Kampen mot ondskan 

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e i Fastan 2017
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Kung 18-29,36-39
Epistel- Upp 3:14-19
Evangelium- Mark 9:14-32
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Så här skriver Johannes i Uppenbarelseboken i dagens episteltext, han skriver till församlingen i Laodikeia:

Jag känner dina gärningar, du är varken kall eller varm. Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun.

Vi har haft präst- och diakonmöte nu i veckan – en jättelik samling för stiftets alla präster och diakoner. Temat var Nåd. Två böcker var skrivna på temat och det talades mycket. Många ord. Men det som berörda mig allra starkast var en berättelse om en handling, en kärlekshandling. Det var två prästkollegor, Anna och Paul, som jag känner lite på avstånd. De hade varit studiekamrater för länge sedan men hade nästan ingen kontakt eftersom de bodde långt ifrån varandra. Paul hade berättat för Anna att han gick på dialys eftersom hans njurar var helt slut. Nu väntade han på att få en njure genom organdonation från någon avliden men tiden gick och det började bli kritiskt. När Anna satt på tåget efter att ha hört Pauls berättelse fick hon plötsligt ingivelsen att hon skulle vara den som donerade en av sina njurar till Paul. Så skedde också och både Annas och Pauls operation gick bra så idag är de friska. Men de kände ju knappt varandra, umgicks inte och bodde långt ifrån varandra. Ändå gjorde Anna detta. Ingen tvingade henne, ingen hade ens antytt att det skulle vara nåt rimligt i att just hon ställde upp. Men hon gjorde det – hon gav bort ett av sina organ i en operation som är långt ifrån riskfri. Jag har hört om exempel när det gått väldigt illa så Anna riskerade verkligen sitt eget liv i ett offer som hon upplevde att Gud ville att hon skulle göra.

Ofta är vår kärlek så lagom, lite sympati – tycka synd om och beklaga. Som Johannes skrev till församlingen i Laodikeia: Men nu är du ljum och varken varm eller kall … Men Annas kärlek var kropp och blod, konkret och radikal, inte rimlig på något vis. Guds kärlek till oss är inte rimlig, inte lagom utan radikal och utan gräns. Låt oss i vår syndabekännelse ställa oss själva frågan hur vår kärlek ser ut – är den bara ord eller är den konkret och radikal? Låt oss be och bekänna…

Predikan

Berättelsen i evangeliet utspelas enligt Markusevangeliet direkt efter att Jesus tillsammans med tre av lärjungarna varit uppe på Förklaringsberget. Alltså det berg där lärjungarna fått uppleva något av den himmelska härligheten och där en röst från himlen bekräftat att Jesus verkligen var Guds son. Petrus hade ju föreslagit att de skulle bygga hyddor där uppe på berget. Han ville vara kvar där uppe i härligheten. Men de fick inte stanna där – den sortens upplevelser kan man inte bosätta sig i, de är och måste vara tillfälliga glimtar av något annat. Och när de kommer ner från berget igen så påminns de direkt om de omständigheter under vilka vi lever. De möter ondskan manifesterad i sjukdom, en sjukdom som utifrån den tidens föreställningsvärld beskrivs som en stum ande, en demon. På beskrivningen låter det närmast som det vi kallar epilepsi med svåra epileptiska anfall som gör att pojken helt tappar kontrollen över sin kropp.

De nio lärjungar som inte varit med uppe på berget har tydligen försökt bota den sjuke pojken men misslyckats. Kanske försökte de driva ut demonen med sin egen auktoritet, kanske hade de blivit högmodiga och trott att de verkligen ägde samma undergörande krafter som Jesus hade. I vilket fall hade de misslyckats och vi kan dra slutsatsen att ingen människa i sig själv har en förmåga som sträcker sig utanför naturlagarna. Som skapade är vi en del av skapelsen och då gäller samma naturlagar inom såväl fysiken som medicinen som för alla andra människor oavsett hur mycket lärjungar vi är. Samtidigt sker det fortfarande mirakler runt om i världen men då är det Guds kraft som kanaliseras genom människor. Den där undergörande förmågan är alltså inget som en människa kan äga och förfoga över på egen hand. Vi är helt utlämnade åt Guds godtycke – ja, det är väl så vi oftast upplever det när Gud verkar svara på somliga böner men inte på andra. Vi upplever det som helt slumpvis men det enda vi kan konstatera är att om det finns en högre plan, om det finns ett gudomligt mönster för Guds mirakulösa handlade, så har vi inte tillgång till det.

I berättelsen ingriper Jesus och talar till den stumme anden och befaller honom att lämna pojken, vilket också sker. Jesus ber inte snällt utan han befaller och även om det är främmande för oss att betrakta sjukdomar som demoner som man kan tilltala så tror jag att vi kan lära oss något av det här tilltalet. Jesus verkar ju ha haft en helhetssyn på tillvaron där ondskan inte bara yttrade sig i moraliskt onda handlingar utan också i sjukdomar och lidande. Bakom allt detta såg han en satanisk makt och mot denna ondskefulla makt är han kompromisslös. Och samma kompromisslöshet följer honom hela den väg som vi nu följer under fastetiden – vägen upp mot lidandet och döden i Jerusalem. Jesus är inte smart på det sättet att han anpassar sig och kryssar sig fram mellan fienderna utan att provocera alltför mycket. Nej, han går rakt fram – han verkar inte försumma ett enda tillfälle till konfrontation med de människor som enligt honom går Satans ärenden. När han möter ondskan manifesterad blir Jesus totalt kompromisslös och det är oberoende av vem det är som går ondskans ärenden. I kapitlet före dagens evangelium i Markusevangeliet var det Petrus som blev utsatt för den här kompromisslösheten när Jesus säger till honom efter att han försökt få Jesus att undvika lidandet: Håll dig på din plats Satan. Dina tankar är inte Guds utan människors!

