Vägen till livet

Högmässa i Stensjökyrkan
4:e sönd. i påsktiden 2023
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 2 Mos 13:20-22
Epistel 1 Tess 5:9-11
Evangelium Joh 13:31-35

<<Föregående     Nästa>>

Predikan 

Finns Gud i molnet? Om man ställer den frågan idag så får vi kanske associationer till det där abstrakta förvaringsutrymmet på nätet som verkar rymma hur mycket som helst. Och där är helt klart frågan: jag vet inte om Gud finns i just det molnet. Det är sannolikt att molnet i vissa avseenden egentligen är ett träsk och att allt möjligt ryms där men så mycket frid och glädje har i alla fall inte jag hittat där hittills.

Men i Gamla testamentets berättelser så dyker Gud ibland upp i molnet. Det vi hör om idag tror jag är det första tillfället. Även långt senare, när (i 1 Kung 8) Herrens ark förs in i kung Salomos tempel så står det: när prästerna gick ut ur helgedomen, uppfylldes Herrens hus av molnet….Herrens härlighet uppfyllde Herrens hus.

När prästerna gick ut kom Gud in – hur ska man tolka det…?

I Ps 97 står det: Herren är kung! Jorden ska jubla och alla havsländer glädja sig. Moln och töcken omger honom, rätt och rättfärdighet är grunden för hans tron.

Även Jesus omges av moln, t ex på Förklaringsberget: medan han (Jesus) ännu talade kom ett lysande moln och sänkte sig över dem. Och en röst ur molnet sa: Han är min älskade son, i honom har jag min glädje. (Mt 17)

Och, likaså vid himmelsfärden lyfts Jesus upp och ett moln tog bort honom från lärjungarnas åsyn, skriver Folkbibeln i Apg 1.

Och det kanske häftigaste är ju den där molnpelaren vi läser om idag, som israeliterna i öknen fick följa. Här ser vi en medeltida bild av den händelsen.

Ifall någon undrar om de där hornen som verkar sticka ut från Moses huvud – och det har han ofta i konsten, som t ex här i skulptur av Michelangelo – enligt Dick Harrisson beror det på en översättningsmiss: Det hebreiska ordet qaran borde rätteligen ha blivit det latinska coronata (”strålande”), men missen resulterade i att det istället blev cornuta (”behornad”). Det kommer alltså från hur Mose såg ut när han varit på berget och talat med Gud. Han var strålande, eftersom han umgåtts med Gud, som strålar av härlighet. Och en del av den här härligheten gick alltså framför israeliterna i öknen.

Guds härlighet, utstrålning, är något som återkommer i Bibelns beskrivningar eller rättare: i människors beskrivningar som mött Gud. Mose verkar ha blivit snudd på radioaktiv när han kom ner från Sinai berg, Guds härlighet verkar smitta!

Det kan ju inte ha varit så roligt där i öknen alla gånger så molnet måste ha varit på något sätt lockande att följa, tydligt och, på något sätt, attraktivt.

Vi befinner oss inte i Sinais öken men det är inte heller för oss lätt att alltid finna vägen. Ibland är vi inte så intresserade av att finna vägen heller, det får bli lite som det blir. Men om det är sant som det står i Bibeln så är vårt liv en vandring mot ett bestämt mål. Jag är väldigt förtjust i Karin Boye men jag tror inte hon har helt rätt när hon skriver: nog finns det mål och mening med vår färd men det är vägen som är mödan värd. Vi ska inte spela ut vägen och målet mot varandra. Vägen är viktig och målet, att det finns och att det är viktigt för oss att gå åt rätt håll, är också viktigt.

När Alice i underlandet i en korsning frågar Cheshirekatten vilken väg hon ska ta svarar katten: ”det beror på vart du vill komma”. Alice säger då, ”det spelar inte så stor roll”. Katten svarar: ”då spelar det ingen roll vilken väg du tar”.

Vad menar då kyrkan att målet för människans liv är? Kort kan man säga: att här i tiden vara den som Gud har skapat henne till att vara och som möjliggör för henne att nå det eviga livet, gemenskapen med Gud. Ifall ni inte tycker det låter så kul så kan vi tänka på hur det skulle vara att få umgås med någon som känner oss utan och innan, som älskar oss ändå, någon som vi vet vill vårt allra bästa, att liksom äntligen få komma hem – och inte behöva ge sig iväg igen. Att få komma till ett sommarlov som inte tar slut, till ett liv som inte solkas av ångest, ensamhet, depressioner, ekonomiska bekymmer, oro, bitterhet, död.

Här är det så mycket vi måste stå ut med. Gillar vi någons konst, någons böcker eller filmskapande så är det nästan alltid så att man måste stå ut med att han varit pedofil, haft grava narkotikaproblem, försummat sin familj, varit notoriskt otrogen. Men tänk en konstnär där verk och liv är ett enda odelat, skönt helt.

Och även med människor vi känner och tycker mycket om så är det alltid saker vi måste stå ut med. Vi kan aldrig få bara en persons framsida, älskar vi någon får vi stå ut också med de andra skikten, ja också med hans eller hennes baksidor. Och alla människor har baksidor.

Och då är vi tillbaka vid det där med Guds härlighet. Gud, om det är sant som vi läser i Bibeln, ÄR liv, är glädje, är frid, är rättfärdighet osv. Han är alltigenom god. Men eftersom vi inte är det så kommer iv heller inte med nödvändighet att uppfatta Gud som vår vän. För det som är mörkt i oss vill vända sig bort.

Det är märkligt kan man tycka att Jesus just när Judas har gått ut säger: Nu har Människosonen förhärligats och Gud har förhärligats i honom.

Människosonen är en titel som vi kan läsa om i Daniel 7:13: I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar. Han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk skall tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras. (fB)

Det här är kungen, bredvid vilken alla andra kungar, Elvis included, bleknar. Daniel skriver också om destruktiva, hagalna kungar och makter som den här Människosonen besegrar. Det är så Han får sin härlighet. Men vilket märkligt sätt att segra: att avstå från sin rätt. Att hålla tyst när Han skulle kunnat prata. Att inte slå tillbaka när man blir misshandlad. Att tvätta dens fötter som man vet strax ska förråda en. Att låta sig dömas till döden. Att dö. Vilken märklig härlighet!

Och eftersom människans hjärta är mörkt står vi långt ifrån Honom. Vi lever inte som Han gjorde. Vilket gör att vi inte alltid känner igen Honom, inte alltid känner igen Guds härlighet även om vi skulle ha den framför näsan. Det är inte säkert att vi skulle uppskatta den. Men därför, vid det där speciella tillfället, Skärtorsdagskvällen, så talar Jesus med sina vänner om härlighet. Och hur de, själva, ska också fortsättningsvis ha gemenskap med Honom: genom att leva som Han. Att älska varandra. Inte tycka om varandra. Inte alltid hålla med varandra. Inte alltid göra som andra säger. Men älska varandra. Det är så Jesus gör, med kärleken som kommer från Gud. Och så är vi kallade att leva.

Men eftersom mycket i oss är mörkt är det svårt för oss att leva på det sättet. Och vi kanske inte har lust heller, att vända andra kinden till, att öva oss i förlåtelse. Vi kanske hellre vill klippa tillbaka. Men den där härligheten som är Guds, och som vi är skapade för att söka och hitta, leva i och vara på väg mot – och sedan leva med, alltså verkligt leva – den ÄR värd att söka. Den vägen ÄR värd att gå (även om den är stenig ibland och det är svårt att se alla gånger nästa sträcka) och målet ÄR värt mödan.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och era samveten hos Kristus Jesus. Amen.