Förlorad och återfunnen
Mässa i sommarkväll i Fågelbergskyrkan
3:e .eft. tref. 2001
Stefan Risenfors

<<Föregående >>Nästa

Predikan/beredelseord
Den leende Guden
Jag vet inte vilken bild du har av Gud, men jag önskar att du ville spegla din Gudsbild i Jesu berättelse om den förlorade sonen. Ja, egentligen är det ju en berättelse om två förlorade söner. Det är bara det att den ene är medveten om sitt utanförskap. Den andre tror att han är hemma, men i själva verket har också han ställt sig utanför sin fars kärlek. Den här sonen har trott sig vara hemma men i själva verket har han varit långt borta från sin far. Och när man inte vet att man är borta, så är det väldigt svårt att hitta hem

Kanske är detta en av anledningarna till det faktum att självmord är vanligare i materiellt välmående västländer än i fattiga länder där man varje dag får kämpa för sin överlevnad. För den fattige och förtryckte är det ju uppenbart vad som kan förvandla hans liv till ett bättre liv, och han kan leva med hoppet om detta bättre liv. Men för den välmående svensken blir otillfredsställelsen en gåta. Han har ju tillfredsställt alla behov han känner - vad ska han då ta sig till när livet ändå känns meningslöst. Han är som den hemmavarande sonen i liknelsen, som trodde att han var hemma hos sin far, som trodde att han hade allt när han i själva verket saknade det viktigaste av allt, nämligen hjärtats kärlek. För det var ju inte av kärlek som han lydde sin far, nej han såg ju sin lydnad som en prestation som han ville ha belöning för. Och på samma sätt är det för den materiellt rike men andligen fattige västerlänningen - han förstår inte vad det är som han saknar och då ligger desperationen nära.

Men åter till frågan om din Gudsbild - kanske är detta den allra viktigaste frågan i ditt liv just nu - vilken bild du har av Gud. För det är den bilden som avgör om du tar avstånd från Gud, är likgiltig inför Gud eller söker dig mot Gud. Jag tror nämligen att den Gud som somliga tar avstånd från, den guden finns inte annat än i deras föreställningsvärld. Inte heller jag tror på den Gud som somliga förnekar, för den Gud som jag håller på att lära känna kan man bara inte förneka. Somliga människors gudsförnekelse kan jag därför vara tacksam för, för om de hade trott och tillbett den bild av gud som de har, så hade de varit närmast satanister eftersom deras bild av gud mer liknar djävulen än Gud. Förutsättningen för att vara gudsförnekare är därför att inte ha en aning om vem Gud är. Men det viktigaste i sammanhanget är då att bli medveten om att den Gud man tar avstånd från är just min bild av Gud, och den kan ligga ljusår från den Gud vi möter i Bibeln.

På liknande sätt är det med dom som är likgiltiga inför Gud. Inte heller dom har mött den ende sanne Guden, för honom kan man bara inte vara likgiltig inför. Förutsättningen för att kunna vara likgiltig inför Gud är därför att man aldrig mött honom. Det man är likgiltig inför är därför bara den egna föreställningen om vem Gud är - den egna subjektiva gudsbilden.

Invändning från en tänkt lyssnare (från position i kyrkbänk)
Men hallå där! Nu gjorde du väl ändå det lite väl enkelt för dig! Nu har du plötsligt bortdefinierat alla oss som inte tror på Gud. Det är ju väldigt bekvämt för dig att bara säga att vi inte talar om samma sak när vi talar om Gud. Jag tycker inte att du visar respekt för oss och vår uppfattning. Vi har ju inte plockat vår gudsbild ut ur tomma intet, utan den har vi ju hämtat ur vår erfarenhet av att ha mött och läst och hört om människor som är kristna, och om deras vidskepliga och naiva föreställningar om det där dom kallar Gud. Vi har ju inget intresse av att sitta och roa oss med att tänka ut någon gudsbild som är så avskyvärd att man bara måste ta avstånd från den. Det är ingen fritt uppfunnen, godtycklig gudsbild som vi avvisar, utan det är just den gud som du och dina kompisar predikar om. Det är den guden som i våra ögon är totalt ointressant - försök acceptera det även om det gör lite ont i den prästerliga prestigen!

