Döden och livet
Högmässa i Stensjökyrkan
16:e sönd eft Tref. 2018
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT Jesaja 26:19
Epistel 2 Kor 4:7-14
Evangelium
Joh 11:28-44

Beredelsetal

Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig .. så börjar dagens episteltext från 2 Kor 4. vi är lerkärlen och i Bibelns värld var lerkärl något vardagligt, enkla hushållskärl – som dagens kastruller. Det handlar alltså inte om konsthant­verk från någon känd keramikverkstad utan massproducerade vardags­produkter och när det gäller sådana så brukar ingen lägga märke till själva kärlet utan det enda intressanta är vad som finns i kärlen, i kastrullen eller grytan.

Vi är lerkärl, det betydelsefulla är det som finns på insidan. Men låt oss då ställa oss frågan hur mycket vi vårdar insidan jämfört med hur mycket vi vårdar utsidan. Hårschampo, tvål och diverse andra kroppsvårdsprodukter och kanske kosmetika och så kanske träning, frisör o s v. Det blir ändå rätt mycket möda vi lägger på utsidan, men vårt inre – ägnar vi lika mycket uppmärksamhet åt det? Det som är så oändligt mycket viktigare än utsidan – vårdar vi verkligen vår insida? Har vi några andliga träningsprogram? Söker vi stillheten, stannar vi upp i bön och läser vi vår Bibel. Låt oss ställa oss frågan hur mycket vi vårdar vår insida när vi nu ber och bekänner…

Predikan

Kanske tusen gånger har jag vid det här laget stått vid en kista och i den där kistan har det legat en död människa. Det blir rätt många begravningar under 34 år som präst, så kanske tusen. Och ungefär lika många gånger har jag tänkt att det inte är en död människa som ligger i den där kistan utan något annat. Biologiskt material som en gång tjänade som kroppshydda åt en människa men när den människan dog så lämnade det som är människa den där kroppen. Och kvar blev biologiskt restmaterial som man i princip skulle kunna kompostera. För det är inte längre en människa, det är något annat.

När jag försöker förklara för barn vad som finns i kistan på deras farfarsfars begravning så brukar jag likna det vid avlagda kläder. Jag påminner dem om att de växer ur kläder när de växer och på samma sätt har nu deras farfarsfar vuxit ur de tillfälliga kläder som var hans kropp. Så det som finns i kistan, det vi ska gräva ner i jorden, det är ungefär som avlagda kläder.

Jag tänker faktiskt på det viset men det kan låta vårdslöst, som att det inte är så viktigt när jag talar om tusen begravningar och biologiskt restmaterial. För i den där kistan finns ju så mycket mer – där finns något som represen­terar minnet av ett helt människoliv, av omfamningar och gräl, av missför­stånd och kärleksförklaringar, av tusentals morgnar vid frukostbordet, minnet av ögonkast och leenden, minnet av tonfall och värme. Och som anhörig är det också en del av mig själv som ligger i den där kistan, för vi blir till i mötet med andra människor och där ligger någon som varit med och format mig till den jag är.

Men allt det där är bara symboler för i kistan finns egentligen ingenting av det som gjorde honom eller henne till den han eller hon var. Och då nalkas vi frågan om vad liv egentligen är för något. Och jag minns första gången jag såg den död människa – hur jag spontant slogs av den där insikten – känslan av frånvaro, hon är inte längre där, hon är någon annanstans! Så vad är då det där andra, det där som inte kan stängas in i en likkista – vad är det för någonting, och var är det efter döden? Kan det på något sätt placeras i rummet eller är det i en annan dimension – är hon i en annan dimension och är det då fortfarande hon?

Men när vi börjar prata om andra dimensioner så blir det som i de där Matrix-filmerna och då är det bara att ge upp – våra hjärnor är helt enkelt inte konstruerade för att tänka sig fler dimensioner än de vi redan känner och redan dimensionen tid har förmåga att göra oss vimmelkantiga när vi börjar tala om evighet och rumtid och andra obegripligheter. Vi måste alltså ge upp när det gäller insidan av det vi kallar död.