Det vi kan lära av detta är samma kompromisslöshet inför ondskan. Nu menar inte jag att vi ska anklaga människor för att gå Satans ärenden för den klarsynen hade bara Jesus. Men det vi kan lära är själva obevekligheten när det gäller att konfrontera ondska.

Fast nu sitter ni möjligen och trycker på en invändning mot det här resonemanget men eftersom det är jag som har mikrofonen så ska jag formulera den åt er: Vi är ju själva en del av denna ondska. Det gick ju an för Jesus som stod utanför allt vad ondska och synd heter men vi är ju själva fast i det här träsket av synd – missunnsamhet, oförsonlighet, självupptagenhet o s v. Och det värsta av allt är ju att vi är blinda för det – ständigt ser vi glasklart andras misstag men blundar för våra egna! Hur ska vi då kunna döma andra? Hur ska vi kunna vara kompromisslösa mot ondskan när vi själva är en del av den?

Ja, det här är en väldigt bra invändning. Kompromisslöshet förutsätter total klarsyn och den klarsynen äger vi inte eftersom vi är människor, ofullkomliga människor bland andra ofullkomliga människor. Det som då verkar återstå är ödmjukhet. Att istället för att koncentrera sig på att bekämpa ondskan hos andra, istället fokusera vår egen ondska. Istället för att gå tillrätta med andra gå tillrätta med oss själva! Alltså just det vi gör i syndabekännelsen i varje högmässa. Och vi gör det med ett oerhört starkt bibliskt stöd – det finns ju massor av uppmaningar i evangelierna om att vara ödmjuk och inte döma andra – som t ex i Bergspredikan i Matt 7:3: Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?

Men om ödmjukhet och självkritik är det som gäller – vad händer då med ondskan? Ska den få stå där oemotsagd? Ska vi bara stå där och vänta på att ondskan faller på eget grepp eller vänta på att Gud sänder åskväder och sjukdomar och naturkatastrofer för att stoppa de människor som går Satans ärenden? Är passivitet en ofrånkomlig konsekvens av den där eftersträvansvärda ödmjukheten?

Nej, passivitet är inget alternativ inför ondskan. Det är som Martin Luther King sa:Det största problemet är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad och passivitet. Vi har alla ett ansvar för att stoppa ondskan – där har vi inget val. Men vi har däremot ett val när det gäller vilka vapen vi är beredda att använda i kampen mot den onda. Och där är Martin Luther King ett föredöme när han väljer icke-våldets väg. Våldet, såväl det militära som det verbala våldet, handlar nämligen om att bekämpa människor medan vår uppgift är att bekämpa ondska. Det handlar alltså om sak och person – det är inte människan som är min fiende utan den ondska som just nu manifesteras i enskilda människor. Jag måste alltså välja vapen i kampen mot ondskan som är förenliga med bibehållen kärlek till de människor som går ondskans ärenden. Det vapen som allra tydligast därmed blir omöjligt att använda är det dödande våldet för om vi bortser från dödshjälp så kan aldrig dödande vara uttryck för kärlek till en annan människa!

I mina ögon är alltså det militära våldet helt uteslutet i en kristens kamp mot ondskan. Men det är ju inte där vi står just nu här i Sverige – den ondska vi har att bekämpa är något helt annat än militära motståndare. För oss kan det handla om att säga ifrån när någon trakasseras på arbetsplatsen eller i skolan. I det fallet kan vi få god hjälp i TV-serien Morgans Mission som just nu fokuserar mobbning på arbetsplatser och där fokuserar man också det faktum att kränkningar kan börja i något som verkar mycket oskyldigt. T ex i hur vi pratar om andra människor. Ni vet det där skitsnacket – de där omdömena som aldrig fälls när den utpekade är närvarande men som kan komma när han eller hon inte är i närheten. Det kan vara kritik som är helt korrekt men det obarmhärtiga är att den inte riktas direkt till den det gäller.

En ondska som är särskilt svår att upptäcka är den strukturella ondskan, den ondska som yttrar sig i orättfärdiga handelsvillkor, miljöförstörande tillverkning, barnarbete och urusla arbetsförhållanden. Det kan handla om köttfabriker baserade på industriellt djurplågeri och mycket annat. Den gemensamma faktorn är att ondskan inte är synlig för oss när vi köper plagget eller köttbiten. Men där kan vi göra skillnad genom att bli medvetna konsumenter som frågar efter miljömärkta produkter och närproducerade livsmedel.

När det gäller kampen mot ondskan finns det en egenskap som är underskattad och det är fantasi. Förmågan att med sin fantasi sätta sig in i en annan människas situation och hur han eller hon kan uppfatta det som jag eller någon annan just sa. Förmågan att med sin fantasi föreställa sig att det var mitt barn som arbetade på den där textilfabriken i Bangladesh och vars låga lön gjorde att jag kan köpa det här klädesplagget så billigt.

Så låt oss då under den här fastetiden träna vår fantasi – ta oss tid till att fantisera kring hur våra konsumtionsmönster påverkar andra människor och hur vårt sätt att tala om och till andra människor kan göra någon illa. Och låt oss försöka oss på konststycket att balansera ödmjukhet och kompromisslöshet. Ödmjukhet gällande det faktum att vi själva inte bara är offer utan också förövare och kompromisslöshet när det gäller att brännmärka ondskan också när den dyker upp dold bakom vackra fraser och tjusiga kostymer. För glöm aldrig – att bekämpa ondskan är en ständigt pågående uppgift – det återstår många demoner att driva ut! Somliga av dem kan drivas ut med bön men några behöver också bekämpas med praktisk handling! AMEN