Predikan

Rubriken för Midsommardagen är Skapelsen och det låter ju mycket rimligt att vi just idag fokuserar naturen som kanske är som allra vackrast under försommaren. Det var ju det vi ville bejaka med de pilgrimsgudstjänster vi tidigare hade under sommaren. De som vi genomförde under parollen: Man kan gå in i en kyrka men man kan också gå ut i en katedral. För visst är naturen de flesta svenskars allra främsta gudstjänstrum, åtminstone de infödda svenskarnas främsta gudstjänstrum – vi som sedan generationer tillbaka är präglade av ett glest befolkat land med massor av natur intill husknuten.
Somliga har ju också påpekat att om Sveriges nationaldag ska bli angelägen för majoriteten svenskar så borde den flyttas till Midsommar för naturmystiken är förmodligen vår allra främsta nationella särprägel. Att Gustav Vasa råkade bestiga den svenska tronen den 6 juni 1523känns knappast lika emotionellt laddat för de flesta svenskar. Så då kan man konstatera att i valet av tema för Midsommardagen har Svenska kyrkan faktiskt lyckats ovanligt väl med just temat Skapelsen på Midsommar-dagen. Synd då bara att den här dagen brukar försvinna i skuggan av Midsommarafton – där fokus för de flesta brukar ligga.

Den som präglat många svenskars syn på naturen är Carl von Linné och som prästson var det kanske inte så konstigt att han i naturen tyckte sig se Guds ryggtavla. Han skriver:
Jag såg den oändlige allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då han gick fram, och jag hisnade! Jag spårade efter Hans fotsteg över naturens fält och märkte utur vart enda... en oändlig vishet och makt, en outrannsaklig fullkomlighet.

Kanske är det fortfarande så att svenskens andlighet känner sig mer hemma i skogen än i kyrkan och kanske är det miljörörelsen som bättre än kyrkan lyckats möta denna kärlek till naturen. Medan vi har suttit förskansade inne i våra kyrkor har folket funnits ute i katedralen – kanske är det fortfarande på det viset. Och då behöver vi göra mer det som vi gör t ex i församlingsbladets sida om klimathotet.

Men om vi då släpper temat och går till bibeltexterna vi lyssnat till: först i den GT-liga texten början på skapelseberättelsen som proklamerar att Gud har skapat allt vi möter i naturen och att Gud är mycket nöjd med sin skapelse. Ja, påtagligt nöjd eftersom berättelsen efter varje skapelsedag konstaterar: Gud såg att det var gott! Mot den bakgrunden är det lite svårt att förstå den likgiltighet eller i värsta fall avståndstagande hållning som somliga kyrkliga traditioner visat mot det som kallas världsligt, profant eller materiellt. Redan i Bibelns allra första kapitel möter vi ju en Gud om vilken det sägs: Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott.

Efter stycket ur skapelseberättelsen hörde vi i episteltexten Lukas berätta om hur Paulus och Barnabas blir alldeles förfärade när folket i staden Lystra och t o m prästerna i det hedniska Zeustemplet började tillbe dem som de vore gudar. De ropar till folket att de bara är svaga människor och att den ende som förtjänar tillbedjan är den levande Guden som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. De predikar att den levande Guden långt före Jesu ankomst gav hedningarna vittnesbörd om sin existens genom allt gott som han gjort genom regn och gynnsamma skördetider. Också här i episteltexten får vi alltså ett vittnesbörd i stil med Linnés att naturens under är som att skåda Gud på ryggen.

Så kom evangeliet och då var plötsligt Ordet i centrum. Det kändes som att vi gick från verkstad till ord, från praktisk handling i Skapelsens mirakler till det vi brukar beteckna som bara ord. Vi är ju så vana vid att se en motsättning mellan ord och handling, politiker som pratar så vackert men gör så lite, försäljare som överdriver en produkts förträfflighet och manipulativa sektledare och folkförförare som med sina lögnaktiga ord lyckas förföra tusentals människor. Men när Johannes i sitt första kapitel talar om Ordet så är det Ordet med stor begynnelsebokstav. Inte struntpratet, inte de fromma flosklerna och tomma fraserna utan ett Ord som i sig självt är handling. Det närmaste vi i svenska språket kommer detta Ord med stor begynnelsebokstav, detta Ord som i sig självt är handling, är kanske i det vi kallar performativa satser. T ex när prästen säger Jag döper dig eller när bruden och brudgummen säger orden i äktenskapslöftet: jag vill älska dig, dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt.