Och egentligen är det på samma sätt när det gäller liv. Inte heller liv kan förklaras mer än att vi pekar på tusentals biokemiska processer som pågår i våra kroppar just nu. Något slags molekylernas dans som ingen forskare någonsin vare sig lyckats förstå eller förklara på ett begripligt sätt.

Rubriken för idag var alltså Döden och livet, och döden står faktiskt först. Vi brukar ju annars säga Livet och döden i den ordningen för död förutsätter liv, inget kan dö som inte först har levat men på något sätt är det som att döden är den enda ingång i mysteriet liv som har något väsentligt att säga. Vi kan inte förstå livet när vi är mitt i det, men mot bakgrund av en människas död blir det lite mer synligt och inte bara något slags osynligt normaltillstånd. Döden gör livet synligt på något sätt.

Men ni märker hur jag hela tiden halkar i mina tankar för precis så obegrip­ligt är detta med liv, det handlar om ett mysterium och mysteriet liv är onekligen större än mysteriet död eftersom död bara är frånvaro av liv, döden har ju ingen egen kvalitet utan det är precis som med mörker. Mörker har inte heller någon egen kvalitet utan är bara frånvaro av ljus.

Tusen begravningar började jag med, tusen dödsfall, men låt oss nu äntligen ta steget till ett alldeles speciellt dödsfall, nämligen det som det talas om i dagens evangelium: Lasaros död.

Lasaros har redan varit död och begravd i fyra dagar när Jesus kommer fram till Betania. Några av begravningsgästerna är fortfarande kvar hemma hos Marta och Maria för att gråta med dem och trösta dem och nu går de alla ut till graven där Jesus väntar. Det som sedan beskrivs är Johannes­evangeliet helt ensamt om men också i de andra evangelierna berättas om att Jesus uppväcker döda – i Markus 5 berättas om hur han uppväcker en synagogföreståndares döda dotter och i Lukas 7 är det en änkas ende son som blir väckt till liv – båda berättelserna finns med bland den här sönda­gens texter.

Men var han verkligen död? Var han inte bara skendöd? Och varför är det bara Johannes som berättar om det här. Han skrev troligen sitt evangelium så sent som på 90-talet e Kr. Det hade gått 60 år – är det då inte rimligast att tro att det är en gammal legend som Johannes snappat upp och efter 60 år är det kanske ingen kvar i livet av dem som var med vid det här tillfället så det finns kanske ingen som kan säga emot honom. Och Lasaros förresten – han säger ju inte ett enda ord i hela Bibeln, han är som ett tyst spöke bredvid sina två pratsamma systrar – fanns han verkligen på riktigt? Det fanns säkert hundratals påhittade legender om Jesus som berättats under de 60 år som gått. De flesta av dem avvisades när kyrkan först år 363 bestämde vilka berättelser som skulle få vara med i Bibeln men den här slank tydligen förbi kontrollen, förmodligen för att den förknippades med evangelisten Johannes och han hade ett så högt anseende i kyrkan…

Visst är det rimligt att tänka på det viset. För det är orimligt att döda uppstår – är man död så är man död, så säger all vår erfarenhet. I så fall kan man tillämpa samma skepticism på Jesu uppståndelse och då utplånas grunden för kyrkan att vara kyrka, för kyrkans viktigaste uppdrag är att förkunna att Jesus har uppstått.

När det gäller Lasaros finns det knappast något troskrav från kyrkans sida på att man måste tro på att berättelsen är bokstavligen sann. Och kanske är det inte heller den viktigaste frågan. Den viktigaste frågan är istället: Kan den vara sann? Kan det ha gått till på precis det viset? För när vi ställer frågan på det sättet så handlar den om Jesu identitet – tror vi att han är Gud. För om vi tror det så är det inte särskilt mycket begärt av en Gud att göra enstaka undantag från de naturlagar Han själv har satt upp.

Men den här söndagens budskap är inte främst att agera trospolis och bestämma vem som får kalla sig kristen eller inte, utan den har ett annat ärende. Nämligen att förkunna att vi inte behöver frukta döden för också i det tillståndet härskar Gud. Se istället döden som att helt och slutligen falla i Guds armar! AMEN