Guds barn

Högmässa i Stensjökyrkan
Sönd. efter Jul 2019
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 11:1-9
Epistel Apg. 7:17-22
Evangekium Matt 18:1-5
<<Föregående  >>Nästa

 Inledningsord

Igår fick vi återigen på nyheterna höra om djävulens härjningar på jorden – minst 90 döda i ett bombdåd i Mogadishu i Somalia, många av dem skolelever och studenter på väg till dagens lektioner och föreläsningar. Alla var de Guds barn, unika och enastående, ingen kommer att någonsin kunna fylla deras unika bidrag till mänskligheten Våldets vansinne påminns vi om varje dag och det är på samma gång deprimerande och hoppfullt. Ja, faktiskt också hoppfullt för det faktum att dessa dödsfall nämns på nyheterna betyder ju att de inte står för det normala. Våldet är fortfarande undantaget och det avvikande för det är ju just det avvikande som presenteras i nyhetssändningarna. Men det är lätt att vi glömmer det där, det är lätt att få uppfattningen att våldet är det normala just för att man inte rapporterar om alla dagar det inte är bombdåd i Mogadishu.

Och då är det viktigt att höra berättelser fyllda av hopp och kärlek. Som i dagens GT-liga text från profeten Jesaja:

Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något ont eller vrångt,…

Det var ju så det var tänkt, det var ju så Gud ville att det skulle vara här på jorden och vi har löftet om att en gång ska det verkligen bli på det viset. Låt oss i vår bön om förlåtelse fråga oss i vilken utsträckning vi har bidragit till att utrota ondskan på jorden. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Här är mitt första skolfoto. Det är hösten 1964 och jag är 7 år gammal. Jesus sade: De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Det där barnet som Jesus plockade fram var ett barn som råkade finnas i närheten, ett barn vilket som helst alltså. Inget särskilt barn utan bara ett barn som genom sin låga ålder i Jesu ögon ägde något som vi vuxna saknar. Det kunde alltså varit den sjuårige Stefan som Jesus plockat fram. Så vad är det då han har som den vuxne Stefan saknar? Vad är det jag har förlorat på vägen och vad är det du har förlorat på vägen sedan du var sju år?

Är det tilliten till världen? Fast jag gissar att en del av den redan var förlorad när jag var sju år så då får vi kanske gå tillbaks några år ytterligare, till den här bilden. Här, som liten nyfödd bäbis hade jag kanske kvar hela den tillit som jag fötts med, som vi alla fötts med. För det verkar som att alla människor föds anpassade till en värld som efter syndafallet inte längre existerar. Gud har liksom inte ändrat på originalritningen utan vi föds som att Edens Lustgård fortfarande var intakt, samma grundritning som Adam och Eva, alltså. Vi föds med en total tillit som den här världen inte är värd i sitt nuvarande skick. Och därför kommer det alltid att skava så länge vi lever här på jorden. Vi kommer aldrig att känna oss helt hemma här av den anledningen att vi inte är hemma här. Vi är tänkta för något bättre, så som det var från början, så som Gud hade tänkt sig världen från början!

Men nu är vi här, i en befintlig värld som är full av trasighet, full av sprickor och fläckar och vi har anpassat oss till omständigheterna. Ja, vi har blivit en del av omständigheterna för vi är en del av trasigheten. Vi har beväpnat oss eftersom omgivningen visade sig vara beväpnad, den ursprungliga tilliten har vi därmed förlorat. Och i det läget får vi den här uppmaningen av Jesus: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.

Men vi måste först se till sammanhanget där Jesus säger det här. Evangeliet började med orden: Lärjungarna kom fram till Jesus och frågade: ”Vem är störst i himmelriket?” Jesus tar alltså fram barnet som ett svar på lärjungarnas återkommande frågor om vem som är störst och viktigast. Och kanske har vi här ytterligare en nyckel till att förstå vad han menar med att ta fram barnet som exempel. Ett tillräckligt litet barn har ju ännu inte börjat jämföra sig med någon annan. När jag ligger där som nyfödd är jag ju inte medveten om något annat än det där ansiktet som just nu söker kontakt med mig. Det finns bara jag och mamma eller pappa eller vem det nu är. Och flera gånger i evangelierna kommer Jesus tillbaka till detta att vi inte ska jämföra oss med andra utan bara ha ögon för allt det goda som Gud ger just mig. Och Bibeln är full av exempel på hur detta jämförande, inte minst syskon emellan, får katastrofala konsekvenser. Redan de som beskrivs som mänsklighetens första syskonpar, Kain och Abel, drabbas ju av detta. Kain upplever att Gud älskar Abel mer än honom och blir full av bitterhet och vrede vilket leder till att han slår ihjäl sin bror. Vi har exemplet med Josef och hans bröder där bröderna uppfattar det som att deras far, Jakob, älskar lillebror Josef mer än han älskar dem. Avundsjukan förgifter dem inifrån och de överväger att slå ihjäl Josef men det slutar med att de säljer honom som slav till några förbipasserande köpmän. Och sådär håller det på – någon upplever sig förfördelad, någon upplever sig orättvist behandlad och att någon annan fått mer än man själv och den där avundsjukan verkar ha en alldeles perfekt jordmån inne i oss människor. För den växer av sig själv, av sin egen inneboende demoniska kraft, och den behöver inga fler bevis för när vi väl fått det första lilla tecknet på att vi är orättvist behandlade så kommer vi att tillverka orättvisor av vilket råmaterial som helst. Allt tvingas in i det mönstret. Ja, det låter som att det vore en ansträngning men det är precis tvärtom, det går av sig självt utan att vi ens behöver tänka på det. 

Den dysfunktionella tendensen bär vi alla på och kanske har den att göra med den där första kollisionen med verkligheten. När vi redan som mycket små börjar upptäcka att det finns andra som konkurrerar om mammas och pappas uppmärksamhet. Eller är det rent av så att fröet till den där misstron och skevheten i vår blick, att den redan fanns där hos det lilla nyfödda barnet? Som en fläck på originalritningen, som ett virus i grundkoden?

Det Jesus kallar oss till är kanske rent av något som ligger före vår tillblivelse som människor. Det där paradisiska fullkomliga som vi aldrig helt varit en del av men som vi var något närmare när vi var nya här på jorden. Och kanske har det något att göra med var vi har vårt fokus. I Tv-tablåernas helgöverflöd och mellandagsreans braskande annonser så är det lätt att tappa fokus och få en flackande blick som gör oss allt annat än närvarande och fokuserade. Men fortfarande ligger han kvar där i krubban, det lilla Jesusbarnet. Han ropar inte, han gör inget väsen av sig ö h t men han väntar på att du ska upptäcka honom på allvar. Inte som en juldekoration bland andra utan som en vägvisare till barnet inom dig som har något att lära dig om den totala tilliten till Guds kärlek.

På nåt sätt handlar återvändandet till barnidentiteten om att återerövra sårbarheten och därför vill jag avsluta med en dikt av den mest sårbara av svenska poeter, Karin Boye:

Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram -
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.

Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.

Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.

Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.

Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.

Amen