Om vi återvänder till den GT-liga berättelsen så märker vi att också där talar texten om ord i en alldeles särskild bemärkelse, i en performativ bemärkelse. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till... Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så.... Gud sade: ”Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.” Och det blev så.... Gud sade: ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.” Och det blev så.

Om och om igen upprepas alltså detta schema: Gud säger ... och det blir så. Guds Ord är alltså minst av allt bara ord, när det gäller Guds ord kan vi inte skilja på ord och handling, på teori och praktik, för Guds ord är i sig självt handling – något händer när Gud talar.

Som så ofta när det gäller Bibelns berättelser så måste vi alltså försöka skaka av oss våra vanliga associationer till språkliga begrepp för det finns så många ord som blivit nersmutsade av hur de används i våra mänskliga sammanhang. När vi använder orden så devalverar vi hela tiden orden, ja vi har alltså t o m devalverat själva begreppet ord och förvandlat det till bara ord. Men här handlar det alltså om ord och tal i en ytterst kvalificerad bemärkelse. Och kanske borde vi ö h t tänka mer på hur vi använder och uppfattar språket. Menar vi verkligen vad vi säger? Har vi täckning för det vi säger eller är det som någon forskare påstod: att 80 % av språket har till uppgift att dölja, vilseleda och försköna. Språk i form av tal och text som en gigantisk vilseledningsmanöver alltså!

Men det finns de som gör motstånd mot missbruket av orden, inte minst våra poeter, t ex Alf Henriksson som skriver:
Ett ord en människa fäster sig vi, kan verka i oberäknelig tid
Det kan framkalla glädje livet ut, det kan orsaka obehag till livets slut
Ja, det påverkar livet på jorden, så slarva inte med orden!

Eller som Jesus säger i Bergspredikan och jag väljer medvetet den mer mustiga versionen i 1917 års bibelöversättning: sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo. Och när Jesus själv talar så är det påfallande ofta just performativa satser – han utför något med sina ord – han botar med sina ord, han förlåter med sina ord, han upprättar och befriar med sina ord.

Och då har vi landat hos Jesus och det var ju om honom evangeliet handlade. Åtminstone i den traditionella tolkningen av de första raderna i Johannesevangeliet, de som kallas Johannesprologen. Det är Jesus som är Ordet med stor begynnelsebokstav. Det är Jesus som är Ordet som enligt Johannes också kan översättas med Ljus och Liv. Ja, Ordet som t o m enligt Johannes är synonymt med Gud själv.

De här bibelverserna är dunkla och svårtillgängliga och någon skulle kanske säga att de därmed är en del av den där gigantiska vilseledningsmanövern som språket brukar användas till. Att det är ord som fördunklar istället för att förklara! Som krånglar till ett i grunden väldigt enkelt och lättillgängligt kärleksbudskap. Och visst finns det mycket i Bibeln som är svårtillgängligt och dunkelt men det är inte alls samma sak som den där globala verbala vilseledningsmanövern för ett dunkelt budskap får oss att stanna upp och inse att här finns mer än det vi ser vid första anblicken. Ord som Johannesprologen vilseleder alltså inte utan får oss att borra djupare. De farliga orden är de glatta orden, de som låter vackra, enkla och självklara och som vi därför inte är på vår vakt emot när de döljer något som inte får avslöjas.

Vi började i temat Skapelsen och den underbara försommarnaturen och vi hamnade i orden, de skapande orden, orden som inte döljer utan avslöjar och åstadkommer något när de uttalas. Och sist och slutligen konstaterade vi att Jesus är Guds utsända Ord i ett mysterium som är större inte bara än alla ord utan också större än alla tankar.

Och då ska vi kanske till slut ändå återvända till prästkragen, björklövet och sommarregnet för de talar sanning. För de är verkliga på ett sätt som våra ord aldrig kan bli. Och i sin blotta existens talar de sanning om en Gud som i naturen inte bara låter sig skådas på ryggen utan faktiskt också där ger oss en aning av sitt ansikte. Herren vänder verkligen sitt ansikte till oss i solen, i regnet och i björkarnas sus en alldeles vanlig dag i juni. AMEN