Svar
Tack för dina synpunkter. Jag tycker faktiskt att det ligger något i vad du säger, det var därför jag lät dig säga det. Men jag håller inte helt med dig. Det känns lite som om vi försöker kasta ansvaret på varandra för din otro. Jag säger att du har felaktiga föreställningar om vem Gud är, och eftersom du aldrig har mött honom på allvar så är det lätt för dig att vara likgiltig inför Gud. Du känns inte vid mitt påstående om att du skulle ha felaktiga föreställningar om Gud, för du tycker att den Gud som du avvisar faktiskt är den Gud som framskymtar när man läser om kyrkan i tidningen, när man möter enskilda som kallar sig kristna och när man någon gång råkar höra en predikan. Du menar att det är kyrkans och de kristnas Gud som du är likgiltig för.

Men låt mig ta ett exempel. För en massa år sen läste jag i Göteborgs-Posten en artikel av nån musikskribent. Den handlade om Robert Zimermann, mer känd som Bob Dylan, han är ju aktuell nu eftersom han var i Göteborg i fredags. Journalisten var tydligen mycket störd över att den gamle radikale rebellen hade gått och blivit kristen. Jag kommer ihåg att han skrev nåt raljerande om att Bob Dylan hade blivit döpt i countrysångaren Pat Boones swimmingpool, vilket väl skulle antyda att det dessutom handlade om nåt slags amerikansk vulgokristendom. Det journalisten särskilt sörjde var att nu hade Bob Dylan förvandlats från radikal samhällskritiker och rebell till glad och nyfrälst predikant som inte ställer frågor utan bara ger en massa naiva svar. Skribenten sörjde helt uppenbart, kanske på det sätt som jag kan tänka mig att en A-lagare på parkbänken kan sörja att en gammal kompis gått med i Länkarna - man känner sig övergiven helt enkelt. Men så la journalisten till en liten brasklapp i sin artikel - tänk om det var så att rebellen levde. Att han i själva verket bara spelade med i det fromma rollspelet ett tag, för att sedan bara spotta på Gud och gå därifrån. Det hade varit typiskt Bob Dylan, tyckte journalisten, och man anade en glimt av hopp i hans sörjande hjärta.

Den här journalisten är ett exempel på en människa som har en så cementerad bild av Gud att han inte ens börjar rucka på den när en av hans stora idoler går och blir frälst. Han förutsätter att en kristen Bob Dylan omöjligen kan vara en intressant textförfattare. Han förutsätter att en frälst Bob Dylan slutar upp med att ifrågasätta och istället vattenkammar kalufsen, rakar av skäggstubben och ställer in sig i ledet av lydiga söndagsskolegossar. Och förutsätter man det, då har man sannerligen inte mött den rufsigaste, mest radikale och ifrågasättande rebell som någonsin vandrat på denna jord, nämligen Jesus! Utan man har skapat sig en bild av Gud och en bild av de kristna som ensidigt är hämtad ur den där officiella kvällstidningsbeskrivningen av kristna i allmänhet och amerikanska kristna i synnerhet.

Och själv kan jag villigt erkänna att om jag aldrig hade mött den där leende Guden som ständigt sänder mig små kärleksfulla hälsningar, utan bara hade känt kristendomen genom den bild jag fått genom medierna och genom sporadiska gudstjänstbesök - då hade jag knappast sett någon som helst anledning till att närmare bekanta mig med den guden.

Därför har jag ett kompromissförslag till dig som hade lite invändningar - vi delar ansvaret för din otro. Du måste fråga dig om du verkligen gjort allt du kunnat för att få en så sann bild av de kristnas Gud som möjligt. Jag måste ställa mig frågan om jag genom obegripliga predikningar eller bristande överensstämmelse mellan lära och liv har skymt Gud för dig, om jag gett dig anledning att missuppfatta Gud. Och det är därför jag återigen vill be dig att spegla din bild av Gud mot den bild du möter av fadern i liknelsen om den förlorade sonen. För om du verkligen har trängt in i den bilden då har du också kommit närmare den ende sanna Guden, han som finns bortom alla våra subjektiva gudsbilder.

AMEN