Guds härlighet i Kristus

Högmässa i Stensjökyrkan
Trettondedag Jul 2017
 Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Kung 10:1-7
Epistel Ef 2:17-19
Evangelium Matt 2:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

… Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Så skriver Paulus i dagens episteltext från Efesierbrevet. Ett medborgarskap var hårdvaluta på Paulus tid. Han var romersk medborgare och det gjorde att han hade rättig­heter i det stora romarriket som andra saknade. Också idag har medborgar­skap blivit något oerhört avgörande eller kanske ännu mer steget före med­borgarskap, nämligen permanent uppehållstillstånd. Som döpta äger vi ett medborgarskap i Guds rike. Ett medborgarskap som inte ger några synliga fördelar här och nu men som ändå är långt viktigare än vårt svenska med­borgarskap. Som medborgare i Guds rike har vi nämligen gratis tillgång till ett ombud med oändligt mycket större makt än de juridiska ombud som erbjuds nyanlända till Sverige. Det är Jesus som är vårt ombud, det är han som för vår talan inför den Gud som har rätt att kräva fullkomlighet av oss. Jesus är en advokat utan arvode, en advokat som tvärt om fått betala högsta möjliga pris för att få företräda oss – han fick betala med sitt eget liv! Men för att en advokat ska kunna försvara oss krävs att han har tillgång till den åtalades hela historia – så låt oss ge honom tillgång till den sanna berättelsen om oss – våra svek, våra överträdelser, vår underlåtenhet och vår likgiltighet! Låt oss be och bekänna …

Predikan

Vad är det som är så oemotståndligt med den här berättelsen om de österländska stjärntydarna? Den finns bara i ett av de fyra evangelierna och det är ju en mycket kortfattad berättelse! Ändå har den fått ett så oerhört starkt genomslag. Inte minst genom att det är den här berättelsen som utgör hela den bibliska bakgrunden till Betlehemsstjärnan. Den bibeltext vi annars mest förknippar med julen är ju Julevangeliet hos evangelisten Lukas. Men där nämns ingenting om någon stjärna utan det enda himla­fenomen som nämns där är en änglakör som sjunger den lovsång som finns med i varenda högmässa: ”Ära vare Gud i höjden…” Men om ni vandrar omkring i Mölndal vid den här tiden på året så ser ni knappast några ängla­bilder i fönstren men däremot hundratals lysande stjärnor. Stjärnor som inte hade hängt där om inte den här lilla berättelsen om de österländska stjärntydarna hade funnits med i Bibeln.

Det är något särskilt fascinerande med den här berättelsen om några mystiska visa män från österlandet som följer en stjärna på natthimlen. Kanske beror det på att den talar till någonting inom oss – något om längtan och något om att våga bryta upp. Det var ju vad de österländska stjärntydarna gjorde – de bröt upp ur sin trygga hemmiljö och gav sig ut på en strapatsrik resa västerut, utan att ens veta vart de var på väg. De följde bara stjärnan. Och stjärnan, ja det kan ha handlat om de båda planeterna Jupiter och Saturnus som år 7 före vår tideräkning bildade en sk konjunktion. Det betyder att de ur jordens perspektiv var så nära varandra att de kunde uppfattas som en enda särskilt starkt lysande stjärna. Vi kan anta att stjärntydarna kom från dåvarande Babylonien där man hade en stark tradition av att studera himlakropparnas rörelser och där fanns också uppfattningen att stora kungars födelse manifesterades som nya stjärnor på himlavalvet.

Men vad är det då som den här berättelsen sätter igång hos oss? Är det möjligen så att stjärntydarnas uppbrott från sitt hemland lite kittlar den längtan till uppbrott som vi kanske alla har inom oss. En längtan bort till något nytt och annor­lunda – den där längtan som gjorde att en miljon svenskar på 1800-talet emigrerade till Amerika. Och kanske är det samma längtan som driver de svenskar som idag säljer sina hus och ger sig ut på fleråriga jordenruntseg­latser.

Det skulle också kunna vara så att den fysiska förflyttningen är något slags substitut för en inre resa som är så mycket svårare att genomföra. Ja, jag tror faktiskt att det kan vara så – trots alla praktiska bekymmer med uppbrott och resor så är det ändå lättare att förflytta sig i den yttre världen än i den inre. Men den yttre förflyttningen har ibland en förmåga att frigöra den inre resan. det är först när vi möter en helt ny miljö, det är först när vi konfronteras med en kultur som ifrågasätter våra invanda självklarheter, det är först då de mentala blockeringarna släpper.

Om vi tänker på mänsklighetens ursprung i nomadiserande förhistoriska grupper som vandrade omkring för att hitta föda, så är det kanske så att vi bär med oss en inre vandrare som inte riktigt känner sig hemma i vår bofasta västerländska kultur. Vi som är gjorda för att bo i tält slog plötsligt ner våra bopålar på ett enda ställe och byggde fast oss där i en statisk oföränderlighet som egentligen är främmande för vår natur.

Ja, kanske behöver vi uppbrotten och det är ju det behovet som hela den kolossala reseindustrin lever på. Kunde vi bara hitta mer miljövänliga sätt att resa på än det klimathotande flyget, så är det kanske nyttigt för oss med dessa resor – åtminstone de som inte bara innebär en veckas slöande på en turistanläggning!

Men den sortens resande är ju mer eller mindre planlöst och även om det har som bisyfte att frigöra en inre resa så är den en resa utan bestämd riktning. Ungefär som att bara skaka om en ask och se hur innehållet slumpvis ordnar sig på ett nytt sätt. Den fråga som kvarstår är frågan om riktning för Betlehemsstjärnan ledde ju stjärntydarna i en alldeles bestämd riktning. Frågan blir då om du och jag har en stjärna i våra liv, en ledstjärna som kanske funnits där hela tiden men som vi hittills inte vågar följa.

Vad finns det för dov längtan inom dig? Finns där en röst som viskar om en ny riktning i ditt liv – en kursändring? Kanske rent av en total kursomlägg­ning på 180 grader, en omvändelse? Eller kanske bara en mindre kursjustering på några få grader – den kan göra stor skillnad på längre sikt. En liten närmast obetydlig förändring av dina dagliga rutiner kan likna den där lilla kursjusteringen på några få grader som avgör om ett fartyg ska hamna i USA eller Västindien på sin Atlantresa, så underskatta inte de små förändringarna i livet.

Men det du kan lära av stjärntydarna är också att våga ställa dig frågan om det finns en helt ny stjärna i ditt liv – en ny röst som kallar på det enda sätt som Gud kan kalla oss – genom våra känslor, genom det vi faktiskt erfar om vi vågar lyssna inåt. Och om du följer den rösten – kanske finner du precis som stjärntydarna ett litet barn vid resans mål – ett litet barn som väcker minnet av det barn som du själv bär inom dig.

En diktare som hade ett språk för den här längtan som vi kan välja att lyssna till eller strunta i, det var Dan Andersson i sin kanske mest kända dikt som jag vill avluta med att läsa:

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,
och vid lägerelden hörde de hans sång.
Och om bettlare och vägmän och om underbara ting,
och om sin längtan sjöng han hela natten lång:

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:
Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,
om de vildaste havens vila har jag drömt.
Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,
där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,
redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,
hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,
och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,
och min rätta väg är hög och underbar.
Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:
'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,
där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.
Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,
mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,
må vi vara mil från livet innan morgonen är full!
Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,
där i vila multna vraken och de trötta män få ro.
Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga
under valv där evigt unga barn av saligheten bo."

Amen