och klor? Ja, då öppnas ytterligare en möjlighet att få vara en martyr, ett vittne för det är vad martyr betyder. För det kanske största martyriet här uppe på vår nivå av det sluttande planet, det är att be om förlåtelse. Att erkänna att man använde ord som man inte borde ha använt och be om förlåtelse för det.

Martyrskap handlar ju om att offra något som är värdefullt för sin tros skull. Och om vi inte behöver offra våra liv så kan vår stolthet vara något av det allra mest värdefulla för oss. Att då offra just min stolthet och gå till den som gjort mig illa och be om förlåtelse för mitt bidrag till konflikten – det kan vara det martyrskap som Gud kallar somliga av oss till.

Vad är då sammanfattningen av den här dagens budskap? Ett budskap kan vara att vi borde bli lite fundersamma om det är så att vi inte märker av något motstånd pga. vår kristna tro. Kan det möjligen handla om att vi är fega och anpassliga och inte vågar stå upp för tron så snart det är obekvämt. Men det allra viktigaste budskapet från Stefanos det är ett mycket kort budskap: Lita på Gud! AMEN