Högmässa i Stensjökyrkan
 Första söndagen i Advent 2005    
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa
Texter
Sak 9:9-10
Rom 13:11-14
Evangelium Matt 21

Beredelsetal
Så var det dags igen – för att höra den där bibeltexten om hur Jesus rider in i Jerusalem PÅ EN ÅSNA. Det är väl få kreatur som fått så mycket uppmärksamhet under de senaste 2000 åren som den där stackars åsnan – omsjungen, omdiktad och närmast sönderpredikad vid det här laget. Men vad vill hon då säga – ja, kanske är det att Jesus ständigt nalkas på ett oväntat sätt. Så skärp uppmärksamheten under detta nya Nådens År – precis när som helst, precis var som helst, precis hur som helst – Jesus överraskar oss varje gång. Han kommer också när han inte är bjuden och han kommer t.o.m. dit han inte är välkommen. Han tränger sig inte på, ingen fot i dörröppningen, inga försäljartrick, inget argumenterande – bara en stilla Närvaro, en stående inbjudan för du är ju alltid välkommen! Du är ju ändå barn i huset - Guds barn – och det enda han väntar på är att du ska hitta hem, hem till dig själv och hem till honom i en och samma nödvändiga resa. Men ibland är ingen väg så lång som vägen hem, så är det när man svikit, så är det när man släpar på en ryggsäck full av skam och självförakt. Men låt oss då lägga av oss den bördan – Han har lovat att bördorna bära, han har lovat att själv vandra med. Så låt oss då be och bekänna...

Predikan
Alla vi som levt tillräckligt länge har lärt oss att ett av de mest grundläg¬gande kännemärkena på människolivet, det är att det är motsägelsefullt. Visst finns det dom som också efter ett långt liv verkar ha en väldigt en¬sidig bild av tillvaron men vi vet att dom har fel. Vi vet att dom förenk¬lar, vi vet att dom blundar för hela kontinenter av verklighet – allt för att slippa osäkerheten i det mångtydiga, motsägelsfulla, paradoxala människolivet.

Kanske är frestelsen till förenkling och ensidighet den största frestelsen vi utsätts för som människor – frestelsen att blunda, att bortse ifrån, att inte låtsas om, frestelsen att leva på en vacker och tilltalande livslögn.

Somliga av er kanske menar att just jag, som präst och predikant, hör till de allra värsta förenklarna. Jag kan ju anklagas för att redan i 25-årsåldern ha avgett livslånga prästlöften som binder mig till att predika en viss lära och ideologi under ett helt liv. Då har man ju verkligen målat in sig i ett hörn, eller?

Ja, om kristendomen hade varit som en politisk ideologi och om kyrkan hade varit som ett politiskt parti, då hade det varit problematiskt att binda sig genom att avge de där prästlöftena. Men tack och lov är det inte på det viset – dels för att kyrkan som organisation har gett mig en mycket öppen rymd att verka i, dels för att mina löften i grunden gäller trohet inte mot en lära utan mot en relation, en relation med Jesus. Och är det någon som gestaltar livets mångtydighet och komplexitet, så är det han! Den där mannen som idag, på kyrkoårets första dag, rider in i Jerusalem – han går ju inte att fånga i några enkla formler. Visst har vi den sortens formler i kyrkan men kyrkans egen syn på de där formlerna är att de är provisoriska förenklingar av Någon som trotsar varje försök till definition och signalement. Jesus låter sig helt enkelt inte infångas och det innebär att om du vill vara trogen honom så kan du inte parkera dig, inte ens på den mest bibeltrogna parkeringsplatsen, utan du måste, precis som han, vara i ständig rörelse. Att följa Jesus handlar bokstavligen om att följa, att vara i rörelse med ständig beredskap för att han kan ha tagit den väg som du minst av allt väntade dig att han skulle ta!

Den här motsägelsefullheten hos Jesus speglas mycket tydligt i kyrkoåret. Under de fyra första veckorna av det här nya kyrkoåret kommer vi att möta:

Jesus som den triumferande segraren som hyllas av palmbladsviftande Jerusalemsbor bara några dagar före sin avrättning

Vi kommer att möta Johannes Döparen – uppburen religiös förkunnare som efter en kort och intensiv karriär slutar som halshuggen i kung Herodes palats

Vi kommer att möta Jesu mor Maria – mamma och jungfru på en och samma gång, något motsägelsefullt!

Vi kommer att möta någon som påstås vara Guds Son men som föds under utfattiga förhållanden i ett skitigt stall på den judiska landsbygden – tämligen motsägelsefullt!

Vi kommer att möta astrologer från Österland, en martyr som Stefanos och vi kommer att höra om en massaker på småbarn i Betlehem...

Allt detta och mycket mer bara under de fyra första veckorna av detta nya kyrkoår! Mycket mer motsägelsefullt kan det inte bli och just därför kan vi lita på de här berättelserna – de är ju precis lika paradoxala som livet självt!

Men då återstår frågan varför. Varför ska vi lyssna till de här berättelserna om de bara berättar det vi redan vet – att livet är fullt av motsägelser? Ja, ett första svar på den frågan kan vara att de här berättelserna hjälper oss att acceptera vårt eget livs paradoxer. Vi frestas ju ständigt till att förenkla och till att se i svart och vitt. Då kan vi behöva Bibelns berättelser och kyrkoårets dramatiska skiftningar för att våga se livet som det är – bortom alla förenklingar och bortom allt destruktivt vi-och-dom-tänkande.

Men det finns ett ännu viktigare svar på frågan varför vi ska lyssna till de här berättelserna och varför vi ska följa kyrkoåret. Det svaret ligger i det där ropet som mötte Jesus när han kom ridande på åsnan: Hosianna. det är ett hebreiskt ord med samma ordstam som Joshua, Jesaja och Jesus, det är en ordstam med grundbetydelsen ”Gud räddar” eller ”Gud hjälper” eller ”Gud befriar”. Just Hosiannaropet kan tolkas som en bön eller en uppmaning: ”Gud – kom till vår hjälp”. De där palmbladsviftande Jerusalemsborna som ropade på det viset trodde att Jesus var den efterlängtade politiske Messias som de väntade på – han som skulle befria folket och slänga ut romarna ur landet. Folket hade alltså inte förstått vem Jesus var – att han var en annan sorts Messias, en annan sorts kung. Deras förväntningar var felställda, men deras Hosiannarop bar på en sanning som de själva inte var medvetna om. Det var verkligen Guds utsände som kom ridande där på åsnan, Jesus förkroppsligade verkligen det dom bad om – att Gud hjälper. Gud hjälpte inte på det sätt de hade bett om – återigen motsägelsefullheten – men Gud hjälpte på ett ännu mer radikalt sätt än en politisk Messias skulle kunna göra. Fast folket förstod inte och därför kan det ha varit samma människor som bara några dagar senare förvandlats till en blodtörstig pöbel som står på Pilatus gård och vrålar ”Korsfäst!”

Det viktigaste svaret på frågan varför du ska bry dig om detta motsägelsefulla kyrkoår, det är att ur de här motsägelsefulla berättelserna stiger det fram en gestalt som rymmer livets alla paradoxer, men som inte lämnar dig med alla dessa lösa trådar. Han ger inga enkla svar, han talar om att var och en måste förneka sig själv och bära sitt kors, men han vill ge dig det du allra mest behöver även om du inte är medveten om det. På svenska har det bara tre bokstäver, ordet är så litet att det lätt kommer bort, men det stavas NÅD!

Hosianna och Jesus är alltså i grunden samma ord och det betyder att Gud hjälper. Under det år som ligger framför dig till nästa Första Advent kommer du att erbjudas hjälp från många andra håll. Många kommer att påstå att de kan ge dig vad du behöver. Men den här söndagen och det här nya kyrkoåret påstår att bara en kan ge dig vad du behöver, och det är Gud. Vare sig du eller jag vet om vi får uppleva nästa Första Advent, men om det här kyrkoåret verkligen får bli ett Nådens År, ett år då vi upptäcker nåden som en bortglömd skatt i våra liv – ja, då kan detta påbörjade kyrkoår bli det viktigaste och allt avgörande året i våra liv. Ett liv i nåd betyder ju att förstå att jag är älskad, att jag duger och räcker till, att förstå att jag är bra och att du är bra. Den nåden finns bara hos Gud och ingen annanstans – och det är ingen förenkling! AMEN